Simon är på kalas / Simons kalas

En annan mamma i samma sits

Jag skriver dessa rader nedsjunken i en fåtölj i grönt konstläder. Jag har lagt beslag på en fåtöljgrupp om 3 fåtöljer med ett runt litet cafébord i mitten. Då och då stressar personal upp och nedför en skranglig spiraltrappan i metall intill mig, och från övervåningen hörs kakofonin av många barns vilda lekar. 

Ja, jag sitter i leklandets cafédel. Det är söndag lunchtid, Simon är bjuden på ett kalas i Piratrummet och vi är överens om att jag sitter här. 

“Jag sitter i caféet där nere,” sa jag till mamman när jag lotsade in Simon i rummet vid kalasets start. 

“Ok,” sa hon med lite större ögon än vad hon brukar ha, och jag förstod henne.

“Simon vet var jag är, så om han springer ut sen så behöver du inte oroa dig för honom.”

“Jaha, ok vad bra!” Hon såg lättad ut. “Jag känner mig typ nervös!” la hon till med ett litet skratt, och syftade på hela tillställningen.

“Jag förstår dig, jag har gjort det här 2 gånger nu. Det var svettigt!” 

Jag såg hur ögonen blev större på henne, bara lite, och skyndade mig att säga att det skulle gå bra.

Jag avundas henne inte. 

Simons kalas

Kalas på leos lekland rymdrummet
Glada ungar i Rymdrummet. Under en kort stund var nästan alla där samtidigt.

Simon firade sitt kalas i Rymdrummet för inte länge sen. Alltså förvirringen och frustrationen hos oss som föräldrar var om möjligt ännu högre än förra gången med Adrians kalas. Det var hemskt även den här gången, och jag kommer aldrig göra om det. Vi kommer aldrig mer ha kalas på Leos lekland, det är värdelöst för föräldrar. Simon var nöjd däremot, och det är förstås det viktiga, men vi la så mycket tid på att fånga in barn och personalen var nästan inte där alls och jag bara kände att för helvete, jag har hellre kalas hemma för där vet jag i alla fall vad planen är. Där försvinner inte barnen bara sådär. Äsch, jag är fortfarande arg på dem för blålögnen “du kan vara med så mycket du vill eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro”. Snack. Så för din bekvämlighets skull har jag korrat deras infotext om barnkalas nedan:

På Leos finns kalasmästarna serveringspersonalen som hjälper er att fixa drömkalaset hälla upp saft en gång! Välj ut ett eget partypyntat kalasrum och bjud in alla leksugna, resten fixar vi. Du slipper alltså baka, trixa, ordna, diska och städa. Mer kalas kaos och mindre knas sinnesro helt enkelt! Och du kan måste vara med så mycket du vill hela tiden eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro annars finns det inga barn kvar i rummet när glassen kommer och dessutom kommer du bli tvungen att säga till väntande föräldrar att du inte vet var deras barn är. Kalas på Leos – en drömpresent stressmocka för alla föräldrar!

Men igen; Simon var glad, och nu är det över. Det som barnen egentligen tycker är roligt är ju själva leklandet – och att de får presenter såklart. Men man kan åka till leklandet med kompisar, utan att ha kalas för det. På vägen hem pratade vi om det, och Simon sa att han nog kunde tänka sig att vara på badhuset nästa år. 

PS

Vi har givit Leos Lekland feedback på båda våra kalas, utan uppföljning. Barnkalas är väl inte deras kärnverksamhet, tänker jag.

En mors adventsbikt

Samvetskval

Jag har ljugit för mina barn. Inte på det där snälla stöttande sättet – vad fint du sjunger, din teckning ser verkligen ut som en drake, “jasså DÄR var du, jag såg inte dig!” – utan på det där andra sättet; det där lögnen ligger och skaver som ett sandlådekorn som inte går att skaka ur vinterstöveln, och jag vet inte vad jag ska göra av den. Känslan av att ha gjort nåt fult, och förnuftet som rättfärdigar och kör över den känslan, om du kan relatera till det.

“Mamma, har du satt dit nissens dörr?”

“Nej.” Iskallt.

“Lovar och svär du på hedersord att du inte har satt dit den?”

Ögonkontakt: “Ja, jag lovar.”

Iskall blålögn. I vanliga fall brukar jag styra om samtalet så att jag slipper uttala brutala lögner, men de trängde in mig i ett hörn och jag tvingades välja mellan julmagi och verklighet. Jag hade ju redan bestämt mig för att försöka skänka dem just julmagi i år, medan de fortfarande är små nog att tro – eller åtminstone undra – så jag tvekade inte ett ögonblick och ljög mig så blå jag kunde.

De trodde mig såklart; de vet att jag aldrig ljuger.

Jag hade sån tur att jag blir mörkrädd

Tung period bakom oss

Vi har några tunga veckor bakom oss nu, och jag känner mig trött. Det finns ingenting som kan dränera en person så snabbt och så grundligt som rädsla, och jag har fått ganska mycket av den varan.

Det var det där att Björn råkade göra en grej som påminde så mycket om mitt förra förhållande (ett oerhört osunt sådant) att hjärtat gick i baklås. Björns påhitt var inte så illa i sig självt, bör jag tillägga, men för mig blev det katastrof. Det har nästan släppt helt nu, men det krävdes några terapitimmar (och flera veckor) för att få till det.

Sen så råkade en mycket nära person i släkten ut för något alldeles vidrigt hemskt, detaljerna är inte mina att dela men under flera dagar höll jag andan, grät när det gick och trodde att hen inte skulle klara sig; det var de värsta dygnen i hela mitt liv. Det slutade lyckligt, men då kände jag mig ganska slut.

Då meddelade hudläkaren, som tagit bort en sån där leverfläck eller vad de kallas från min rygg, att det var minsann på håret att jag klarade mig undan svår hudcancer. Hade jag kommit om ett år hade den sannolikt redan spritt sig “och sånt dör man av, det finns inget botemedel”. Jag fick remiss hos nån som ska inspektera hela min hudkostym, men det är långa väntetider och i väntan på kallelse maler det stilla i bakhuvudet.

Mys.

Vansinnig tur & fiktiv filosofi

Jag tänker på vilken osannolik TUR det är att det gått bra (hittills); jag är inte hos David i Frankrike längre. Min älskade lilla släkting lever och mår bra, läkaren såg min leverfläck och tog den i tid (det var alltså inte den fläcken jag kom dit för, utan en annan). Trots det känns livet skörare än förr och ibland, flyktigt som en déjà-vuförnimmelse, känns det som att jag egentligen sitter nån annanstans och återupplever ljuva minnen snarare än lever mitt liv här och nu.

Kanske finns det nåt parallellt universum där det är precis så? Tänk dig det här: På en annan plats, i ett annat liv, sitter Lisa och minns tillbaka på tiden i sitt liv då hon var lycklig. På nåt märkligt vis som ingen förstår blänker hennes känslor till i mig, typ som känslan av en dröm man inte längre minns. Förstår du?

Det finns en tanke om att alla oräkneliga universa existerar som en konsekvens av det grundläggande faktumet att allting som KAN hända, också MÅSTE hända. Har du inte hört talas om denna fiktiva filosofi kan jag varmt rekommendera Terry Pratchett’s författarskap.

Hursomhelst … Allt det här för att säga att jag känner mig ganska trött.

Jag känner med både droppen och kvisten.

Ljusa saker att se fram emot ändå

Igår kväll hade vi barnvakt. Björn hade bokat en tysk avsmakningsmeny nånstans på nåt ställe och det blev jättemysigt.

Nästa helg ska jag och två vänner fira att vi allihop fyllt 40 i år. Ihärdigt messande fram och tillbaka i veckan har resulterat i hotellvistelse med spa. Jag hade ingen tid att delta så mycket i diskussionen kring bokningen, nu känns det som att jag borde ha gjort det … men det är mycket annat jag inte hunnit med heller och tro mig, dygnet får inte fler timmar oavsett hur mycket vi vill/hoppas/tror det. Hör och häpna.