Olika föräldrar på lekplatsen – och jag träffade en som jag

Det hände en grej vid klätterställningen på torget, när jag och Adrian var i centrum tillsammans för ett tag sen, som fick mig att fundera på vad för slags mor jag är egentligen.
Bildkälla: google

En familj som liknar vår

När vi kom till klätterställningen var det tomt, men ibland kom det andra barn som tilläts klättra två minuter innan deras föräldrar gick vidare med dem. Adrian är social och glad och pratar ivrigt med alla som kommer inom hörhåll. Vissa barn tar tid på sig att mjukna och börja svara – Adrian är inte den som ger sig i första taget – medan andra är lika pratglada som honom.

Vid ett tillfälle kom en mamma med två pojkar som stannade en stund. Den äldre pojken var 4,5 år och pratade glatt, den yngre var drygt två år och lallade runt och höll koll på storebror.

Ett enkelt nej

Adrian klättrade omkring, och började visa den äldre pojken hur han skulle göra för att komma upp. Pojken lyssnade och gjorde efter, men sen lyckades han inte ta sig upp sista biten.

“Mamma, jag kan inte komma upp” sa han till sin mor, som hjälpte lillebror upp mitt emot.

“Nähä?” svarade hon.

“Kan du lyfta upp mig dit?”

“Nej.”

Svaret var vänligt men bestämt; hon skulle inte ändra sig. “Du får hitta en annan väg upp” fortsatte hon, efter att ha tagit en närmare titt på problemet.

Jag iakttog henne i smyg – eller försökte i alla fall – en stund och jo, ta mig tusan, hon fortsatte längs samma väg. “Lös det själv.”

Självklart finns det oräkneliga föräldrar som hon, jag har bara aldrig stött på nån. Jag menar, aldrig hört nån som säger såna där saker som jag brukar säga till mina barn när vi är på lekplatser.

Vårdslös curling?

De föräldrar som jag lägger märke till (vilket är galet långt ifrån alla, för övrigt) är oftast föräldrar som går under sina klättrande barn – där de hänger 1,5 meter över sanden i lekplatsens klätternät och förtjust dinglar med ena benet – och ibland till och med talar om för dem att de inte kan, eller att ojoj det här har du inte gjort förut och hur ska detta gå osv. Jag fattar var det kommer ifrån, det är föräldrahjärtat som tar över. Jag hör samma saker från mitt eget hjärta ibland när mina barn klättrar. Men vi är olika; där jag biter mig i tungan drar andra på volymen.

Är det bättre att göra så? Att bita sig i tungan och låta dem försöka? För just Simon och Adrian är jag övertygad om att ja, det är bättre. Men annars … vad fasen, valet står kanske i vissa fall mellan att klättra med orolig förälder under sig, eller inte klättra alls, och då är det som det är. Det finns värre saker – som till exempel att inte få klättra alls trots att man så gärna vill, när vi nu ändå pratar om just klättring.

Det blir så märkligt bara, tycker jag, när föräldern som uppenbarligen inte alls är bekväm med barnets framfart på en viss höjd över sanden trots det inte säger nej, utan liksom lägger ett neggigt kommentatorspår över händelseförloppet.

Jag undrar om det kan vara så att mycket av det som vi vid första ögonkastet lätt dömer ut som vårdslös curling, i många fall handlar om den där artikeln om barns status som jag skrev om för ett tag sedan. Många par har kämpat så hårt för att kunna få bli föräldrar, och nu dyrkar de sina barn. Det gör såklart vi med, men med en sådan bakgrund är det kanske lättare att glömma den andra sidan av myntet*, vad vet jag. Jag kan vara ute och cykla här, berätta gärna hur du tycker och tänker kring curling, hönsföräldrar eller barnens status. Så intressant ju.

En likasinnad mor

Allt detta sa jag till mamman vid klätterställningen på torget – eller inte det där med barns status, det hade blivit för omständligt … och aningens märkligt som första uttalande från en främling – men det där om att jag så sällan hör andra föräldrar säga sånt som jag brukar säga, och att det var kul.

“Hahaha, ja, likasinnade,” skrattade hon. “Nä men annars lär de sig ju inte!”

Precis. Annars lär de sig inte. Vi kan inte hindra pojkarna från att klättra; de flesta barn gillar det och våra är inga undantag. Hellre då att vi lär dem ordentligt så de inte trillar ner.

Och visst, hade vi inte hjälpt dem lära sig klättra bättre så skulle de inte kunna klättra lika högt – å andra sidan. Eller så skulle de det.

Antagligen så skulle de det.


*Myntet: skydda barnen, och rusta dem.

Att fråga eller beordra barn

Jag har tänkt en del på det här med hur vi tilltalar barn… framför allt då på hur andra tilltalar barn, och på hur olika folk gör. Man säger att det inte finns nåt facit, ändå tycker sig var och varannan morsa sitta på Svaret och då kan ju inte jag vara sämre.

Men hur det än ligger till med allmän visdom, kloka tankar och “rätta” åsikter och om vi glömmer vad alla andra säger, PK och annat kul, så finns det en nu 15 år gammal återkommande tanke hos mig på det här med tilltal.

Man domderar inte över andra,

När man ber en kompis, sin sambo, sin kollega eller någon alls att göra något, så är den vanliga approachen nåt i stil med “kan du tänka dig att/skulle inte du kunna/ vi kan väl…?”. Man ställer frågor, därför att det är respektlöst att ge order. Generellt. Vi är alla vana vid att göra så; hur många gånger har vi inte fått höra att “man domderar inte över andra” när vi var små?

så vi ställer frågor

Sist vi var på landet och skulle gå till båten, så höll jag Simon i famnen.

“Vill du hoppa ner och gå själv?” frågade jag honom, och väntade på nån sorts svar. Jag fick inget tydligt ja, så jag bar honom en bit på stigen medan Björn började prata om det här med att ställa frågor till barn i tid och otid. Han pratade allmänt om principen, och ville kolla att vi var på samma våglängd i frågan.

Jag anser, vi anser båda två, att barn inte ska ges ett val om de inte har något. Man är van att fråga eftersom det känns respektlöst att ge order, men om man ställer en fråga, om man ger ett val, då måste man också vara beredd att respektera valet.

Föräldrarollen, den ständiga frågan

Jag kan bli alldeles beklämd när jag hör föräldrar i matbutiker som säger saker som “ska du lägga ifrån dig den där nu så vi kan åka hem?”. När barnen inte vill så uppstår konflikt. Det är klart att det i specifika fall kanske kan handla om barn som faktiskt hanteras bäst på det sättet, men det finns många fler exempel. De finns överallt.

När jag jobbade som aupair hos familjen i Lausanne är ett. Mamman var från Argentina och spansktalande, pappan från Schweiz och fransktalande. Den 3-åriga dottern såg alltid barnprogram på spanska för att hålla igång språket eftersom man talade franska till vardags. En eftermiddag frågade mamman sin dotter om hon ville se den tecknade filmen på spanska eller franska. Flickan tänkte efter, och svarade franska. Mamman skällde då ut henne efter noter, sa att hon var så besviken på henne, att hon aldrig skulle kunna prata med sin mormor och morfar om hon inte såg filmer på spanska.

och så förvirringen

Flickan blev såklart jättearg och jätteledsen – vem hade inte blivit det? Hon borde aldrig ha fått den frågan, eftersom hon inte hade valet.

Mycket av min tid med Simon sedan jobbstarten är på Simons villkor. Jag ger honom val ibland, som det på stigen, för att jag vill försöka läsa av vad han föredrar. Han får alltså ett val även om han är för liten. Den gången bar jag honom en bit, men sen ville han förstås gå själv för det vill han alltid.

Men ibland glömmer jag bort mig, det gör Björn också. Man hör det själv, men då har orden redan lämnat munnen:

“Ska vi gå och byta blöja, Simon?” – vad är det för sak att säga till en ettåring som springer omkring med en bajstung blöja i grenen, som kölen under en segelbåt? Herregud, förälder, ta bara ungen med dig och gör det. Informera om vad som händer, med fråga inte om det är ok. Han får ju ändå inte välja själv.

Ibland handlar det om att man tänker högt, men den nyansen kan inte ett barn förväntas förstå. Ibland händer det att jag frågar Simon om något, när jag egentligen bara borde guida honom.

Han fattar långt mycket mer än man tror, så nu har jag börjat rätta mig. Mina dumma frågor följs oftast av ett konstaterande och sedan handling, eftersom jag inte vill öppna fönstret till sådana konflikter. Med tiden kanske jag lär mig att inte ställa de där frågorna till honom alls.