Julafton
Vi firade med Monikas (brorsans sambos) familj i år och träffade dem därmed för första gången och åååå vad mysigt det var! Jag gillar verkligen när det är många som samlas kring ett matbord, allra helst ska alla hjälpas åt med maten också men de har ett kök som inte medger så många kockar på samma gång, så … Totalt var vi 9 vuxna och 4 pojkar 3-5 år, och det blev jättebra.
Höjdpunkter:
Monika var tomte. Hon smet medan barnen distraherades, och kom sen trampande över gräsmattan och knackade på altandörren, vaggade in och förställde rösten otippat framgångsrikt:
”Ho ho ho! Finns det några snälla baaaarn här?” – Storögd och intensivt stirrande tystnad, med undantag av familjehundens morrande, mötte henne i vardagsrummet där alla satt. Det tog ett tag för pojkarna att våga sig fram och ta emot sina paket; som halvtama katter tvekade de sig fram mot tomten, tackade blygt och rusade sen tillbaka till säkert avstånd. Efter ett tag gick det bättre och det bästa var Simons blick på tomten, efter att han gått med på att krama honom (/henne); ett på samma gång snett, intresserat, tvivlande och förtjust leende spelade under en knivskarp blick över axeln medan han krabbade sig tillbaka till sin julklappsskatt. Älskade pojke.
Så fort tomten knallat iväg igen gick startskottet på julklappsöppningen. Papper och presentsnöre bokstavligen flög medan barnen slet upp paketen med båda händerna och mitt i tumultet, halvvägs genom ett paket, hojtade Adrian upphetsat:
”WOOOOW!! JAG KÄNNER KNAPPT MINA ÖGON!!!”
”Hahaha – eller va? Vad sa du?”
”JAG KÄNNER INTE MINA ÖGON!!!” vrålade min yngste son genom ett leende som nästan nådde örsnibbarna medan han stirrade på presenten han precis grävt fram ur pappret.
Det här är en typisk sak för Adrian att säga, ändå måste jag i mitt stilla sinne checka av att han verkar kunna se och följa med blicken. Det gjorde han.
”Menar du att du inte tror dina ögon?” frågade jag med en hand på hans arm och han nickade ivrigt. Över hans huvud mötte jag Monikas systers uppmärksamma blick (hon är de andra två pojkarnas mor och därmed så att säga yrkesskadad): ”Vad menade han?” frågade hon som inte vågat skratta riktigt än, inte utan att vara säker på att det inte var fråga om en julklappsprovocerad neurologisk härdsmälta.
Nyårsafton
Ingenting. Vi gjorde förstås lite saker – Björn var hemma sjuk, vi andra gick ut på promenad, pojkarna klättrade i träd allt högre så jag lockade ner dem med skumbad hemma, de badade, vi åt lunch, de sov, vi gick ut lite till, gick hem, åt mat, gick i kolmörker upp på kullen här i närheten och kollade på prematura fyrverkerier från folk som har otur när de tänker/inte kan klockan/har barn och sen gick vi hem och sov. Eller ja, alltså pojkarna sov, vi stod vakna i vårt nedsläckta hus och tittade på fyrverkerier fram till kvart över tolv. Sen gick vi och la oss och låg vakna och lyssnade på fyrverkerier från folk som har otur när de tänker/inte kan klockan/har barn som det tog oväntat lång tid att väcka.
Jag är helt för att det ska vara straffbart att smälla före 23:30 och efter 00:30, det skulle vara lättare för alla. Särskilt om det efterföljdes.