En mors adventsbikt

Samvetskval

Jag har ljugit för mina barn. Inte på det där snälla stöttande sättet – vad fint du sjunger, din teckning ser verkligen ut som en drake, “jasså DÄR var du, jag såg inte dig!” – utan på det där andra sättet; det där lögnen ligger och skaver som ett sandlådekorn som inte går att skaka ur vinterstöveln, och jag vet inte vad jag ska göra av den. Känslan av att ha gjort nåt fult, och förnuftet som rättfärdigar och kör över den känslan, om du kan relatera till det.

“Mamma, har du satt dit nissens dörr?”

“Nej.” Iskallt.

“Lovar och svär du på hedersord att du inte har satt dit den?”

Ögonkontakt: “Ja, jag lovar.”

Iskall blålögn. I vanliga fall brukar jag styra om samtalet så att jag slipper uttala brutala lögner, men de trängde in mig i ett hörn och jag tvingades välja mellan julmagi och verklighet. Jag hade ju redan bestämt mig för att försöka skänka dem just julmagi i år, medan de fortfarande är små nog att tro – eller åtminstone undra – så jag tvekade inte ett ögonblick och ljög mig så blå jag kunde.

De trodde mig såklart; de vet att jag aldrig ljuger.