Igår hände något som liksom hamnat på tvären i mitt minnesarkiv. Jag kan rationalisera det hela med logik och den mänskliga faktorn och shit happens och så vidare, men det blir inte mer bekvämt för det.
Såhär var det
Jag friskvabbade* Simon, och strax efter lunch smsade Björn och skrev att han och Adrians kompis mamma haft kontakt och bestämt att jag skulle ta med mig kompisen hem när jag hämtade Adrian. Vidare skulle jag tala om för mamman i fråga när det passade att hon kom och hämtade sin lille son.
Jag borde verkligen lära mig att lyssna på den där liiiiiiiilla lilla tvivlande rösten som säger att jag nog borde dubbelkolla. Det var faktiskt märkligt att Björn bestämde det utan att kolla med mig först, eftersom det var jag som skulle hämta.
Jag dubbelkollade inte, utan gick till förskolan glad i hågen att Adrian skulle få med sig en polare hem. Väl där var Adrian och den lilla kompisen de första jag mötte.
“Heeeeeej! Du jag har hört att du ska följa med Adrian hem idag,” sa jag glatt.
Pojken så förvånad ut. Adrian såg förvånad ut. Sen började de tjoa båda två. Jag vände mig till en pedagog och sa att jag fått höra att jag skulle ha med mig båda två hem. Hon såg förvånad ut. Där var den där lilla rösten igen …
“Har inte hans mamma hört av sig till er? För jag har kanske missförstått, det är Björn som organiserat det här så jag har inte pratat med henne själv.”
Pedagogen hade inte hört nåt om detta sa hon och tveksam ut.
“Aha, ok men ring hans mamma och kolla för säkerhets skull.” Jag bad henne igen när hon fortfarande tvekade, så hon försvann runt hörnet. Efter en stund kom hon tillbaka och sa att mamman inte svarade, men att hon överlagt med kollegan och de var överens om att det var ok ändå. Antagligen för att pojkarna var så glada redan och jag under alla år vi setts alltid haft stenkoll.
Vi packade ihop oss och gick hem, pojkarna sprang i förväg, solen lyste varmt och fåglarna kvittrade – och bakom allt den där lilla tvivlande rösten. Jag skickade ett sms till hans mamma, utan svar.
Vi hann vara hemma i 15 minuter innan Björn kom hem. Han fick syn på pojken direkt i hallen, och DÅ, på hans min, förstod jag att jag borde ha ringt Björn.
“Det var väl idag som ni diskuterade, du och hans mamma?”
“Nej, det var på måndag.”
“…” sa jag, tog fram hans sms och läste innantill.
“Ojdå,” sa han. “Jag trodde jag skrev måndag.”
Jag ringde hans mamma som inte svarade, sen förskolan och förklarade läget.
Pedagogen blev tydligt orolig och bad att jag skulle komma tillbaka med pojken, eftersom förskolan gjort fel som släppt iväg honom.
Jag skulle precis ropa på pojkarna att vi måste gå tillbaka, då hans mamma ringde upp. Vi skrattade åt det hela, kom överens om att hon skulle hämta kl 17:30 – samt att hon skulle ringa förskolan och lugna dem.
När hon kom senare pratade vi kort om det hela och hon sa att hon var förvånad över förskolan, som ju alltid annars brukar vara så noga med sånt här, det är knappt att mormor får hämta om man inte sagt till innan.
Vi känner inte varandra egentligen, pojkarna brukar inte leka efter förskolan med undantag av varandras födelsedagskalas, så jag kände mig som en skurk. Det här var inte mitt fel, men ändå kändes det som att jag liksom tagit hennes son en stund utan att fråga – vilket jag ju hade. I missförstånd, visserligen, men ändå. Skurk.
Kalle & Hobbe; underhållande träffsäkert.
*Han var dålig i torsdags morse så det var en säkerhetsdag hemma, du vet.
Oktober närmar sig med stormsteg! I oktober fyller Adrian år, vilket betyder barnkalas igen.
Gaaaaah ….
Jag tycker hela den här grejen med barnkalas är ganska jobbig. Det blir gärna det, när man inte är bra på det. Adrians kalas förra året blev en braksuccékatastrof; jag led i två timmar medan Adrian tyckte det var kul för det mesta (ska berätta mer om det alldeles strax). Det viktigaste är förstås vad Adrian tyckte om sitt eget kalas, men hela den där historien får mig att känna att det vore så fantastiskt underbart att få slippa styra upp det.
Av den anledningen har vi tänkt att det vore kul (dvs skönt) att ha kalaset på nåt ställe som anordnar barnkalas. I min eget stilla sinne känns det nästan som en nödvändighet. Badhuset och leklandet är två starka tävlande, men vad gäller leklandet känns det så … alltså corona är ju inte över, och jag känner mig skeptisk till att leklandet spritar alla ytor med tanke på hur smutsigt det brukar vara annars. Och även om det är ok för vår del så finns det nog många föräldrar som skulle tacka nej på grund av pandemin. Klätterhallen kanske vore nåt, men jag tror barnen är för unga fortfarande.
Adrian vill förstås vara på leklandet. Hm.
Morgonen när Adrian fyllde 4 år.
Adrians kalas förra året; nu ska du få höra
Jag har fortfarande inte berättat hur det gick med det där, och det är inte något jag minns med värme direkt; det var gråmulet, 11 grader och väldigt fuktigt. Jag kände mig inte på topp och haft väldigt svårt att få fatt i inspiration till kalaset. Alla barnen gnällde och klagade i omgångar och jag hade behövt mitt vanliga jag, men nu var det mest bara uppförsbacke. Jag gjorde mitt bästa, såklart att jag gjorde mitt bästa på Adrians allra första kalas, men det var liksom tungt.
Veckan innan
Det regnade nästan varje dag. Vi hade svurit på att hålla kalaset utomhus oavsett väder, på grund av corona såklart, så därför var det lite segt med inspirationen även utöver den här lilla episoden på måndagen, den där jag fick sparken, om du minns.
Jag kom att tänka på skattjakten vi köpt till Simons kalas och den på påsk, så jag mailade samma skattjaktförsäljare och frågade om de ville sponsra bloggen med en ny, inför Adrians kalas. Det ville de glatt göra, och Adrian valde Superhjältemysteriet.
Perfekt, tänkte jag. 4-6 år, det stämmer ju eftersom Adrian fyller 4 och han har bjudit några som är ett år äldre också. Ack ja.
Vi beställde partyhattar – det ska man tydligen ha – och papperspåsar till fiskdammen, liksom några skattjaktsmynt och etiketter till påsarna för att slippa göra som sist. Lite lättare, lite snyggare.
Där tog mitt driv slut. Det får gå som det går, tänkte jag – och det gjorde det också.
Genomförandet
Å himmel. Kvällen efter kalaset satt jag i soffan med datorn i knät och funderade på hur … alltså hur gick det egentligen.
Av de sex små gästerna var det bara en som missat att vi skulle vara utomhus, så hon pinnade hem och bytte om till täckbyxor och tjockjacka.
Alla hade med sig paket, Adrian öppnade dem inte direkt utan samlade dem på en trädgårdsstol.
Först var det fri lek en liten stund – vi har studsmatta och gunga och klätterträd och lite annat som måste undersökas innan terrängen är kartlagd – och sen samlade jag dem till tårta och varm saft. Det blåste så att de tomma muggarna tippade, flera höjde sina röster över hur gärna de ville slippa tårtan så jag serverade varm saft ur vår splitternya pumptermos och gick 2 meter bort för att hämta kakor. Då började Adrian skrika. Inte bara skrika hursomhelst, utan det var det där illtjutet som bara fortsätter och fortsätter.
Jag snurrade runt och inspekterade, insåg att han varit törstig och alltså svept muggen med varm saft. Insåg i samma ögonblick att jag glömt att INTE bara använda hett vatten till saften – till mitt försvar så var planen hela tiden att hälla i varmt, inte hett vatten, men jag blev avbruten och tappade det kalla vattnet ur minnet och det kommer aldrig hända igen – och min kalaspojke hade nu skållat sig i munnen, på hakan och hela vägen ner på bröstet under jackan. Där nånstans kände jag av uppförsbacken, internt. Björn tog hand om Adrian inne, tårtan fick vänta, och under tiden tuggade barnen i sig kakor och varm saft (med tillsatt kallt vatten).
“Hahaha! Hörde ni hur han skrek? Som en tjej!!” sa en pojke hånfullt över bordet.
Jag tittade på honom, motstod impulsen att skicka hem honom på studs, famlade febrilt efter ett lämpligt svar i huvudet och fann följande:
“Som en tjej?” sa jag tillräckligt högt för att alla skulle höra bra. “Vilken komplimang, det var fint sagt, Kevin. Som en tjej, ja, alla vet ju att tjejer är jättebra på att skrika, eller hur, Isa?” fortsatte jag och vände mig till den händelsevis enda tjejen på kalaset. Hon nickade.
“Jag kan också skrika,” sa en en pojke angeläget.
“Jag meeed!” hördes flera andra.
“Ok, ska vi skrika en gång, allihop tillsammans? Ok, alla håller för öronen och så skriker vi så mycket vi kan EN gång. Beredda?” – alla nickade ivrigt och höll för öronen – “Ett, två tre!!”
Barnen skrek, jag skrek, och efter en stund kom Adrian tillbaka. Han var skållad på överläpp, tunga, haka och bröst. Jag kände mig hemsk. Han torkade tårarna, började mata i sig tårta och drack iskall saft som Björn gjort till honom och sen var allt frid och fröjd igen. För Adrian, alltså.
Som ett pärlband av motgångar
För mig rådde motsatsen. Nu minns jag inte längre i vilken ordning saker och ting skedde, men det var som ett pärlband av små motgångar som tillsammans på snöret blev ganska tungt:
Som sagt; 11 grader och duggregn.
Hampus vägrade ha kläder på sig och jag lyckades bara få honom att behålla tröja och jeans, så han sprang runt barfota.
Mike, pojken med de bruna bambiögonen, kom och drog mig i armen var femte minut och ville gå in. Han hade inte roligt alls.
Isa, som annars är så kavat och säker hos oss, ville att hennes mamma skulle komma.
Skattjakten, alltså Superhjältemysteriet, visade sig vara lite för invecklat på ett 4-årskalas.
Hampus trampade i bajs, barfota. En present som räven lämnat efter sig och som vi missat.
Mike gick till slut in på toa med Björn och försökte rymma uppför trappan för att slippa gå ut igen.
Ingen utom Simon och Adrian åt av tårtan.
Kevin, pojken som försökt håna min skållade födelsedagspojke, lutade sig osäkert fram över fikabordet och frågade “är det här lika roligt som mitt kalas?”. Mammahjärta knakade i fogarna för honom. Jag tittade honom i ögonen och sa tvärsäkert ja, precis lika roligt, men annorlunda. Jag var ju inte ens med på hans kalas, men vem bryr sig? Det är inte en fråga man klarar av att höra och sedan lämna obesvarad.
Simon la sig i presentöppningen och försökte intensivt förhandla till sig en av de transformers som fanns i ett av paketen, med motivationen att det ju fanns tre och det var orättvist och sen blev han dramatiskt förbannad över att inte lyckas.
Kevin klättrade baklänges upp i äppelträdet och vägrade komma ner.
Hampus ville inte vara med på fiskdammen, så när jag tittade bort rymde han över staketet, barfota, och försvann. Föräldrar började ÄNTLIGEN komma tillbaka och hjälpte till att leta. Efter nån minut insåg jag att jag var tvungen att ringa till Hampus pappa och berätta att hans son var borta.
Kevin på väg upp i äppelträdet.
Slutet gott …
Hampus upphittades medan jag hade pappan i luren; hand hade ju bara sprungit hem, barfota (vi bor absolut inte grannar). Han gick med på att ta emot skattjaktsdiplomet, efter att ha blivit tillbakaledd av sin mor efter rymningen, och sedan upplyst om vad ett diplom är. Hon berättade att det inte var nån fara, det hade tydligen hänt förut. Hon var glatt förvånad både över att han hade kläder på sig fortfarande, och att han hade ätit kakor.
Allting har ett slut, så även evighetskalaset från helvetet som jag levererade till Adrian förra året. Samvetskvalen över skållningen rev i mig på kvällen, men där fanns också lättnad över att det var min egen son som råkat illa ut och inte nån annans barn.
Vid läggdags frågade jag Adrian vad han tyckte om sitt kalas, och då svarade han att det var perfekt. “Det blev precis som jag ville ha det,” sa han.
Är det ett barns förmåga att fästa sig vid det som var roligt och bra och inte hålla fast vid det som var dåligt, eller är det Adrians? Återigen sa han precis de orden jag behövde höra, och frågan som brände på mina läppar, “var det roligt även fast du brände dig på saften?”, svalde jag med viss möda och lät det stanna vid det.
