Hästar lever inte lika länge som människor

Brunte, min gamla mjukishäst, min osviklige vapendragare och min barndoms absolut bästa vän i vått och torrt, har nu lämnat mig för gott. Efter att ha tillbringat de senaste 5 åren i en kartong, och dessförinnan ha tillbringat 9 år i en annan kartong i pappas garage, och innan DET legat i ett källarförråd osv osv et j’en passe, har han nu dykt upp som gubben (hästen) i lådan ur en flyttkartong och meddelat att han inte längre känner att han har någonting att erbjuda samt bett om att släppas fri.

Min gamla mjukishäst
Brunte.

Det kom lite som en chock, trots allt. Jag vet inte, jag hade väl tänkt att han alltid skulle finnas där, i sin låda nånstans, tillgänglig om jag skulle behöva honom. Eller om Simon skulle behöva honom.

Brunte stod min farmor väldigt nära, eftersom han var överallt där jag var, och på sätt och vis blev han en länk till henne när hon försvann. Han sa att han saknar henne lika mycket som jag gör, och att han längtar efter att få träffa henne igen.

Vi kramades och fällde några tårar båda två, men jag förstod ju också att alla vackra sagor har ett slut. “Du vet ju att hästar inte lever lika länge som människor”, sa han. “Jag är 27 år gammal, jag är trött.”

“Jag ser det”, sa jag och tänkte på Simons entusiastiska sätt att stifta nya bekantskaper. Brunte skulle nog inte klara det.

“Krama farmor från mig.”

Jag saknar honom redan, det är svårt att släppa taget om dem som betytt så mycket.

Lillebror fyller 30

“Åh herregud, den där var inte gammal!”

“Nej, han är 6 veckor.”

“Ja njut, tiden går så fort” — sa ingen på Jonas 30-årsfirande igår eftermiddag, men det är vad alla brukar säga. Njut. Ja det gör vi, ibland lite pliktskyldigt eftersom folk mellan raderna tycks hota med elände och förtvivlan när ungarna blir äldre.

Hursomhelst, vi var på födelsedagsfika igår hos min bror som fyllde 30 i torsdags (då vi också var där fast då som våldgästande familj). Vi skulle ha varit där till 16 men när det började bli dags att plocka ihop sig och jag virade ut Simon ur bärsjalen visade det sig att han bajsat ner både sjal och mig, och sig själv, så det blev till att byta allt. Sen fick ungen hungerslag och det blev till att amma. Sen fick jag hungerslag och blev tvungen att äta. Sen ville Jonas att vi skulle handla lite på vägen så vi kom ungefär en timme sent.

“Schysst att du nu har en anledning du kan använda när du kommer sent”, sa Jonas skämtsamt torrt och verkade mena att jag alltid kommer sent. Det gör jag inte. Fast det har väl hänt. Nån gång sådär.

Det var bara vi i familjen där först, men sen vid 18:30 började hans överförfriskade — men trevliga — polare droppa in direkt från ölandet och spelandet på Elitloppet och vid det laget hade Simon skrikit, vrålat och gnällt konstant sen ankomsten så vi kände att det var läge att lämna plats i soffan åt… um… yngre förmågor.

Jäklar vad gammal jag kände mig när vi drog, och det är ändå bara 4 år mellan oss.

30 år