Jag hade sån tur att jag blir mörkrädd

Tung period bakom oss

Vi har några tunga veckor bakom oss nu, och jag känner mig trött. Det finns ingenting som kan dränera en person så snabbt och så grundligt som rädsla, och jag har fått ganska mycket av den varan.

Det var det där att Björn råkade göra en grej som påminde så mycket om mitt förra förhållande (ett oerhört osunt sådant) att hjärtat gick i baklås. Björns påhitt var inte så illa i sig självt, bör jag tillägga, men för mig blev det katastrof. Det har nästan släppt helt nu, men det krävdes några terapitimmar (och flera veckor) för att få till det.

Sen så råkade en mycket nära person i släkten ut för något alldeles vidrigt hemskt, detaljerna är inte mina att dela men under flera dagar höll jag andan, grät när det gick och trodde att hen inte skulle klara sig; det var de värsta dygnen i hela mitt liv. Det slutade lyckligt, men då kände jag mig ganska slut.

Då meddelade hudläkaren, som tagit bort en sån där leverfläck eller vad de kallas från min rygg, att det var minsann på håret att jag klarade mig undan svår hudcancer. Hade jag kommit om ett år hade den sannolikt redan spritt sig “och sånt dör man av, det finns inget botemedel”. Jag fick remiss hos nån som ska inspektera hela min hudkostym, men det är långa väntetider och i väntan på kallelse maler det stilla i bakhuvudet.

Mys.

Vansinnig tur & fiktiv filosofi

Jag tänker på vilken osannolik TUR det är att det gått bra (hittills); jag är inte hos David i Frankrike längre. Min älskade lilla släkting lever och mår bra, läkaren såg min leverfläck och tog den i tid (det var alltså inte den fläcken jag kom dit för, utan en annan). Trots det känns livet skörare än förr och ibland, flyktigt som en déjà-vuförnimmelse, känns det som att jag egentligen sitter nån annanstans och återupplever ljuva minnen snarare än lever mitt liv här och nu.

Kanske finns det nåt parallellt universum där det är precis så? Tänk dig det här: På en annan plats, i ett annat liv, sitter Lisa och minns tillbaka på tiden i sitt liv då hon var lycklig. På nåt märkligt vis som ingen förstår blänker hennes känslor till i mig, typ som känslan av en dröm man inte längre minns. Förstår du?

Det finns en tanke om att alla oräkneliga universa existerar som en konsekvens av det grundläggande faktumet att allting som KAN hända, också MÅSTE hända. Har du inte hört talas om denna fiktiva filosofi kan jag varmt rekommendera Terry Pratchett’s författarskap.

Hursomhelst … Allt det här för att säga att jag känner mig ganska trött.

Jag känner med både droppen och kvisten.

Ljusa saker att se fram emot ändå

Igår kväll hade vi barnvakt. Björn hade bokat en tysk avsmakningsmeny nånstans på nåt ställe och det blev jättemysigt.

Nästa helg ska jag och två vänner fira att vi allihop fyllt 40 i år. Ihärdigt messande fram och tillbaka i veckan har resulterat i hotellvistelse med spa. Jag hade ingen tid att delta så mycket i diskussionen kring bokningen, nu känns det som att jag borde ha gjort det … men det är mycket annat jag inte hunnit med heller och tro mig, dygnet får inte fler timmar oavsett hur mycket vi vill/hoppas/tror det. Hör och häpna. 

2 thoughts on “Jag hade sån tur att jag blir mörkrädd”

  1. Vad hemskt att höra! Men tur att födelsemärket upptäcktes i tid. Livet är skört. Tänker på det mer och mer. Det gäller att leva i nuet… Lättare sagt än gjort dock. Och det där med att dygnet borde ha fler timmar håller jag med om! Och helgen borde vara tre dagar. Ta hand om dig, och tack för en bra blogg! Uppskattar den mycket!

Lämna ett svar