Vid skiftet av föräldraledigheten

Nu är vi här igen men det händer så rysligt sällan så det är värt notisen: jag var hemifrån, kvällstid, utan familj. !!!!.

Det var onsdag kväll, och jag träffade Linda i stan för att äta middag. Hon var också barnfri. Hennes 10-månaders var hemma, mina små monster också. Undrar om vi kan prata om nåt annat än barnen, tänkte jag på vägen dit. Du vet hur det är. De tar upp så stor del av livet att det blir ganska lite plats över till mycket annat. Man pratar ju oftast om det man har i huvet.

Totalvilse som vanligt

Stockholms Central har byggts om under en tid. Jag har inte tänkt så mycket på det för jag har inte varit i stan särskilt mycket, och man vänjer sig ganska snabbt vid att det är avspärrat med plywood här och var som det har varit i flera år.

I onsdags kväll var första gången jag var där sen de öppnade nya pendelstationen, och jag hade naturligtvis ingen som helst aning om var jag var.

Mot Vasagatan… eller?

Det var nästan lite flygplatsvarning över det hela. Avstånden föreföll enorma, och jag var inte den enda som gick runt där som en tillfälligt herrelös hund. Jag såg flera andra gå bestämt åt ett håll och sedan tvärvända för att gå lika bestämt åt motsatt håll (vissa krockade på kuppen). Sen hörde Linda av sig:

Jag visste att det inte skulle bli sent, på grund av rådande dygnsrytm (småbarnsförälderrytmen) och energinivå, ändå satt vi kvar till 21:40 (dvs mitt i natten).

Vi hade mer att prata om än bara barn, hör och häpna. Det blev en del barnsnack förstås, men mycket annat också.

Att vara social under föräldraledigheten

Måste ändå medge att mina sociala skills har återuppstått tack vare skolan. De håller fortfarande på att repa sig, och det blir så tokfel ibland, men det blir bättre och bättre (och sämre när jag är trött). Björn går åt andra hållet på den vägen, tror jag. Han träffar sällan (läs aldrig) sina vänner nu som föräldraledig och jag fattar. Verkligen. Så jag försöker få honom att ta tag i det för han vill ju såklart, men det går trögt.

Linda berättade om samma fenomen. Klart att man träffar folk, men tillfällena är nästan skrattretande lätträknade. Dagarna kedjar i varandra och det blir så lätt att bara följa med. Inte för att det är lätt att vara föräldraledig, men när den mesta energin går åt till att valla sin vardag så att den går åt rätt håll blir det trögt att ta initiativ till saker som inte ändå ligger på vägen.

Hennes man ska ta över föräldraledigheten i februari. Han går runt och pratar om att han ska följa OS och EM och VM och jag vet inte vad i vår. Linda lyssnar roat. Säger ”vad roligt för dig älskling”, och tänker att han får upptäcka det där själv.

Det där

Dvs allt det där andra. Tvätt, städ, disk. Nätterna. Maten. Planeringen. Eller hur man nu väljer att fördela ansvaret under föräldraledighet men det är väl ungefär så det brukar se ut. Hon sa att han ändå är medveten om att han inte är inne i det nödvändiga tänket än, att han reflekterar över det ibland, så det är klart att det kommer att bli bra. Trist (för honom) kanske bara att upptäcka att OS eventuellt (”eventuellt”, heh) måste ses på Play, om alls.

Misstaget vi gör

Jag gjorde misstaget, efter första föräldraledigheten med Simon, att gå till jobbet första veckan och bli superstörd över att Björn inte hade ordning på saker och ting på samma sätt som jag brukade ha när jag var föräldraledig.

Jag glömde bort att han kämpade för fullt med att förse vår son med mat/sovtid/rena kläder/lek/promenader så att det där andra, som middag och tvätt och städ, nedprioriterades (som det också ska). Jag blev plötsligt, trots att jag hade föräldraledigheten i färskt minne, den som kom hem och tittade sig omkring och undrade vad sjutton de hade gjort hela dan.

Jag blev tvungen att påminna mig själv om att jag inte kunde förvänta mig att han skulle göra saker på samma sätt som jag. Jag hade haft ett år på mig att få in en väloljad rutin i vardagen så att det blev utrymme BÅDE för egen tid OCH allt det där andra. Han hade haft en vecka, med sämre förutsättningar eftersom Simon lärde sig gå den veckan.

SaveSave

Med Tessan och Ebba på MOS

Igår var jag och Simon på Mall of Scandinavia, som vi kallar Mos eftersom ingen människa orkar säga Mall of Scandinavia mer är en gång utan att det låter som jättekonstig namedropping, och träffade Tessan och Ebba. Ingen av oss har varit där förut, och så träffas vi så sällan och Ebba var ledig och Tessan står på tröskeln till ett coolt nytt jobb så hon var också ledig, kan man tänka sig.

Anyway. Vi kom iväg hemifrån vid 11:30 efter att ha klarat av både förmiddagsvila och lunch… det var visserligen på håret att det alls blev nåt, vårt bilbatteri är värdelöst och bilen hade inte körts på en vecka så batteriet dog (sånt känner man i skrämselnerven) i samma ögonblick som bilen till slut hostade igång. GPS styrde oss till en gata där man kunde se Mosskylten på andra sidan järnvägen, sen försökte den säga att vi var off road så jag gick på skyltar och det blir sällan rätt när jag ska göra det. Jag kom ända in i garaget, men sen kom jag också ut ur garaget utan att fatta var det gått fel, så det blev ett stolt ärevarv i en rondell och sen ett nytt mycket mer beslutsamt försök* på nedervåningen.

MOS intet ont anande

Stället är jättestort, och man kunde tro att det inte skulle vara så mycket folk mitt på dagen en fredag men det var ungefär som att tro att man ska slippa köa på Gröna Lund den 10e juli kl 12:30.
Dumt, alltså.

MOS entré

Jag mötte dem på ett sushiställe (Ebba är ungen som väljer sushi framför pizza och hamburgare och sånt), sen promenerade vi runt lite och min mobilkamera vägrade ta skarpa bilder.

MOS Ebba och Tessan

Här ser vi Ebba i rosa kläder med matchande ballong och gummistövlar, och Tessan som försöker hinna med att i farten titta in i affärerna vi passerade på väg mot…

MOS Disney Toaletter lekrum

…tadaaa! Mardrömsbutiken från helvetet. Jag tog sats, som på parkeringen tidigare, och peppade mig själv från att skylten kom i sikte och hela vägen fram. Det räckte 2 meter in i affären, sen vände jag och väntade utanför i vad som kändes som en evighet. När de kom ut igen himlade Tessan med ögonen bakom Ebba och såg ut som att hon skulle behöva en drink eller 2, kanske en chockfilt också, och Ebba ville ha glass. Efter glasspausen var det dags att åka, då hade vi varit där i 1,5 timme och sett typ 1% av stället.

MOS designer gallery

Här gick vi inte in. Vi kom fram till att vi måste ses nån dag efter jul, bara hon och jag, och knata hela stället runt. Eller ja, hon sa nån gång i februari efter att hon fått sin första lön, men jag valde att översätta det.

 


* Ett mycket mer beslutsamt försök går till så att man tar mental sats, lite som på cykeln inför en uppförsbacke, koncentrerar sig som attan och pratar högt med sig själv medan man gör det så att man kan prata sig själv till rätta när man får dumma infall, alternativt skälla på sig själv om man inte hinner värja sig från sagda infall.