Ibland är det bara tungt

Det är ganska jobbigt att vara vaken. Jag vill bara sova, och vara ifred. Jag vet att barnen känner det, framför allt Simon, men jag vet inte att det finns så mycket att göra åt det. Ibland mår inte alla bra, helt enkelt.

Björn läser sagorna på kvällen, för min röst bär inte och jag bara hostar. När jag drar mig undan så vill pojkarna ofta följa efter.

“Låt mamma vara. Hon behöver vila,” säger Björn.

“Varför det? Addå?” svarar pojkarna och Björn säger att mamma inte mår så bra. Mamma hostar. Mamma är lite sjuk.

“Ska hon kräkas?” undrar de – såklart att de gör, efter den här våren har de kopplat ihop sjukdom och kräkas som en och samma sak.

Björn försäkrar att det inte är så farligt, och de accepterar. Jag får vara själv en stund.

Stress

Jag är egentligen för trött för att ens skriva ordet, men att klä känslor i ord är inte sällan en bit på vägen mot andra sidan av dem, så …

Stress. Så laddat, så slitet, så litet ord för så mycket.

Det har varit mycket

Jo, det har det. Ännu ett intensivt läsår är till ända. Det var ganska jobbigt på slutet med att hinna få ihop examensarbetet i tid. Det var störigt med ett företag som inte kunde ta en hint (“vi hinner inte”). Plötsligt skulle tillgången till de program vi använder i skolan stängas bara några dagar efter examen (förra året hade vi nästan 2 veckor på oss), och att hinna få klart de projekt som blivit liggande – för att kunna ha dem i portfolion* så att jag kan börja söka jobb – blev bråttom.

Samtidigt lyfte förskolan upp våra ögon för hur jobbigt Simon verkar ha det**. Oron steg och jag var disträ när jag körde ner mot Skåne förra veckan. Sen var vi där i 4 dagar (utan Björn som sagt) där nätterna blev ganska oroliga, sen resan hem, och då blev jag förkyld så jag gick på ipren hela vägen, när vi kom hem var Björn dålig och ur spel, och sen rivstart med Adrians potträning*** dagen efter hemkomst. I och med det så är Adrian hemma med mig om dagarna medan Simon är på förskolan.

Jag vill bara vara ifred

I vanliga fall när jag behöver vara ifred så får jag dåligt samvete. Inte för att jag borde det, men jag tror det går på slentrian. Hjärnan blir trött och slår in på trygga gamla välkända upptrampade stigar, vilket i mitt fall ofta innebär dåligt samvete och katastroftankar av typen vakenmardröm och annat trevligt.

Nu är jag tröttledsen. Jag orkar liksom inte bli arg, jag har svårt att frontalmöta barnen i konflikter, jag drar mig undan så fort jag kan. Framför allt så orkar jag inte ha dåligt samvete. Det hjälper inte att förkylningen som satte sig i luftrören får mig att torrhosta på repeat hela nätterna så att jag knappt sover alls, känns det som.

Det är mycket nu

Det händer inte mer runt mig nu än att Adrian ska bli torr, och det går ganska bra tror jag. Vi har det lugnt och mysigt om dagarna. Efter lunch sover han, sen är det mellis och sen kommer Björn hem.

Det händer däremot en hel del inuti mig. Det är som att sitta och eftersvettas efter ett träningspass, bara det att det är stressen som ligger kvar. Jag tankar energi när jag får vara själv och det har inte blivit mycket av det på sistone alls – att sova eller slötitta på en serie en timme innan läggdags räknas inte.

Jag vill bara vara ifred. Inte ha barn i ansiktet hela tiden, slippa hantera så mycket skrik, slippa dividera/diskutera/dribbla små miniversioner av mig själv och så vidare et j’en passe.

Jag behöver andas. En veckas lugn och ro och inga barn hemma på dagarna, det är vad jag skulle vilja. Men jag vill också att Adrian ska bli torr snart. Vi har redan kommit ganska långt i träningen så jag vill verkligen inte avbryta den nu och skicka tillbaka honom på förskolan i blöjor igen, för det är alternativet.

Vidare så är Björn som sagt dålig (det är ingen fara) så även om han kan jobba (vilket han ibland inte kan) så har vi fått ställa in resan till Turkiet denna vecka. Jag orkar inte med att vara besviken eller ens tycka det är synd. Jag är snarare glad, för jag känner inte att jag egentligen orkar med en semestervecka.

Sååå … den där semesterveckan i Turkiet får vi skjuta framför oss ett tag till, tack och lov. Blir jag bara tillräckligt frisk för att få sova nån gång så blir allt bra igen.

Känner mig inte så världsbäst, men ibland är det bara tungt, du vet.

himlen i min famn

*portfolio = kreativt CV, arbetsbok.

**mer om hur Simon har det kommer framöver

***mer om Adrians potträning kommer framöver

Det är influensatider och stafettpinnen löper genom familjen som en het potatis

Det är influensatider, och jag är den enda som har vaccinerat mig.

Dvs jag är den enda av Björn och mig, alltså.

Björn var sjuk i influensa (?) hela förra veckan. Han är bättre nu, men inte helt bra och du vet ju hur det är med män och influensa, väl? Nej, jag är inte elak, det finns en studie enligt MåBra. Med det sagt så har Björn varit en sann kämpe (OBS! ingen ironi, ingen sarkasm) som ändå sytt ihop veckan så att jag kunnat vara i skolan när det behövdes.

I fredags blev det Simons tur att plocka upp stafettpinnen:

“Mamma ja jätteshyk” sa han när jag väckte honom. Det var han inte, men på kvällen märktes det att han hade det lite jobbigt och i lördags var det full kastrull med hög feber, täppt OCH rinnande näsa, hosta samt allmän ynklighet – det sistnämnda väldigt olikt honom.

influensatiderAdrian har plockat på sig den täppta näsan med snoret och hostan nu. Och för min del känns kroppen extremt opigg så kanske blir jag sjuk jag med, trots vaccin och allt.

 

 

Aktuellt sjukläge

Exakt 24 timmar efter mig trillade Björn dit på magsjukan med samma förlopp, så i måndags morse kl 03 steg han upp och skred till verket med bestämda steg. 

Behöver jag säga att min måndag, då jag helst hade legat fortsatt sliten i soffan och kollat serier – vilket förstås i vilket fall som helst hade varit en fysisk omöjlighet med tanke på att jag inte är den enda som bor här – men som istället bestod i att ta hand om en till synes dödssjuk sambo, en krasslig bebis med magont, diarré och illamående, helgens alpkedja av tvätt, samt vardagens vanliga tvååringsbråk, blev något ansträngande?

Tröttare än på länge kunde jag dessutom inte sova på kvällen sen, mest pga lätt stress över att näste man på tur i huset, dvs Simon, troligtvis skulle vakna med eländet kl 03 nästa morgon.

Det gjorde han inte, han verkar ha klarat sig. Detta gör honom till huvudmisstänkt när det kommer till VEM som är husets patient zero… om han inte bara sparar på det. Han kan vara lurig på det sättet, pojken.

Vi får se.

All bets are off

När en man blir sjuk, ja då blir han sjuk med dunder och brak. Oss kvinnor emellan, 37,1 är faktiskt godkänd feber och anledning nog att bädda ner sig. Snuva och hosta på det är rent ut sagt taskigt.

Om du som läser detta råkar tillhöra det manliga släktet så kom igen, erkänn, det är mycket mer synd om er när ni är sjuka än det är om oss när vi är sjuka. Varför? Därför att ni blir mer sjuka än vi. Ingen vet varför, men så är det – generellt sett.

När en man blir sjuk så är det riktigt synd om honom. När en man är sjuk, då är all bets off. Då dras minst 30 år av från giltig ålder, då får han göra det han känner för, dvs det han mäktar med. Då kan han livnära sig på glass hela dagen, om han vill det, och det finns inga motargument. Punkt och slut.

Sån är minsann INTE Björn. O nej. Björn nöjer sig med att sjukskriva sig och sen klättra upp och gömma sig i äppelträdet och klippa grenar. Om man försöker kommunicera med honom där uppe så får man till svar nånting som betyder precis det som Ola Rapace säger i reklamen för den där nya renskötarfilmen;

“Det kommer så mycket ord från dig så man hör liksom inte vad du säger.”

klippning av äppelträd