Etikett: köksrenovering

Jag har känt mig stressad under ett tag här nu, över allt vi vill hinna klart med innan Tvåan kommer. Jag nämnde tidigare de saker som legat – och till viss del fortfarande ligger – högst upp på priolistan, dvs köksö, köksbänk och tvättstuga, och trots att vi faktiskt gjort ett ryck och jag dessutom nu är hemma om dagarna så står det åter stilla.

Stress och förvärkar

Det har känts på sistone som om jag håller på att drunkna i allt. Det är för mycket runt mig. Varje dag som går, och i måndags var det extra jobbigt med förvärkar som är nära att ge mig huvudvärk och ett maginnehåll som är så tungt att det känns som att det är på väg ut när jag rör mig, utan att förlossningen startar är som ett eget litet vakuum av tid. Jag kan inte koncentrera mig på något annat, jag orkar inte riktigt och det är tur att Simon är på förskolan 9-15 för annars vet jag inte hur jag skulle ha gjort.

Helst vill jag inte göra någonting mer hemma nu. Det känns överväldigande att bara ha EN sak som måste göras – dvs ta hand om stenskotten på bilen, eftersom det påbörjades för länge sen och måste göras klart – och helst skulle jag inte vilja ha något alls. Helst skulle jag vilja ha lugn och ro, bara vi i familjen, och inte hela tiden hålla på med nåt.

Som så många andra småbarnsfamiljer

Jättemånga verkar hamna i samma fälla. Man gifter sig och skaffar hus och barn och så står man där, med en pågående husrenovering under småbarnsåren. Vi har ett hus som klarar att vi väntar med renovering, det är bara det att vi inte vill vänta. Jag vet flera andra nu som sitter i en sits där de verkligen måste. De kan inte vänta, därför att då blir det vattenskador eller nåt annat hemskt som man liksom inte vill vara med om. Man vill till exempel ha rinnande vatten och ett fräscht badrum när man är hemma med en nyfödd, som en av mina vänner sa.

Hittills har det varit så att när vi är lediga så jobbar vi med huset, eller trädgården, eller nåt annat som behöver uppmärksamhet. Det har varit mycket ”jag tar Simon på förmiddagen så kan du fixa med det där, och så tar du honom på eftermiddagen så gör jag klart det här”, som om Simon var någon sorts belastning och det är han ju naturligtvis inte. Det handlar inte om det. Det handlar om att komma framåt med huset (mest). Sällan gör vi saker som familj som inte involverar utökad familj såsom mormor/farmor/morbror m.fl. När gick vi en promenad tillsammans alla 3 sist? Jag kommer inte ens ihåg det.

Målet är inte att vi ska spendera mindre tid med den större familjen såklart, eller gå ut och promenera ihop och så var allt bra, utan jag fiskar mest efter att man behöver få stanna upp ibland, leva i nuet med det man redan har, andas och lugna sig lite. Jag behöver få fokusera inåt, ta det lugnt och stillsamt och vila. Jag må längta till förlossningen men det är inte en orosfri längtan direkt.

Alltså det är ju bra och delvis roliga saker vi projekterar för här hemma, och det vi prioriterat handlar i huvudsak om att just minska vardagsstress. När man lever i en ständig röra därför att det helt enkelt saknas förvaringsutrymmen, så blir vardagen också rörig och sådant tycker både jag och Björn är stressande.

Stresshantering

Jag hanterar min stress genom att bli frustrerad och få dåligt samvete för att jag inte gör mer hemma, och försöka formulera lösningar på det – den ena mer ostrukturerad än den andra – för Björn. Björn i sin tur hanterar stress genom att reagera fysiskt med mage eller eksem eller nåt, samt att försöka jobba undan det som stressar honom.

Lösningen

Inte helt oväntat var lösningen på bekymret kommunikation. Jag bestämde mig för att jag just nu inte tycker att vi måste någonting alls. Det får vara som det är. Visst är det bra om vi kommer framåt, men att det är ännu bättre om vi lugnar ner oss en stund. Vi är rörande överens, visade det sig.

I tisdags kväll jobbade Björn vidare med köksön ändå, för att han ville det, men jag satt inte i soffan med datorn och hade dåligt samvete för att jag inte hjälpte till. Vi gjorde båda det vi behövde eller ville, utan press. Så mycket bättre.

Sedan i tisdags har förvärkarna lugnat sig också, de var tydligen stressrelaterade (?). Nu känns det inte som om förlossningen ligger en timme runt hörnet längre, och på sätt och vis är det skönt att ha tid att vila med gott samvete.