Fotoutmaningen på insta

Jag fick den här utmaningen som flyter omkring på Instagram, du vet den där “7 dagar, 7 svartvita kort. Inga människor, ingen förklaring”-utmaningen, för ett tag sedan.

Jag är dålig på att uppdatera min insta, så jag tänkte att det kunde vara kul. Det höll i 3 eller 4 dagar innan jag totalt tappade fokus – skolan har ofta den effekten – så totalt har det väl tagit… 2 veckor? 3, kanske?

Anyway, här kommer mina bilder, och det är MED förklaring för övrigt.

1.

Fotoutmaningen på insta

Jag tentapluggade i vardagsrummet på förmiddan. Det hade snöat ute, kaminen var igång och så plötsligt kom solen och förstörde myset.

2.

Fortsatt motvilligt tentaplugg. Denna dag inlåst i arbetsrummet.

3.

Jag träffade Anna på Espressohouse en eftermiddag…

4.

…och hon påpekade att hårvärmeställningarna, som såklart kallas för nåt annat i verkligheten, hos frisören intill ser ut som ninja turtles.

5.

advent på insta

Björn (och kanske även jag) har tröttnat på att elda upp det sista av förra årets gran lagom till att nästa gör entré i vårt hem, så han köpte en plastgran. En som tål att stå ute också, därav de många ljusen.

Nu när vi har vikt ut alla grenar på den så är den faktiskt jättefin.

6.

Fotoutmaningen på insta

Vi fick en utenalle av pappa och Pia förra året, men den kom aldrig ut eftersom vi saknade eluttag. I år har Björn ordnat det och nu står nallen och slängkramar alla som passerar på gångvägen.

7.

Både första och andra advent kom och gick, så även snön. Ibland har vi snö på backen när vi vaknar, ibland inte. Det är jättespännande.

Jag har fått en fotoutmaning

fotoutmaning

Veckan som gått har varit vansinnigt aktiv, pluggmässigt och på hemmaplan.

I skolan har vi haft tenta, handledning, och en nästan orimlig deadline för ett delprojekt.

Hemma har Simon varit sjuk igen, och Adrian nu ha tillfrisknat han med (ta i trä) från samma sak. I skrivande stund är båda jag och Björn fortfarande relativt friska, men vi får väl se hur länge det håller i sig.

Men så kollar jag min insta, vilket jag inte gör varje dag (alls), och där har kära Tessan gett mig en fotoutmaning.

Challange accepted. Klart jag är med… även fast jag måste lägga in en daglig påminnelse i mobilen för att detta ska bli av.

Varför vill du fota min unge?

Jag och Simon skulle på utflykt härom dagen, så vi tog vagnen och knallade iväg till tunnelbanan. Det var första gången han åkte tunnelbana, han satt i mitt knä med overallen runt midjan och stirrade storögt på alla som satt i närheten. Han är ju väldigt liten och folk tittar förstås tillbaka, de kan inte hjälpa det. Mitt emot oss satt en tjej i yngre tonåren och log mot Simon som flinade sådär förbehållslöst som barn gör, men när hon såg att jag såg det skärpte hon ögonblickligen till sig och tittade bort, som om hon begått nåt socialt fel. Efter ett tag tog hon upp mobilen, glömde stänga av ljudet, höll upp den mot oss och tog en bild.

Det var en ung tonårstjej, och vi var främlingar för henne, så jag brydde mig inte om det. Hade det varit en vuxen vet jag inte om jag hade reagerat annorlunda… Jag borde förstås ha gjort det, men jag vet inte för jag var så oberedd på det där – jag tror ju att folk ska respektera mitt barn på samma sätt som de respekterar mig, men icke. Jag är inte impulsiv och behöver lite tid på mig för att greppa och tycka i en ny situation, sån är jag, så nu måste jag tänka ut en handlingsplan om detta händer igen.

Så vad gör man? Ska man kräva att personen ska radera bilden? Eller ska man se det slaget som onödigt, förlorat redan från början, och istället nöja sig med att tala om vad man tycker?

För mig är det integritetskränkande men det beror också på vem som tar bilden. En främmande tonårstjej… jag ser ingen harm i det. Hon borde veta att man frågar först men jag hade sagt ja ändå. En vuxen kvinna? Respektlöst. En vuxen man? Respektlöst och oroväckande (tyvärr). Om man ber om lov kan det vara en annan sak, men alltså varför vill du fota min unge? Det är inte en utställningshund jag har i knät ändå.

bebis på tunnelbanan

Simon sov i vagnen på vägen hem, så då behövde jag i alla fall inte fundera mer på saken.