Simon fyller tre år (?!) om 2 månader. De 2 senaste veckorna har det börjat komma längre (än förut alltså) resonemang från honom om saker som han inte haft språk att uttrycka tidigare.
Vår lilla (nästan-) treåring tänker en hel del, visar det sig:
Mammaaa…! Han ler och trycker undan min haka. Du kan inte göra sådär!
Hurdå?
Du kan inte göra så där. Du kan inte äta upp mitt öra!
Kan jag inte?
Näe!
Men du har ju 2. Behöver du verkligen båda?
Han tänker efter en stund: Jaa. Jag behöver dem.
Ok. Då ska jag inte äta upp ditt öra då.
Nej mamma du kan inte det.
Nä.
Mamma du kan inte det.
Precis.
Sitter fast.
Hm?
Örat sitter fast, mamma.
Gör det?
Ja. Det är limmat.
Limmat?
Det är lim under örat. Örat sitter fast då.
Ojdå, jamen då förstår jag att det inte går att äta örat, om det är fastlimmat.
Ja mamma då du äter det, lim, du blir sjuk.
Av limmet?
Ja, då magen säga aj. Den bli ledsen.
Ja älskling, det stämmer att magen blir ledsen om man äter lim.
Han ser olycklig ut, och tänker en stund.
Mamma?
Ja.
Mamma. Näsan samma. Näsan också lim. Under.
Han lutar huvet bakåt och pekar på sin lilla näsa.
Sitter näsan också fast med lim? Vilken tur!
Tur?
Ja, tur att den också sitter fast.
Ja, konstaterar han med en ton som sätter punkt för diskussionen.
