Etikett: potträning

Adrians potträning – nu med training pants

Sanning med modifikation

Jag skrev att Adrian pottränar och att det går ganska bra.

Jag känner att det kan vara på sin plats att formulera om det: Det går sådär.

Alltså, han var hemma med mig i 2 veckor utan blöja, och under den tiden så slutade han småskvätta sådär som många blöjbarn gör. Det är definitivt ett framsteg. Men efter kanske en 4-5 dagar var det som om han upptäckte att det inte var så farligt att bajsa i byxan eller kissa ner golvet, så det var som om han tappade intresset.

Jag orkade inte med att vara hemma längre än så, jag hinner inte varva ner när jag inte får vara ifred, så jag tog honom till förskolan precis som Simon. Där var de förstående, de sa att de inte kan ha honom utan blöja där och det är klart, det är inte de som ska potträna honom, men att de absolut ska behandla honom som om han inte hade blöja.

Det innebär att på förskolan ska han kissa på toaletten, han blir tillfrågad som de andra barnen och han måste gå på toa innan lunch, sovdags osv. De har ju sina rutiner. Sen kommer de ibland i blöjan och då var det inte ett problem. När de är ute på eftermiddan slipper han blöjan.

Jag är så himla tacksam för vår förskola, måste bara peta in det.

Training pants hemma

Eftersom han inte säger till när han behöver, men eftersom han sällan kissar i byxan – i och med att vi ser till att han kissar under kontrollerade former med jämna mellanrum – så har jag nu skaffat några training pants till honom.

Training pants är som ett mellanting mellan tygblöja och vanliga kalsonger/trosor. Det är egentligen vattentäta kalsonger, påminner om badblöjor, som kan ta lite kiss och definitivt nummer 2. De suger knappt alls, så som blöjor gör, så det är inte så trevligt för barnet att fortsätta ha dem på sig efter den händelse att barnet valde att använda dem som toalett.

Adrian är jättestolt över dem; han har ju fått egna kalsonger! Som storebror!

Att ta hand om dem

Eftersom de tvättas som vilka andra underkläder som helst, men sölas ner som vanliga underkläder sällan görs, så måste vi ta av dem i duschen. Adrian får själv ta hand om dem (med mig superberedd bredvid); jag slänger bajset i toaletten, men det är han som måste vända dem ut och in och duscha dem så att det inte kommer in så mycket exkrement i tvättmaskinen.

Protesterar han? – Nej. Han var väldigt tveksam i början, och försöker alltid att inte nudda bajset, men han pillar på tills det är gjort för han gillar att skölja dem med duschen. Det är tydligen kul …

Jag ska kolla med förskolan om de är ok med att han använder dem där också, och bara har blöja när han sover. Jag hoppas det, men jag tror att det kanske kan bli svårt. Man kan alltid fråga.

PS: Midsommarfirandet igår

Det blev himla mysigt. Vi cyklade efter lunchen till ett ställe ett par km bort, där folkdansgillet anordnade regelrätt firande. Vi kom dit på slutet, men det räckte. Picknick med egna jordgubbar, vattenmelon och mellisbröd, och så musiken förstås!

Simon stod som förstenad framför scenen där spelemännen satt. Hypnotiserat stirrade han på dem, på instrumenten, nickade frånvarande till takten ibland och ställde frågor utan att ta blicken ifrån dem. Jag betedde mig ungefär likadant.

Ibland är det bara tungt

Det är ganska jobbigt att vara vaken. Jag vill bara sova, och vara ifred. Jag vet att barnen känner det, framför allt Simon, men jag vet inte att det finns så mycket att göra åt det. Ibland mår inte alla bra, helt enkelt.

Björn läser sagorna på kvällen, för min röst bär inte och jag bara hostar. När jag drar mig undan så vill pojkarna ofta följa efter.

”Låt mamma vara. Hon behöver vila,” säger Björn.

”Varför det? Addå?” svarar pojkarna och Björn säger att mamma inte mår så bra. Mamma hostar. Mamma är lite sjuk.

”Ska hon kräkas?” undrar de – såklart att de gör, efter den här våren har de kopplat ihop sjukdom och kräkas som en och samma sak.

Björn försäkrar att det inte är så farligt, och de accepterar. Jag får vara själv en stund.

Stress

Jag är egentligen för trött för att ens skriva ordet, men att klä känslor i ord är inte sällan en bit på vägen mot andra sidan av dem, så …

Stress. Så laddat, så slitet, så litet ord för så mycket.

Det har varit mycket

Jo, det har det. Ännu ett intensivt läsår är till ända. Det var ganska jobbigt på slutet med att hinna få ihop examensarbetet i tid. Det var störigt med ett företag som inte kunde ta en hint (”vi hinner inte”). Plötsligt skulle tillgången till de program vi använder i skolan stängas bara några dagar efter examen (förra året hade vi nästan 2 veckor på oss), och att hinna få klart de projekt som blivit liggande – för att kunna ha dem i portfolion* så att jag kan börja söka jobb – blev bråttom.

Samtidigt lyfte förskolan upp våra ögon för hur jobbigt Simon verkar ha det**. Oron steg och jag var disträ när jag körde ner mot Skåne förra veckan. Sen var vi där i 4 dagar (utan Björn som sagt) där nätterna blev ganska oroliga, sen resan hem, och då blev jag förkyld så jag gick på ipren hela vägen, när vi kom hem var Björn dålig och ur spel, och sen rivstart med Adrians potträning*** dagen efter hemkomst. I och med det så är Adrian hemma med mig om dagarna medan Simon är på förskolan.

Jag vill bara vara ifred

I vanliga fall när jag behöver vara ifred så får jag dåligt samvete. Inte för att jag borde det, men jag tror det går på slentrian. Hjärnan blir trött och slår in på trygga gamla välkända upptrampade stigar, vilket i mitt fall ofta innebär dåligt samvete och katastroftankar av typen vakenmardröm och annat trevligt.

Nu är jag tröttledsen. Jag orkar liksom inte bli arg, jag har svårt att frontalmöta barnen i konflikter, jag drar mig undan så fort jag kan. Framför allt så orkar jag inte ha dåligt samvete. Det hjälper inte att förkylningen som satte sig i luftrören får mig att torrhosta på repeat hela nätterna så att jag knappt sover alls, känns det som.

Det är mycket nu

Det händer inte mer runt mig nu än att Adrian ska bli torr, och det går ganska bra tror jag. Vi har det lugnt och mysigt om dagarna. Efter lunch sover han, sen är det mellis och sen kommer Björn hem.

Det händer däremot en hel del inuti mig. Det är som att sitta och eftersvettas efter ett träningspass, bara det att det är stressen som ligger kvar. Jag tankar energi när jag får vara själv och det har inte blivit mycket av det på sistone alls – att sova eller slötitta på en serie en timme innan läggdags räknas inte.

Jag vill bara vara ifred. Inte ha barn i ansiktet hela tiden, slippa hantera så mycket skrik, slippa dividera/diskutera/dribbla små miniversioner av mig själv och så vidare et j’en passe.

Jag behöver andas. En veckas lugn och ro och inga barn hemma på dagarna, det är vad jag skulle vilja. Men jag vill också att Adrian ska bli torr snart. Vi har redan kommit ganska långt i träningen så jag vill verkligen inte avbryta den nu och skicka tillbaka honom på förskolan i blöjor igen, för det är alternativet.

Vidare så är Björn som sagt dålig (det är ingen fara) så även om han kan jobba (vilket han ibland inte kan) så har vi fått ställa in resan till Turkiet denna vecka. Jag orkar inte med att vara besviken eller ens tycka det är synd. Jag är snarare glad, för jag känner inte att jag egentligen orkar med en semestervecka.

Sååå … den där semesterveckan i Turkiet får vi skjuta framför oss ett tag till, tack och lov. Blir jag bara tillräckligt frisk för att få sova nån gång så blir allt bra igen.

Känner mig inte så världsbäst, men ibland är det bara tungt, du vet.

himlen i min famn

*portfolio = kreativt CV, arbetsbok.

**mer om hur Simon har det kommer framöver

***mer om Adrians potträning kommer framöver

Potträning: Så fick vi Simon torr

På BVC råder man föräldrarna att potträna sina barn den sommaren som ligger närmast barnets tvåårsdag. Eftersom Simon fyllde 2 i april så tänkte vi att det var den här sommaren som det skulle hända.

Jag skulle vilja säga att vi lyckats få vår förstfödde torr nu – med undantag av vissa nätter och diverse lätträknade olyckor där det gått lite för fort. Det återstår förstås en del finlir men det stora steget är taget och han har skött sig jättebra.

Jag har förstått att potträning kan gå till på många sätt, men såhär gjorde vi:

Passiv potträning

Vi började för ganska länge sen, efter jul och nyår har jag för mig, med att köpa en potta och erbjuda Simon den med en axelryckning. Pratade lite om vad den var till för och så. Då Simon valde att använda den som badleksak och den inte hade någon annan effekt, köpte vi på min mors inrådan en toalettring för barn som man lägger ovanpå den vanliga toalettringen, du vet. Pratade lite om vad den var till för och så.

Han provade att sitta på den, bara sitta lite alltså, och klättrade upp och ner och höll på, och sen en dag bestämde han sig för att kissa när han satt där.

Glädjetjut

Det var jag som var med honom, och jag brast förstås ut i glädjetjut, segerdans och öste beröm. Jag tror att man rekommenderar motsatsen, men det struntade jag i för vi har en son som behöver mycket uppmärksamhet. Simon blev nästan generat glad, och ville kissa mera men till hans stora besvikelse var det slut.

Under månaderna som följde fram till Björns semester efter midsommar så lät vi Simon sitta på toan när han ville det, och la ingen som helst vikt vid när han inte ville det. När sommaren började närma sig gjorde vi rutin av att sitta på toan före läggdags och när man har vaknat, samt före och efter maten.

Han vande sig vid att kissa på toa, men han undvek att bajsa där. Istället började han komma till oss när han precis hade bajsat, och be om att få byta blöja.

Jag lyckades fånga in honom en gång precis innan, och satte honom på toa. Han blev ängslig och orolig, så jag satte mig på golvet mitt emot honom och pratade om att alla bajsar på toa, och så räknade vi tillsammans upp alla vi känner. Men det var tydligen läskigt ändå, så det dröjde flera veckor innan han vågade sig på det igen.

Sen tog vi blöjan

Under midsommar var vi på landet, och dagarna efter det hade vi Alessiane & Franck på besök men så fort vi blev själva i lugn och ro så tog vi blöjan från Simon. Det var veckan innan vi skulle åka till Italien.

Det var varmt väder, så han spenderade sina dagar i enbart tröja. Vi rullade ihop och ställde undan alla mattor, satte honom på toa med kanske en timmes intervall, och frågade ofta (tjatade) om han behövde gå. Han skötte det ganska bra. Efter 2 dagar fixade han att gå till parken (3 min bort), vara där ganska länge och sen gå hem igen utan olyckor.

Det var det där med att bajsa på toa som inte var lika lätt, men efter några “olyckor” – varav en på en ihoprullad matta – som han själv blev ganska upprörd över, så släppte det.

Sen åkte vi till Italien

På själva resdagen fick han naturligtvis ha blöja, men vi tog med oss toalettringen till honom och tänkte att vi antagligen skulle få börja om – eller i alla fall backa. Björn var skeptisk, han trodde det skulle bli alldeles för mycket bök och exkrementhantering på semestern medan jag tyckte att vaddå, det är ju inte vi som städar och vi måste ge honom chansen att fortsätta lära sig.

Det blev som om vistelsen i ny miljö och med nya rutiner befäste den nya vanan. Simon var blöjfri alla dagar på semestern, utom när vi åkte bil (eftersom han somnade) och på natten.

Sen kom vi hem

Vi hade snabbt hunnit lära oss att Simon är torr, så därför blev vi förvånade när han råkade bajsa i byxan första dagen hemma. Men det var en tillfällig svacka visade det sig.

Vi har provat att ha kalsonger på honom men det verkar kännas lite som blöja, dvs han glömmer lätt av sig, så än så länge är han fortfarande utan och går och näckar under shortsen – men vad gör det? Vi har ju bara kommit halvvägs genom sommaren, och jag är förstås stolt över min lilla pojke som alldeles uppenbarligen själv väljer att vara utan blöja.

Jag har ingen aning om hur vi hade gjort om vi inte hade haft med honom på tåget.

Modiga morfar dagen innan vi åkte till Italien.

 

EC. JÄTTEtidig potträning.

ECVarför har vi inte redan börjat med detta, tänker jag när jag liksom snubblar över en artikel i en föräldratidning. EC. Elimination Communication.

Jag googlar saken och hamnar på DiaperFreeBaby. ”Det där ser ut som den där länken jag skickade till dig”, säger Björn som sitter bredvid mig i soffan.

”Va? Var det länge sen?”

”Ja, ganska.”

”Då var det när jag fortfarande var för trött för att orka läsa, säkert.”

Grejen är den att det kommer ganska många olika länkar från Björn, om allt från artiklar han tror kan intressera mig till sådant som vi pratade om alldeles nyss. Det är jättebra. Han är jättebra. Och jag är jättedålig på att läsa dem.

Det är som med sms. Jag läser dem oftast vid tillfällen då jag inte har möjlighet att svara på dem, så jag tänker att jag ska svara så fort jag kommer fram/hem/under tak osv, men vid det laget har jag oftast glömt bort alltihop. Jättedrygt beteende, för övrigt.

Nu har jag i alla fall börjat läsa igenom hela sidan och känner mig taggad som attan, jag tänker att Ja, det här gör vi. Hit me!

Men… jag ska nog läsa lite till först. Jag är lite osäker på hur jag ska ordna med en så kladdfri (kan aldrig bli kladdfri) situation som möjligt, så att JAG inte ska tröttna. Jag måste tränas i detta i lika stor utsträckning som Simon, om inte mer.

För den som inte orkar kolla mina länkar så handlar alltså EC om att lära sig känna igen sitt barns signaler när hen vill kissa eller bajsa. Lite som en pokerspelare som lär sig läsa sin motståndare. Man kan börja redan på BB; man gör ett betingningsljud (efter eget val)  när bebben lättar sig. Bebishjärnan kopplar ihop ljud med behov och kommer så småningom göra ljudet själv när det är dags (jag hoppar över en massa men det är typ vad det går ut på). Det är så man gör i många länder i Asien och Afrika, bland annat. Resultatet blir ska bli att potträning och blöjavvänjning ska gå lite av sig självt, falla sig naturligt, eller nåt ditåt.

Kanon. Jag tänker att det antagligen är lindrigare att börja nu än när ungen är 2. Det är värt ett helhjärtat försök i alla fall.

”Att barn som babypottas ofta blir blöjfria tidigt (6-20 månaders ålder) är en vinst för miljön och familjens ekonomi.”

Läs mer om att komma igång på Blöjfribebis.se

SaveSave