Fotoutmaningen på insta

Jag fick den här utmaningen som flyter omkring på Instagram, du vet den där “7 dagar, 7 svartvita kort. Inga människor, ingen förklaring”-utmaningen, för ett tag sedan.

Jag är dålig på att uppdatera min insta, så jag tänkte att det kunde vara kul. Det höll i 3 eller 4 dagar innan jag totalt tappade fokus – skolan har ofta den effekten – så totalt har det väl tagit… 2 veckor? 3, kanske?

Anyway, här kommer mina bilder, och det är MED förklaring för övrigt.

1.

Fotoutmaningen på insta

Jag tentapluggade i vardagsrummet på förmiddan. Det hade snöat ute, kaminen var igång och så plötsligt kom solen och förstörde myset.

2.

Fortsatt motvilligt tentaplugg. Denna dag inlåst i arbetsrummet.

3.

Jag träffade Anna på Espressohouse en eftermiddag…

4.

…och hon påpekade att hårvärmeställningarna, som såklart kallas för nåt annat i verkligheten, hos frisören intill ser ut som ninja turtles.

5.

advent på insta

Björn (och kanske även jag) har tröttnat på att elda upp det sista av förra årets gran lagom till att nästa gör entré i vårt hem, så han köpte en plastgran. En som tål att stå ute också, därav de många ljusen.

Nu när vi har vikt ut alla grenar på den så är den faktiskt jättefin.

6.

Fotoutmaningen på insta

Vi fick en utenalle av pappa och Pia förra året, men den kom aldrig ut eftersom vi saknade eluttag. I år har Björn ordnat det och nu står nallen och slängkramar alla som passerar på gångvägen.

7.

Både första och andra advent kom och gick, så även snön. Ibland har vi snö på backen när vi vaknar, ibland inte. Det är jättespännande.

Såna där dagar då man äter maten från golvet

I tisdags var det så fantastiskt väder här. Jag älskar vintern när den visar sig från sin bästa sida på det sättet.

Farmor på besök

Annette, barnens farmor, var här i onsdags morse på besök så Simon var hemma från föris.

Lite olyckligt sammanträffande: Himlen öppnade sig och hällde 5-kronorsstora blöta snöflingor över världen.

Det finns inget dåligt väder…

Vi gick ut ändå – vår nästan-tvååring kan inte vara inne en hel dag om man vill ha förståndet kvar på kvällen. Annette drog Simon på snowracern och jag gick efter med Adrian i syskonvagnen. Vi kom ända till gångvägen, dvs 25 meter, innan jag blev tvungen att inse att även om jag skulle orka hela vägen till parkleken så skulle jag inte orka hem. Hjulen slutade snurra och plöjde snön framför sig, eller upp i korgen. Adrian studsade som en babyskallra och skrek i högan sky inifrån sin lilla gömma och jag var redan svettig, så Annette och Simon gick i förväg medan jag vände tillbaka till garaget för att hitta en annan lösning.

Vi fick ta babypulkan, för vi har ingen vanlig.

Men det gick ju bra. Adrian somnade.

…men man får ju vara realistisk

När vi skulle gå hem fick Simon tokspel och brölgrinade på snowracern hela vägen. Det hade med mig att göra – vild gissning baserad på sparsamma scharaderinspirerade tecken. Nåt om att jag skulle dra släden/åka på släden/bli dragen/gå bredvid/före/efter/valfritt annat än vad jag höll på med. Snoret vällde ur honom. Inget hjälpte.

Annette åkte hem strax därpå för innan det skulle bli för odrägligt att köra. Jag och Simon byggde en snögubbe, men den färdigställdes aldrig då barnet vägrade sluta tjuta. Adrian sov vidare i vagnen, vi gick in och fick ta av alla ytterkläder i badrummet. Vattnet dröp om mössorna och overallen var genomsur, mest av snor, men Simon var varm.

Lunch

Vi skulle värma rester och jag hade redan Simons tallrik i mikron. Min stod på bänken medan jag röjde matbordet från prylar. Det rådde paus i gråtandet. Jag hade ryggen mot köket.

“Miiiin!” hörde jag Simon hävda glatt och nöjt bakom mig.

Jag vände mig om, och såg honom dra ner min mattallrik från bänken.

Jag försökte hinna fram och rädda maten som klamrade sig fast i tallriken för glatta livet, men när han såg mig komma farande frös han och släppte allt.

Tomatsoppa med frikadeller och makaroner…

Gråtkalaset var med ens igång igen, och hungriga som vi var blev vi arga på varandra. Simon kom över sin ilska när han fick sin tallrik, men min låg kvar lite längre eftersom det var JAG som var tvungen att i sann småbarnsanda skrapa upp maten från golvet och sen äta den ändå.

Jag tänkte att vi fick ju städat bara 2 dagar tidigare, och applicerade 5-sekundersregeln* – du vet den där som saknar allt vad vetenskapligt stöd kan tänkas heta.

 


*snarare 5-minutersregeln; barnet måste avlägsnas från scenen, få sin mat, mamma måste andas några djupa andetag, överväga sina alternativ, samt ta en bild på eländet.

 

 

Så vaddå, du kan prata egentligen?

Det har ju kommit massa snö här igen, alltså ännu mer, så jag tog med mig Simon och kälken till pulkabacken runt hörnet igår förmiddag.

Vi, eller vi och vi, JAG knatade upp för backen, VI åkte ner tillsammans. Helvete vad tung en 11-kilos kan vara i  andra änden av ett snowracersnöre. Upp och ner, upp och ner, över gångvägen och så upp och ner i minibacken mitt emot.

Vid sidan av spåren stod en ensam övergiven lastbil, hälften så stor som Simon, och den upptäckte han naturligtvis och sedan var det färdigåkt. Inget slår hjulförsedda saker, det spelar ingen roll hur högt upp i backen mamma drar dem.

Han höll på där och brottades med den i snön, medan jag tittade på från kälken och hoppades att åkintresset skulle återvända.

Han pratade och pratade på sitt eget språk hela tiden, som vanligt. Senaste dagarna låter det ruskigt likt kinesiska, sådär så att man nästan blir fundersam. Så jag satt där och funderade på det, tills jag upptäckte att han övergått till att prata med mig.

“Vad sa du, Simon?”

“Simon sitta här, mamma.”

Va… Va?! Pratar han…?! Han pekade på lastbilsflaket. Jag gick fram till honom.

“Vill du sitta där?”

“Imo itta ä, mamma. Dä. Dä!”

Ja. Javisst. Ok.

“Så du kan prata nu, Simon?”

“Ja-a.”

Coolt.

På kvällen gick vi en kortis till affären för att hämta paket, och jag kan inte låta bli att tjata om hur vackert det är med snö.

Våra snötäckta lyktor.

Och så rabatten med den enda utejulbelysningen vi lyckades få upp i tid – vi har även en isbjörn men den saknar eluttag. Nästa år däremot…

Älskar snö.

God morgon, Januari

Med Simon i min famn betraktade vi tillsammans vad som hänt utomhus under natten.

“Fantastiskt, eller hur Simon? Massa snö…!”

“Ja-a.”

Simon älskar att vara ute. Han älskar snö, och sin pulka, och snowracern. Jag älskar också snö, jag blir glad av det. Jag blir mindre glad av vad det innebär i praktiken när man ska leverera någon på förskolan – och inte om fyra timmar då, när bilen är framskottad, utan inom en lite snarare framtid… men man kan inte vara arg på snön för det.

Jag tänkte först att vi skulle ta vagnen,

men kom på bättre tankar. Det tog inte mer än 20 min att komma iväg, räknat från när jag gick ut ur huset första vändan med Simon på armen. Bilen mosade sig ut från grusgången, plöjde genom snön upp till stora (större) vägen där andra bilar redan plattat den.

Jag älskar snö. Jamen faktiskt, på riktigt. Kolla bara, är inte det här gulligt?

Och visst vill man bara slänga sig i buskarna och krama dem när de är så fina?

Kanske behöver saker klargöras:

  1. Jag är inte ironisk.
  2. Jag försökte inte krama buskarna. Inte den här gången.
  3. Vagnen är borstad nu och står i garaget.

När vi kom till föris var de inne, utan troliga planer på att gå ut. Alltså, besvikelsen…! Hade jag inte fortfarande varit sjuk så hade jag tagit med Simon hem igen. Fast om jag inte fortfarande hade varit sjuk så skulle vi inte ha åkt till föris från början. Egentligen borde jag vila och sova nu, men jag har ont i huvet och eftersom vår varmvattenberedare gick sönder (?) igår så håller jag på och kollar felmeddelanden på uppdrag från Björn som sitter i möte på jobbet och tjuvmessar mig.

Barnvagnarna invaderar våra gator och torg

Ja, de är faktiskt överallt. Och de bara kör på, antingen som om de hade en egen vilja och föraren bakom vagnen mest höll i sig för att inte hamna på efterkälken, eller så har vi de som använder barnvagnen som en form av snöplog genom folkmassorna.

De där sistnämnda fascinerar mig mest. Slår det dem aldrig att de personer de kör på mest troligtvis kommer att ramla omkull? Antagligen på invånaren i barnvagnen?

Jag är gravid och till följd av det lite ostadig, osmidig, och lite rädd att halka. Nu är det halt ute, men det skiter mammorna i för de har ju något att hålla i sig i. De kör på som vanligt. De väjer inte för mig, och jag väjer inte heller för dem, så jag tvingas stanna och stå still i väntan på att de ska stanna framför mig, ge mig en blick, himla med ögonen och under till synes stort besvär manövrera sitt hjulförsedda sjabrak förbi mig.

Jag bara blänger på dem. Det är knappst mitt fel att de valt en ful och klumpig vagn utan svivelhjul och röd sufflett… Losers.