”Åh herregud, den där var inte gammal!”
”Nej, han är 6 veckor.”
”Ja njut, tiden går så fort” — sa ingen på Jonas 30-årsfirande igår eftermiddag, men det är vad alla brukar säga. Njut. Ja det gör vi, ibland lite pliktskyldigt eftersom folk mellan raderna tycks hota med elände och förtvivlan när ungarna blir äldre.
Hursomhelst, vi var på födelsedagsfika igår hos min bror som fyllde 30 i torsdags (då vi också var där fast då som våldgästande familj). Vi skulle ha varit där till 16 men när det började bli dags att plocka ihop sig och jag virade ut Simon ur bärsjalen visade det sig att han bajsat ner både sjal och mig, och sig själv, så det blev till att byta allt. Sen fick ungen hungerslag och det blev till att amma. Sen fick jag hungerslag och blev tvungen att äta. Sen ville Jonas att vi skulle handla lite på vägen så vi kom ungefär en timme sent.
”Schysst att du nu har en anledning du kan använda när du kommer sent”, sa Jonas skämtsamt torrt och verkade mena att jag alltid kommer sent. Det gör jag inte. Fast det har väl hänt. Nån gång sådär.
Det var bara vi i familjen där först, men sen vid 18:30 började hans överförfriskade — men trevliga — polare droppa in direkt från ölandet och spelandet på Elitloppet och vid det laget hade Simon skrikit, vrålat och gnällt konstant sen ankomsten så vi kände att det var läge att lämna plats i soffan åt… um… yngre förmågor.
Jäklar vad gammal jag kände mig när vi drog, och det är ändå bara 4 år mellan oss.