I parterapin härom veckan, precis innan sessionen var slut, så frågade terapeuten som alltid hur samtalet hade landat hos oss och jag fick ett filosofiskt ryck.
På stranden mittemot
Grejen är den att småbarnsåren har varit slitiga för oss – som för så många andra par under deras småbarnsperiod – och mycket har förändrats. För både Björn och mig är terapin en utvecklingsresa i ganska hög fart, och allt som liksom kommit farande med strömmen under åren har inte alltid bara flutit förbi. En del ovälkomna saker har fastnat, och legat och mojsat till sig vid flodbanken. Såna saker ruckar vi loss under terapin och skickar ut i strömmen igen, men när de försvinner lämnar de små gropar och hål efter sig och där blir marken ojämn och instabil – tills floden har jämnat till kanten igen.
Jag kom att tänka på att när vi nu står där vid våra strandkanter, Björn och jag, och jag tittar på min sida och ser att den blivit lite hackig och ojämn, att … kanske är det så den alltid har varit.
Alltså, kanske har min strandkant alltid varit lite hackig och gropig, och att den sett jämn ut på grund av saker som lagt sig tillrätta i de små hacken och hålen. – Eller, så är den egentligen jämn och fin men hackig just nu som ett resultat av livet.
Vi finns bara här och nu
”I nuet spelar det här ingen roll,” sa vår terapeut. ”Här och nu ser din strandkant ut som den gör, oavsett hur det varit från början, och det är det vi har att utgå från. Allt vi kan göra är att leva i nuet.”
Så är det förstås. Men det spelar ändå viss roll för mig, för min inställning till mig själv. Jag har alltid sett mig själv som jämn och fin i grund och botten, men i och med terapin har jag börjat undra om jag kanske egentligen inte är så himla slät. Att det är min sanna grund som nu bryts fram i vattenbrynet, och det är i så fall en sida av mig själv som jag måste vara snällare med. Om den är en del av mig, så kommer den vara det även om 20 år även om det går att jämna till den lite. Men om ojämnheten å andra sidan är ett resultat av en period i livet, så kommer det gå att slipa till den så att den blir jämn och fin igen.
”Vi finns bara här och nu,” sa terapeuten då. ”Vi har alla en jag-känsla, en självuppfattning som vi kan se som en kärna i oss själva som alltid har funnits, en röd tråd genom hela livet, men det finns forskning som pekar på att det där är en illusion. Vi behöver ha ett sammanhang, en fast punkt i oss själva, men vi utvecklas och förändras hela tiden så det där med en fast grund är en efterkonstruktion som hjärnan gör för att hålla ihop självbilden.”
Sen skrattade han i och för sig och tillade: ”Fast sen finns det forskning som pekar åt det motsatta hållet också, såklart.”
Att leva i nuet, en fråga för filosofin?
Jag har funderat mycket på det han sa. Det låter logiskt, förstås, för det gör forskning. Men jag tror att sanningen sällan är så enkel, och frågan är mer komplex än så.
Om vi tittar på barn, till exempel, så har de vissa mer framträdande personlighetsdrag som de alltid haft. När de blir vuxna så sitter dragen kvar, bara det att det utvecklats olika mer eller mindre bra strategier kring dem.
Jag själv, till exempel, är stolt. Det har jag alltid varit, så länge jag kan minnas och min mamma håller med … men det är kanske också efterkonstruktioner. Vi får nog aldrig veta det, men intressant är det icke desto mindre och hur det än ligger till, så har vi bara nuet att utgå ifrån. ”Nu” är allt vi kan veta, så den där klyschan om att Leva i nuet är kanske djupare än den ter sig där den hänger som ett print i hallen hemma hos folk.
Vad tror du om det här?
