En vill ju inte va en ja-sägare! Dvs föräldern som säger ja till allt

När vi går i affärer med barnen använder vi tricket med önskelistan ytterst flitigt. Särskilt Simon har lärt sig att han aldrig får något oplanerat på studs – Adrian har en liten bit kvar – men det finns tillfällen då det är svårt för mig att hålla mig till regeln.

När Simon behövde en ny jacka

Precis, Simon behövde en jacka helt plötsligt. Det brukar vara så; jag tror att den ena eller andra har allt som behövs, men egentligen är det bara brorsan som har det. Dessa hål i garderoben upptäcker jag oftast när vi står halvklädda i hallen på väg till förskolan.

Så vi åkte till Outlet, jag och Simon, den dagen efter förskolan. Simon var trött, men ändå vid gott mod – ända tills jag försökte få honom att faktiskt TITTA på jackorna jag höll upp innan han svarade nej. Istället hade han fastnat vid nåt tillfälligt (?) parti inlines för barn. Det gick inte att få honom därifrån på fredlig väg. Han vände och vred på dem, ställde massa frågor och jag svarade. Såklart att jag gjorde, det är ju inlines. Jag åkte mycket när jag var tonåring.

Han funderade lite, och bad sen att få prova. Såklart att han fick prova, det är ju inlines! Han rullade entusiastiskt runt en stund i butiken med mig vid armen, sen gick han med på att ta av dem – bara för att sätta händerna i dem och köra omkring med dem på golvet lika länge till.

“Mamma, jag vill ha såna här,” sa han till slut, snällt och sakligt, med inlines fortfarande på händerna.

“Ska jag fota dem och sätta upp dem på din önskelista?”

Jag fotade, han pratade om hur gärna han ville ha såna, jag pratade om hur svårt det är i början men hur fort det går att lära sig om man inte ger upp.

“För vad händer med dem som ger upp, Simon?”

“Vaddå?”

“Ingenting! De lär sig ingenting, nånsin.”

Tvivlet

I bilen på vägen hem pratade han om inlines och hur kul det skulle vara. Och jag, som blir eld och lågor så fort barnen visar intresse för aktivitet, satt och funderade på om det var emot våra föräldraregler att köpa ett par.

Emot: Simon har hittat nåt som i hans ögon eventuellt/sannolikt klassas som leksak, som han ber om att få. Nästa högtid med presenter till honom är julafton, det finns ingen anledning att köpa nåt nu.

För: Det är en aktivitet, och det gäller att hoppa på tåget i farten. Väntar vi till julafton har intresset dött för länge sen.

Björn avgjorde att vi skulle köpa dem, så jag åkte glatt tillbaka till Outlet dagen därpå. Vi gömde dem i garderoben ett par dagar, i hopp om att minska intrycket att han får saker bara för att han pekar på dem. Det hade säkert ingen effekt, men man vet ju aldrig.

Premiärturen

I måndags var det dags, överraskningen åkte fram under Simons lediga dag (magsjuka lördag förmiddag = hemma till och med måndag) och Simon stapplade vingligt över gräsmattan mot gångvägen, där Adrian lärde sig cykla för några veckor sen. Han ramlade nån gång, annars hängde han mest i mig, och efter 10 minuter gav han upp.

“Kommer du ihåg vad vi sa om att ge upp, Simon?”

“Ja, men vi ska åka mera. Bara inte idag,” svarade han över axeln medan han kröp uppför trätrappan på baksidan. Sen dess har det inte varit väder att åka nåt, men jag hoppas att jag kan få med honom ut ett par gånger till. Jag får locka med russin.

Adrians tur

Det är praktiskt ändå, att de har nästan lika stora fötter. Adrian fick såklart också testa, med liknande resultat dessutom. Jag ångrar inte köpet, det var bra pris och de går att sälja igen. Helst hade jag hyrt först istället för att köpa, men jag hittade ingenting för barn och inte heller nånting på Blocket just då. Säsongen har väl inte riktigt kommit igång än. Vi får se hur det går, jag hoppas de kommer på hur kul det kan vara.

Parentes

En tids tystnad från min sida här kommer sig av en massa jobb. Mhm, det är inte som att jag fått tag på ett riktigt jobb där jag får betalt för det jag gör – än – men det är så fasansfullt kul att jag gör det ändå. En kreativ våg med tunnelseende på det nya är vad det blev av den saken, men nu har det lugnat sig, det är nästan klart.

Välja fritidsaktiviteter till mindre barn är inte så enkelt

välja fritidsaktiviteter
Bildkälla.

Bollsporten är den enda riktiga sporten

Jag hjälpte min bror att lämna av bilen på verkstan härom kvällen. När han skjutsade mig hem igen, medan jag satt i passagerarstolen och tittade ut i kvällsmörkret och lyssnade på den nya bilens mjuka motorljud, gled samtalet in på aktiviteter. Oklart hur.

Min bror tyckte det var konstigt att vi inte låter pojkarna gå på några fritidsaktiviteter.

“Ni måste ju välja fritidsaktiviteter snart. Ta Adrian till exempel! Jag är säker på att nånting som hockey skulle passa honom som handsken. Synd att ingen av er gillar sport så mycket.”

Min bror och jag har HELT olika utgångslägen när vi bedömer saker, för övrigt.

“Hur menar du nu,” sa jag förvånat. “Adrian är faktiskt bara tre år, och Simon har ju gått på simlekis hela hösten. Plus att vi varit och klättrat med dem.”

“Jomen, ok, men simning … alltså jag menar riktig sport.”

“Vaddå riktig? Du vet att simning är en av de sporterna som kräver mest av hela kroppen? Förutom surfing, har jag hört.”

“Jamen, ok, bollsport. Med bollar. Jag uttryckte mig otydligt. Alltså jag menar att om Björn eller du hade varit intresserad av hockey, då hade grabbarna redan kunnat åka skridskor, till exempel.”

“Aha. Det har jag svårt att tro, men oavsett så ska Simon gå på simning tills han kan simma, det är en överlevnadsgrej. Sen kan han sluta om han vill, men det blir lite tajt med tid i veckorna om han ska hålla på med en grej till. Du vet, man kommer hem från jobb och förskola, man är trött, han har inte sovit på dagen, och så ska man slänga sig iväg på nån aktivitet … det går ju inte.”

“Du beskrev just alla barnfamiljers vardag.”

“Jamen de barnen är äldre och sover inte på eftermiddagarna längre.”

“Nu tycker jag att du hittar på hinder för att du ska slippa köra omkring. Tror du att ni kan undvika det här? Ni måste ju välja fritidsaktiviteter nån gång,” sa min bror engagerat med skratt i rösten.

“Jag hör att det här är viktigt för dig,” sa jag medlidande och gav honom en klapp på axeln. “Men du är välkommen att vägleda dem i bollsportens värld…”

“Du vet att det inte rör sig om en enda sport, va?”

“…när som helst. Du är mer än välkommen.”

“Mhm.”

“Under tiden så ska vi kolla på om vi kan hitta nåt som passar dem nu.”

Bollsport VS riktig sport

Bollsport har aldrig varit min grej, jag saknar bollsinne nästan helt och hållet – om man inte räknar med huvudet, för där landar det gärna nån vilsen boll ibland. Jag gillar sporter där man använder kroppen som redskap; simning, klättring, snowboard, dans osv. Så det är klart att när jag ska välja fritidsaktiviteter och föreställer mig potentiella sporter till pojkarna, så är det mina egna som först dyker upp på idébordet.

En vecka efter bilkonversationen med Jonas så hade jag hittat varsin ny aktivitet till pojkarna. Adrian tycker mycket om musik, han har taktkänsla och dansar så fort musiken är på, så han börjar på dans nu på lördag på ett ställe som ligger nära hem. Simon har god kroppskontroll och gillar fysisk lek och brottning, så han börjar på judo om två veckor.

Båda är väldigt taggade, och det är så kul att se. Simon pratar om att han ska bli NINJA – jag har upplyst om att det tar väldigt många år av träning innan man blir en ninja, och det köper han – för övrigt är kanske inte just judo vägen till en korrekt ninjatitel, men jag tänker att i det avseendet är det nog lättare med judo än att försöka simma sig till den – och Adrian längtar efter att få dansa och, tror jag, få ha sin egen grej.

Jag och mina minininjor.