Föräldradilemma när hela samhället håller andan

Finns det NÅGONTING annat som händer i världen än corona? Det verkar inte finnas någon hejd på ältandet. Jag försöker inte förminska det, men nog måste väl livet fortsätta att hända ändå?

Föräldradilemma

Vi jobbar hemma

Läget just nu – eller i alla fall igår – är som så att både jag och Björn ombeds jobba hemifrån så mycket det går. Pojkarna är på förskolan som vanligt, men på förskolan är det inte som vanligt eftersom ungefär en tredjedel av personalen är hemma och väldigt många barn är hemma sjuka eller lediga.

I fredags kom ett nytt vädjande från förskolan om att barn som inte verkligen behöver vara på förskolan ska få stanna hemma. Jag lider med personalen, och är samtidigt tacksam över att inte ha ett arbete som påverkar andras vardag i sådan utsträckning som deras gör. Jag skulle lätt kunna köra sönder mig själv.

Föräldradilemma

Vi som föräldrar är splittrade. Vi vill å ena sidan hjälpa dem så mycket som det går; jag vill helst ta hem pojkarna för att vår kära förskola ska få det lättare och för att det kanske finns andra familjer som behöver förskolan ännu mer än vi gör. Å andra sidan …

”VAB-ersättningen är ju bara kaffepengar jämfört med lön. Det skulle bli en ekonomisk jättesmäll för oss, för vi vet ju inte hur länge det här ska pågå,” sa Björn.

Vi enades om att höra med förskolan om det är behjälpligt för dem att vi tar hem pojkarna efter lunch. Vi får se vad det säger. Då skulle vi ändå hinna med att jobba fulltid båda två, om vi planerar strikt. Visst, det blir lite lägre livskvalitet för mig och Björn, men inte för pojkarna och det här vansinnet kan ju inte pågå i flera år heller.

När hela samhället håller andan

Jo! Det kan VISST pågå i flera år, säger vissa. Men jag menar att sättet på vilket vi hanterar detta inte kan pågå i flera år. Hur länge kan ett samhälle hålla andan?

Vi måste sätta våra nära och kära i första rummet, såklart, men vi är samhällets hjärta och stannar vi så dör det. Därför tror jag att vi måste fråga oss själva, ”Hur kan jag översätta mitt liv till dessa nya begränsningar, UTAN att förändra det?”. Ja, ok, klart att förändring är oundvikligt men sikta gärna på månen.

För oss här hemma innebär detta följande:

  • Vi bunkrar inte. Särskilt inte toapapper – det är för övrigt det konstigaste hittills i vårt land, att folk bunkrar toapapper. Varför? Det finns så mycket annat som är viktigare. Är brist på toapapper det värsta du kan föreställa dig? Eller har toapapper användningsområden som jag inte känner till? Så många frågor.
  • Vi har skypefika med folk, dricker vårt te och äter det vi brukar under fikat även fast vi sitter själva hemma.
  • Vi håller våra rutiner så absolut långt som det är möjligt.
  • Shoppar vidare online – men det här har vi fått ändra, ironiskt nog, när det kommer till maten. Vi handlar alltid mat online, men nu är leveranstiderna så långa att vi tvingas ut i butikerna oftare. Å andra sidan är det så lite folk ute så det gör ingenting.

Andra, mer positiva saker med rådande omständigheter – låt oss kalla det silver linings – är att vi har varit friska allihop nu ovanligt länge. Sen så hinner vi plötsligt träna hemma, eftersom restiden till och från jobbet försvunnit ur planeringen.

Personligen, alltså om jag zoomar in på bara MIG, så tycker jag att det sänkta tempot är ganska skönt. Jag älskar att jobba hemifrån. Får så himla mycket mer gjort när ingen stör.

Mammahjärtat blöder när jag är borta från barnen

Vardag

Det är inte lektioner i skolan alla dagar i veckan, i alla fall inte nu, men det är mycket självstudier så det är inte som att jag har tid över om dagarna. Vi börjar 09:30 på morgonen, så alla dagar i veckan är jag hemma och vi hjälps åt under morgonrutinen, och det är himla skönt att få umgås och mysa lite med barnen innan jag går.

mammahjärtat

Det är, apropå det, kul att Adrian tagit till sig samma rutin som Simon hade när han var mindre, dvs att ligga på en kudde på golvet och mata sig själv medan vi gör frukost till övriga.

Svårt för mammahjärtat

Mammahjärtat blöder när jag går hemifrån och vet att jag inte får se dem förrän lagom till middan vid 17:30 igen. Jag må trivas i skolan och tycka att det är kul och så, jag menar vem gillar inte att klä lådor under studiebesöken liksom…

…men jag hatar att vara borta från mina pojkar precis hela dagen. Jag kan inte låta bli att undra hur jag nånsin ska lyckas lära mig att vara ifrån dem hela dagarna 5 dagar i veckan? Hur GÖR folk? Jag blir ledsen bara jag tänker på det…

…så jag tänker inte så mycket på det. Jag väljer att klamra mig fast vid talesättet att man är sin egen lyckas smed.

Mitt liv, min tillvaro, blir vad jag gör den till. Jag kommer inte bli tvungen att ha det så om jag verkligen inte vill. Det löser sig.

Studera med småbarn

Ett av skälen till att jag tvekade till att börja plugga denna höst var att Adrian nu är 10 månader (snart 11) och att det sägs att 9-10 månader är en superusel ålder att genomföra någon form av separation. Adrian klarar sig förstås, vi har stökiga nätter men det hade vi kanske haft ändå och han är ett barn; de är gjorda för att anpassa sig och gå vidare.

Mammahjärtat däremot… det verkar gjort för att hålla fast vid dem, skuldbelägga sig självt av ingen anledning och sträva bakåt.

Just nu är Adrian dessutom i en sån härlig ålder, mitt hjärta vill stanna tiden och alltid ha honom som han är nu. Det känns tråkigt att inte vara hemma med honom de 2 sista månaderna som jag annars skulle ha varit… men han kommer snart börja gå och då blir det lite mindre mys i alla fall.

Jag klagar inte, vi har det väldigt bra. Det är bara inte så lätt att vara mor.

Rosa uppenbarelse

En liten tröst är att jag har hittat ett kök på skolan som innehåller vattenkokare. Det betyder att jag kommer kunna dricka te även på eftermiddagarna. Jag sträckte spontant upp armarna i luften och stammade när jag fick syn på den. Tyvärr var jag inte ensam i köket just då, men det hade ändå positiv effekt eftersom en annan tjej som tagit med sig egna tepåsar förbarmade sig över mig och gav mig en.

Tänk om vi agerade som våra barn

Hahahahaha ja, tänk om 🙂