Nyår 2022, sjukstuga och en deal jag sannolikt får ångra

Sjukstuga

Vi öppnar upp det nya året med sjukstuga, förmodligen varken för första eller sista gången, men vem räknar. Det är nån vanlig förkylning, du vet den där sorten när barnen mår bra på dagen och sen har 39,5° på kvällen. Varje dag tillåter vi oss att tro att det har vänt, och varje kväll deckar båda pojkarna i soffan och är allt annat än redo att gå till fritids dagen därpå. 

Nyår 2022

Detta är min enda bild från nyår 2022. Jag tog den eftersom en vän skickade selfies från deras nyårsfirande och jag inte ville vara sämre.

På nyårsafton låg jag bredvid Simon, som kämpat som en galning för att hålla sig vaken men som slängt in handduken strax efter 23, och lyssnade på hans rossliga andetag och tänkte att det gjorde ingenting att det var nyårsafton. Det är liksom inte så stort som det var förr, vilket förstås beror på att jag är äldre och inte värderar det lika högt längre – det är liksom inte värt det att gå runt och känna sig baksjuk i två dagar efteråt, inte på grund av nån alkohol men på sömnbrist – men också på att det inte är lika mycket raketer som skjuts längre. I alla fall inte häromkring.

VAB

Idag är det jag som är hemma med dem. Jag mutade dem med löftet om varm choklad, om de gick ut i trädgården och lekte i en timme själva först. Det gick bra. Visst, det var 40 min lek och 20 min skrik, gråt, ret och skvaller, men de klarade det. Under tiden har jag städat köket och tvättstugan, och läst mig till att man kan olja in skärbrädor och liknande med kokosolja. Vi får se hur det går, jag testar på en torr trött skärbräda i bambu och det ska stå över natten. 

Såna här dagar gäller det att inte hoppas på att man ska få tid att göra något eget. Det får bli en vacker bonus i så fall, men att hoppas på det innebär att man måste bli besviken och irriterad om och om igen. Istället har jag idag gått in för att jag inte ska få ett andetag för mig själv. Det gör underverk med tålamodet. 

The deal

Jag tycker mycket om att vara med pojkarna, men när de är understimulerade retstickor som längtar efter kompisarna och klättrar på väggarna hemma, då känner jag lätt att lite egen tid vore på sin plats – både för mig och för dem. Så nu har de vila efter lunch. Det innebär att jag vilar, och de river sina rum på varsitt håll. Just idag har de till och med förvarnat och vi har en deal:

De får tömma sina garderober på innehåll som de vill, om de städar det innan kvällen igen. Garderoben ska vara i samma skick som innan, när de är klara. Det här påhittet ska inte innebära massa extrajobb för mig.
I “pant” för att få tillstånd att göra detta, lämnar de film och efterrätt. Om de, med andra ord, väljer att inte upprätthålla sin del av avtalet så kommer jag dra in både film och efterrätt, sen kommer jag städa tillbaka garderoberna och sen kommer jag skruva fast inredningen i dem så att det ens inte går att försöka med detta igen.

Det var vad vi kom överens om. Det kan gå hursomhelst. Jag buffrar med andra ord energi för att borra och skruva i deras garderober ikväll efter maten.

”Bättre att riva av allting på en gång” mvh storhetsvansinnig förskoleförälder

Senaste veckan har känts som när vi varit på nån av våra fail-semestrar (ta Björnrike till exempel, eller varför inte resan till Italien? Den var grann också); en utdragen kamp punkterad av ljusglimtar, som när man håller upp ett hålat durkslag mot en lampa. Det kunde såklart varit värre – å andra sidan kan det ALLTID bli värre, men jag menar ändå att vi haft det bitvis bra.
Lördagsprommis med Simon, ljusglimt 1 – inte så snyggt med fastfrusna plastlock, men vackert ändå, så som is är.

Turné på akuten

Det började förra helgen. Precis på tolvslaget mellan lördag och söndag knuffade Adrian upp dörren till vårt sovrum och pratade om att han behövde kissa. Jag hörde på rösten att han inte var ok, så jag gick upp. Han hade feber, så jag gav honom ipren och hjälpte honom i säng. Han hade ont i magen, sa han. Det går över med medicinen, sa jag, och kramade honom.

”Gå nu mamma, jag lovar jag ska inte dö,” sa han sen.

Ibland fattar jag inte var han får sina infall ifrån, jag har liksom aldrig bett honom att lova att inte dö, men jag tackade förvirrat för löftet och drumlade i säng jag med.

Du vet när man ligger och slappnar av, och hjärnan först då fattar vad som precis har hänt. Gnistan av oro som pyrt sedan han väckt oss slog ut i en våg av kalla ilningar i kroppen; jag var klarvaken. Han lovade att inte dö. Hm. Magont, sa han. Feber. Var inte magen lite spänd? Det kändes inte bra, tack och lov för 1177 som är en räddare i såna här lägen:

Kontakta genast en vårdcentral eller jouröppen mottagning om barnet har ett eller flera av följande besvär:
– Barnet har både ont i magen och andra symtom. Hen kan till exempel ha feber, 

Jag läste inte längre än så, jag ringde dem istället. Medan jag satt i telefonkön gick jag in till Adrian igen. Klappade och kände, pratade och myste. När det blev min tur sa damen i andra änden att om det fortfarande gjorde ont imorgon skulle vi åka till närakuten. Om det blev värre skulle vi åka till akuten direkt.

Adrian var helt med på planen. Jag flyttade in mitt täcke och kudde till utdragssängen i hans rum, och naturligtvis, efter 40 min, sa han plötsligt:

”Aj. Mamma, det är värre.”

”Japp, då åker vi till läkaren nu.”

Han var superglad över det här, vilket äventyr det var att sitta och åka bil till Astrid Lindgrens barnakut kl 1 på natten! Jag hakade på; visst var det spännande. Dessutom var jag ändå glad att komma iväg, jag gör hellre en sån nattlig bilresa än sover dåligt hemma med en oro som liksom äter upp en inuti.

Väl där behövde vi inte vänta länge, och hon som tog emot oss pratade med Adrian och tryckte och kände, lyssnade och skrattade och tog tempen och rådfrågade en kollega. Sen fick vi åka hem, hon sa att det inte alls verkade akut, men att vi skulle till närakuten kl 08 för att prata med en läkare.

På söndag morgon kl 7:15 gick Björn upp och tog med sig Adrian till läkaren. Sen kom de hem igen med remiss till ultraljudsröntgen kl 09 på måndag morgon, för misstänkt blindtarmsinflammation. Jag var inställd på att inte få nån sömn alls söndag natt, Adrian var uppe på 40,9 graders feber och vem fan kan slappna av då, men febern la sig faktiskt. Björn tog med honom till röntgen, och sen till akuten igen för provsvar och bedömning, medan jag försökte jobba hemifrån och Simon var i skolan. Sen kom de hem igen, Adrian berättade stolt om undersökningen och att det inte alls var läskigt, trots att han varit så orolig.

Sen blev han frisk, bara sådär. ”Körtelmage”, som det kallas, är inte farligt. För formens skull följde några dagas vab, där vi hade ganska mysigt ändå.

Ljusglimt av pärlande av halsband samt skapandet av framtidens stora konstverk (tusch och tidningspapper).

Covid

I tisdags började jag känna mig trött i kroppen, och Björn klagade på halsont. I onsdags tog vi varsitt självtest hemma som sa att det var covid. Jag brukar inte bli särskilt sjuk, men den här gången var det inget tveksamt halvdant kanske-trams. SÅ farligt var det inte, men tillräckligt för att man hett ska önska att inte behöva ta hand om nån annan.

Jag mailade förskolan för att förklara läget. I onsdags släppte restriktionerna men förskolan har haft svårt med personal på grund av smittspridningen tidigare och det är bättre att hålla sig väl med dem. De vädjade, inte helt oväntat, att vi skulle ha kvar Adrian hemma veckan ut, för säkerhets skull.

Hurra! Frisk unge hemma med sjuka föräldrar! Framgångsrecept!!

Toalettpyssel, inspirerat av Instagram. Sjukt passande (he he heeeeeh). Ingen av pojkarna märkte det, dessvärre.

Magsjuka

I torsdags morse vaknade Simon med magsjuka.

”Jippi …” suckade Björn tyst, efter att Simon bett om en skål att kräkas i bredvid sängen, innan någon av oss ens ätit frukost.

”Äsch,” tyckte jag, ”bättre att vi river av allting nu, så är det gjort sen.”

Simon vände ut och in på sig själv fram till kl 14 i vanlig ordning – eller 14:30 blev det den här gången – medan jag rörde mig i triangel mellan hans säng, tvättstugan och köket, och Björn dribblade Adrian. Och sen var det nästan bra. Jag är inte säker på om det är så mycket värre att hålla på och ta hand om barnen när man själv är dålig – om man är kapabel att hålla sig upprätt, vill säga – för om man är i rörelse slipper man känna hur det står till i den egna kroppen, menar jag.

Så jag och Adrian gick ut. Adrian bockade av ett utbrott, sen tuggade vi grenar i grentuggen och sen skulle han åka pulka. Ännu ett utbrott, den här gången över att det inte fanns tillräckligt med snö, och sen jobbade han runt det med madrassen.

Ljusglimt.

Mensvärk

Jaaaaa varför inte, ”bättre att vi river av allting nu, så är det gjort sen” som nåt pucko sa förut. Mensvärk, vi möts igen. Jag är redan fullt krigsrustad.

Jag medger att jag hade en kämpig eftermiddag i torsdags.

Jobbet (ljusglimt)

Självklart flyter inte saker och ting bara vidare på jobbet. Just de här dagarna skulle lite avgörande saker hända, som jag med min utloggade hjärna först försökte lösa. Det gick ganska dåligt, så jag LA NER – fatta vidden av det; jag SLÄPPTE det – och skyfflade över allt till min chef. Då försökte min hjärna ge mig uselt samvete för detta (den lyckades få mig att börja kolla jobbannonser på Linkedin innan jag insåg vad som pågick), men en kort check med Göran* bara så var det ur världen. Jag är så tacksam för mitt alternativa perspektiv Göran, du anar inte.

Videomöte med barnläkaren

I fredags hade vi videomöte med barnläkaren som har hand om pojkarnas astma- och allergibehandling. Hon berättade glatt att just magont och körtelmage är väldigt vanligt hos barn med covid, de symtomen drabbar tydligen runt 70% av alla barn med konstaterad covid. Med tanke på att Simon hade ont i magen även fredag förmiddag så sa hon att han bör vara hemma även måndag för säkerhets skull; det är vanligt att magbesvären kommer följda av förkylningssymtom.

Wiiiii.

Sammanfattning

Det ENDA som här hänt är att vi fått covid i huset. That’s it.

Sen kan jag konstatera två saker om mig själv; det ena är att jag inte gjort några som helst framsteg sen i julas i att ha is i magen när Adrian har runt 41° feber. Det andra är att jag fortfarande … ”skäms” är ett lite starkt ord här men i brist på annat så får jag säga att jag skäms lite över att vara sjuk. Visst, jag släppte det den här gången och det är en seger, men det här med att inte bära min egen vikt, att orsaka belastning för andra, är tydligen fortfarande svårt. Jag måste träna på det … den här veckan var bra träning, jag borde vara sjuk på riktigt lite oftare. Det är ju vrickat att inte kunna låta sig själv vara sjuk från jobbet.

Jag är inte så stolt över det där sista. Det är den Duktiga Flickan som talar, och vi drar inte längre jämnt hon och jag. Apropå det, kolla på det här videoklippet jag hittade när jag sjukscrollade i veckan. Det ringar in så fint vad många kvinnor brottas med:


*Göran; det går inte att sammanfatta begreppet, men det handlar om att se på sig själv eller sin situation med andra ögon. Läs om Göran här, och jag rekommenderar dig starkt att tänka ut ditt eget alternativa perspektiv, för att slippa ramla i dina egna fotspår.

Vab-sorter och förkylningstider

Hösten är här!

Det finns lika många sorters vab som det finns typer av regn, kan jag tänka mig, men de vanligaste vi ser hemma hos oss är dessa 3:

Mysvab

När de är pigga nog att vara vakna och vara med, men inte pigga nog för att bråka. Man får kramar, de har inte ont nånstans och de sover länge.

Muckvab

När de orkar köra på 8:ans växel istället för på vanliga 10:ans, och umgänget liksom går ut på att vara frustrerad och bråka. De har begränsande symptom, typ igenkloggade näsor, ymnigt snorande eller blåsor i munnen, och är sura som standard. Man får stryk, och de väcker sig själva i förtid genom andnöd eller hostattacker. Öronproppar eller hörselkåpor är ett hett tips.

Tråkvab

De är nästan friska, men av ett eller annat skäl – smittorisk, lite väl aggressiv hosta osv – kan man inte riktigt med att lämna dem på föris. De har däremot lyckats smitta vabföräldern som nu är lite hängig och har noll – NOLL – tålamod.

Andra veckan i skolan

Andra veckan i skolan tillbringas inte i skolan för min del, eftersom pojkarna blivit förkylda. Gissa vilken vab-sort de bjuder på? Två, faktiskt. De kombinerar muck- och tråkvab, men jag tror att min egen hängighet beror på sömnbrist – till följd av att assistera en täppt Adrian titt som tätt om nätterna – snarare än verklig begynnande förkylning.

Som tur är så är inte den här skolveckan så viktig, och på måndag börjar min praktik så det blir ett nytt kapitel.

Det är lite synd att de är hemma just precis dessa dagar, eftersom de egentligen skulle ha gått till att göra klart uppe i hallen och helst även tapetsera Adrians rum så att det också blir klart nån gång.

… Lite småtrist är det förstås att ha pågående projekt hemma som liksom bara står, men å andra sidan kommer det knappast som en överraskning. Det får ta den tid det tar. Så istället för att tapetsera så roar jag mig kungligt på samma lekplatser som vi alltid går till eftersom de ligger så nära hem.

Visst ser man tydligt hur sjuka de är?

vab med nästan-sjuka barn vab med nästan-sjuka barn

 

Egoistisk mamma tar sitt barn till förskolan trots ALLT

Elin kommenterade såhär på mitt förra inlägg:

Känns väldigt egoistisk att lämna ett barn med 37,8 i vilotemp.
Och väldigt väntat att förskolan skulle ringa hem honom. Undrar hur många barn o personal som blev smittade för att du skulle vila. Nästa gång kanske din man kan vabba direkt om du ej klarar att ta hand om barnen..

Det här kan förstås diskuteras. Tack, Elin, för att du lyfter något som jag inte hör för första gången.

Roten till allt ont

Många tänker på samma sätt, I know, och alla gör vi olika. Tar man diskussionen till sin spets (jag har sett den på andra håll) så kommer man rörande enhälligt fram till att det är såna som jag som gör att sjukdomar sprids. Om alla tänkte tvärtemot såna som mig så skulle vintersjukdomar utrotas.

Överblick

Men om vi ska se över situationen då, som kanske inte framkom i sin helhet – hur skulle den kunna det? – vad gäller min yngste sons brutalt grymma förvisning till förskolan, med noll hänsyn till andra, trots uppenbar sjukdom:

Smittorisk

Såhär kan man läsa om influensasmitta (vi får anta att det handlar om influensa, med tanke på alla symtom) på 1177:

”Influensa smittar redan innan du har fått några symtom. Du kan alltså smitta andra utan att veta om att du är sjuk.”

Vidare har det inget med renlighet att göra, för den som vill veta, eftersom viruset är luftburet och varenda unge på föris hostar halva eller hela vintern.

Vi – liksom alla andra familjer, med extremt få undantag (typ inga), som har sina barn på förskolan – har ingen möjlighet att ha barnen hemma hela eller ens halva vintern enbart pga hosta (när de i övrigt mår bra, förstås).

Stackars Adrian

Fantastiskt vad olika vi påverkas av sjukdom. Små barn tycks hantera feber ofantligt mycket bättre än vi vuxna. Hursomhelst:

Adrian är som de flesta jämnåriga ett mycket rörligt barn. Han är alltid glad, dvs om han inte är hungrig, trött, obekväm eller provocerad.

Allmäntillståndet igår morse var precis som vanligt; alltså en pigg, glad, energiskt sjungande pojke. Enda anledningen till att jag körde panntermometern på honom var för att jag precis hade gjort det på Simon och Adrian blev intresserad.

Temperaturen går ofta upp på honom när han leker. Inte riktigt så högt som 37.8°; det brukar stanna vid 37.6° när han är som mest aktiv. 37.8° var alltså inte vilotemp.

Väntat samtal

Ja, det var väntat att förskolan skulle ringa. Vilken dag som helst. Vi har liksom gått och väntat på det. Jag menar, Björn var sjuk hela förra veckan och är fortfarande inte kry, Simon har varit dålig med feber varje kväll sen i lördags. Jag blev riktigt dålig i förrgår. HUR kan Adrian klara sig? Och ändå har han gjort det – dvs fram tills igår då, vilket var så länge att jag börjat hysa hopp om att han inte skulle trilla dit alls.

Olyckligt att det skulle bli just igår, av alla dagar.

Klara av att ta hand om båda barnen

Det är skillnad på vad man klarar av, på riktigt, och vad man tror att man klarar av. När man är sjuk på det här sättet känns det som att man inte klarar av nånting, knappt ens sig själv, men det gör man förstås visst.

Jag vet det.

Därför sa jag att jag kunde vara hemma själv med Simon, men det finns en gräns för vad man måste, också. Därför ringde jag till Björn på morgonen (han åker hemifrån kl 06) och sa att om Adrian blir sjuk nu, så kommer du väl hem? Javisst, sa han.

Nästa gång

Det finns ingen nästa gång, för alla gånger är olika. Det är svinlätt att hålla med, och säga med facit i hand att Björn borde ha stannat hemma, utifall att. Utifall att Adrian skulle bli sjuk just den dan, så borde han ha stannat hemma en dag till; han har ju redan varit borta i en och en halv vecka ändå.

Sammanfattning…

När jag tog tempen på Adrian var Björn redan på jobbet. Jag både lät och mådde som en skadeskjuten kråka. Simons gnäll strålade i hela huvet som kändes som att det skulle gå sönder. Hela jag kändes som att jag skulle gå sönder. Adrian sjöng och skrattade, mixade med ett falsettskrik då och då.

Jag hade fattat samma beslut igen, under exakt samma förutsättningar – som vi redan fastställt aldrig kan återkomma.

Vad ADRIAN anbelangar så var det precis lika bra, men sannolikt roligare, att vara på föris jämfört med hemma. När de ringde hem honom så var han fortfarande på bra humör, så jag har noll dåligt samvete där.

Vad gäller smittorisken så har han naturligtvis redan smittat massor långt innan igår, precis som Simon innan han fick sin feber, precis som Björn som smittade i 2 veckor (?) innan han blev sjuk ordentligt, precis som hälften av alla som jag åker i samma tunnelbanevagn med var och varannan morgon, och precis som många av de andra barnen på föris.

Lisa, i rollen som egoistisk mamma, då? Som inte frivilligt är hemma och vabbar för sina 2 barn (varav en inte är dålig och alltså terrar sin omgivning till följd av understimulans) när hon själv är sjuk?

Hur mycket jag än försöker känna efter, så har jag inget dåligt samvete där heller. Det var inte som att jag fick någon vila med Simon, för övrigt. Vi gick till parken, eftersom han är ganska pigg på förmiddagarna och behöver frisk luft.

egoistisk mamma

…med facit i hand

Jo, Björn borde ha stannat hemma. Om vi kunde leva om gårdagen, med vetskap om hur det skulle gå, så skulle han göra det, definitivt. Men med de förutsättningar jag hade när jag valde att ta Adrian till föris… Nej. Jag skulle inte kalla någon annan mamma egoistisk för det.

Aldrig.

Det är en enorm skillnad att vara hemma med en sjuk unge, och vara hemma med 2. Särskilt om bara den ena är pigg. Supersärskilt om man är sjuk själv.

 


PS till Elin, och till dig som kanske stämmer in

Tack för att du lyfter frågan, trots att jag tycker att ”väldigt” egoistiskt var att ta i. Som svar på din fråga utan frågetecken: jag undrar också, trots att jag inte fick vila alls.

Nästa gång kanske Björn kan vabba direkt. Jag hoppas det.

Det är influensatider och stafettpinnen löper genom familjen som en het potatis

Det är influensatider, och jag är den enda som har vaccinerat mig.

Dvs jag är den enda av Björn och mig, alltså.

Björn var sjuk i influensa (?) hela förra veckan. Han är bättre nu, men inte helt bra och du vet ju hur det är med män och influensa, väl? Nej, jag är inte elak, det finns en studie enligt MåBra. Med det sagt så har Björn varit en sann kämpe (OBS! ingen ironi, ingen sarkasm) som ändå sytt ihop veckan så att jag kunnat vara i skolan när det behövdes.

I fredags blev det Simons tur att plocka upp stafettpinnen:

”Mamma ja jätteshyk” sa han när jag väckte honom. Det var han inte, men på kvällen märktes det att han hade det lite jobbigt och i lördags var det full kastrull med hög feber, täppt OCH rinnande näsa, hosta samt allmän ynklighet – det sistnämnda väldigt olikt honom.

influensatiderAdrian har plockat på sig den täppta näsan med snoret och hostan nu. Och för min del känns kroppen extremt opigg så kanske blir jag sjuk jag med, trots vaccin och allt.

 

 

Aktuellt sjukläge

Exakt 24 timmar efter mig trillade Björn dit på magsjukan med samma förlopp, så i måndags morse kl 03 steg han upp och skred till verket med bestämda steg. 

Behöver jag säga att min måndag, då jag helst hade legat fortsatt sliten i soffan och kollat serier – vilket förstås i vilket fall som helst hade varit en fysisk omöjlighet med tanke på att jag inte är den enda som bor här – men som istället bestod i att ta hand om en till synes dödssjuk sambo, en krasslig bebis med magont, diarré och illamående, helgens alpkedja av tvätt, samt vardagens vanliga tvååringsbråk, blev något ansträngande?

Tröttare än på länge kunde jag dessutom inte sova på kvällen sen, mest pga lätt stress över att näste man på tur i huset, dvs Simon, troligtvis skulle vakna med eländet kl 03 nästa morgon.

Det gjorde han inte, han verkar ha klarat sig. Detta gör honom till huvudmisstänkt när det kommer till VEM som är husets patient zero… om han inte bara sparar på det. Han kan vara lurig på det sättet, pojken.

Vi får se.

Vabb, föräldraledig och sjuk = fullt liggläge på vagnen

Wiiiii!

Simon har feber och hans huvud producerar anfallssnor i förbluffande fart.

Lägligt nog hade han ingen feber under dagen igår, så han skulle ju så klart ut. Vi råkade gå förbi förskolan runt hörnet, och han ville ju så klart in och leka på gården med alla barnen. Det fick han så klart inte, varpå han så klart bröt ihop vid grinden.

Sen kunde han inte sova efter lunch, så han satt och ropade bitvis ganska glatt från sin säng i 2 timmar istället.

Vid 2 tillfällen (nånsin) hittills har jag varit väldigt tacksam för fullt liggläge på syskonvagnen. När vi gick till affären efter middagsvilan igår var ett av dem.

Jag, lilla torrhostande förkylda stackars jag som sover dåligt om nätterna, i det här då? Hah! Kanon! SOVA KAN MAN GÖRA NÄR… NÅN ANNAN GÅNG!!