Parterapi – rekommenderas starkt till alla föräldrar

En intensiv vår

Det har varit ganska mycket terapi den här våren. Det har inte varit så himla kul alla gånger – eller alls, faktiskt – men det var min egen terapeut som, när jag satt och grävde i mina känslor och beteenden och för sjuttioelfte gången kopplade ihop dem med Björn, stillsamt lade upp frågan om parterapi på bordet:

“Det låter som att det finns en del saker ni skulle behöva prata om tillsammans,” sa den kloka kvinnan. Jag åkte hem – ty detta var på den tiden då man fortfarande träffade människor IRL – och testade idén på Björn. Han ryckte lite på axlarna och sa att javisst, om du tror att vi behöver det så absolut.

Parterapi it is

Jag funderade i några veckor. Sen slog corona till och vände upp och ner på det mesta, och i och med att jag blev permitterad på 40% – dvs jag jobbade plötsligt bara 60% – så blev det massa tid över här hemma. Eller, en del tid över, i alla fall. Att jobba hemifrån ger ju möjligheten att disponera tiden lite friare än när man sitter på jobbet, om inte annat.

I samma veva började jag och Björn i parterapi. Jag hade inte trott att det skulle gå så fort och lätt att hitta nån att jobba med, men en väninna och hennes man gick redan hos en terapeut som hon var så himla nöjd med. Eftersom det inte var KBT (beteendeterapi) det var frågan om, utan “emotionellt fokuserad terapi”, så kände jag att det kanske vore nåt för oss.

Björn deltog inte så mycket i grejen med parterapi initialt. Han såg det som något vi gjorde för min skull, alltså som en fortsättning på min egen terapi, men det tog 30 minuter på första samtalet för terapeuten att sätta fingret på vad som knyter sig hos mig.

Tårarna rann när jag lade upp hela min egenhändigt skräddarsydda mental load på bordet, till min egen något milda förvåning dessutom. Björn lyssnade. Terapeuten grävde runt lite till i det. Det kändes som att Björn stannade upp, höjde blicken från sin välbekanta väg och såg mig.

Jag är ensam

På den vägen är vi fortfarande och vet du, jag är övertygad om att jag och min väninna är långt ifrån ovanliga i vår ensamhet.

Det är lite roligt att vi träffar samma terapeut, hon och jag. I och med att våra sessioner därmed påminner lite om varandra – samma person, samma metodik, du förstår – så slipper vi förklaringsdelen av våra samtal med varandra och kan gå direkt på de djupa prylarna.

Det visade sig att vi som kvinnor har mycket gemensamt i våra förhållanden. Under alla lager av vardagsfrustration, småkäbbel och missförstånd, bakom alla sårade känslor och provocerade rädslor, lurar ensamheten.

Det är en speciell sorts ensamhet. Om du tar “ensamhet”, och skalar bort biroller som “oälskad”, “oönskad”, “belastning” med flera, så blir det kvar någon sorts konstaterande av frånvaro. Jag är ensam. Här finns bara jag.

Det är lätt att ta med sig det där in i allt vi gör, och det har vi gemensamt i vår ensamhet, jag och min väninna. Är det våra mäns fel? Absolut inte. Det är inte ens säkert att det finns någon att klandra. The mental load följer oss genom vardagbestyren, och vi tänker inte så mycket på den – förrän nu.

Jag & Björn & “Vi”

Jag och Björn har det bra. Vi har haft våra kämpiga perioder – småbarnsliv kan som bekant vara en oerhörd påfrestning för parrelationen – men relationen har alltid varit stark. Den är fortfarande stark, men … du vet, vi vill att den ska fortsätta vara stark. Alltid.

Vi har våra beteendemönster som vi lagt oss till med. Vi har byggt dem på erfarenhet, rädsla och ett gäng till synes harmlösa missförstånd. Med åren breder mönstret ut sig som sockerkakssmet i en ugnsform, och till slut sitter vi med fnurror på tråden som vi inte borde ha.

Alla föräldrar borde gå i parterapi

Jag tror att parterapi är mycket bättre att ta tag i innan det barkar fullständigt åt skogen. Min väninna och hennes man började gå på det för att fördjupa sin relation, komma varandra närmare. Jag och Björn började för att jag kände mig lite ensam ibland.

Efter våra terapisamtal känner jag ofta som ett omtöcknat lugn i både kropp och hjärta. Vi finner ny förståelse för varandra och bygger nya broar som står stadigare än de gamla.

Parterapi borde snarare ses som en spabehandling för själva parrelationen. För individerna som deltar känns det inte riktigt som spa, däremot. Det känns mer såhär:

parterapi känns

Är det ok att prata om parterapi?

Det är inte lätt att vara förälder. Det är inte lätt att vara en bra partner. Det är sannerligen inte lätt att vara båda två på samma gång. Det är samma för alla, och det är väl fantastiskt att det går att få lite hjälp på vägen för oss som känner oss extra vilsna ibland. Eller vad tycker du – är parterapi tabu?

Är det ett tecken på att slutet är nära, att familjelyckan lyser med sin frånvaro och att man blivit desperat – eller kan det få vara precis vad det är; en investering i underhåll och service under perioder av hög belastning?

💕