Att leva i nuet, en fråga för filosofin

I parterapin härom veckan, precis innan sessionen var slut, så frågade terapeuten som alltid hur samtalet hade landat hos oss och jag fick ett filosofiskt ryck.

att leva i nuet
Bildkälla: Pixabay.

På stranden mittemot

Grejen är den att småbarnsåren har varit slitiga för oss – som för så många andra par under deras småbarnsperiod – och mycket har förändrats. För både Björn och mig är terapin en utvecklingsresa i ganska hög fart, och allt som liksom kommit farande med strömmen under åren har inte alltid bara flutit förbi. En del ovälkomna saker har fastnat, och legat och mojsat till sig vid flodbanken. Såna saker ruckar vi loss under terapin och skickar ut i strömmen igen, men när de försvinner lämnar de små gropar och hål efter sig och där blir marken ojämn och instabil – tills floden har jämnat till kanten igen.

Jag kom att tänka på att när vi nu står där vid våra strandkanter, Björn och jag, och jag tittar på min sida och ser att den blivit lite hackig och ojämn, att … kanske är det så den alltid har varit.

Alltså, kanske har min strandkant alltid varit lite hackig och gropig, och att den sett jämn ut på grund av saker som lagt sig tillrätta i de små hacken och hålen. – Eller, så är den egentligen jämn och fin men hackig just nu som ett resultat av livet.

Vi finns bara här och nu

“I nuet spelar det här ingen roll,” sa vår terapeut. “Här och nu ser din strandkant ut som den gör, oavsett hur det varit från början, och det är det vi har att utgå från. Allt vi kan göra är att leva i nuet.”

Så är det förstås. Men det spelar ändå viss roll för mig, för min inställning till mig själv. Jag har alltid sett mig själv som jämn och fin i grund och botten, men i och med terapin har jag börjat undra om jag kanske egentligen inte är så himla slät. Att det är min sanna grund som nu bryts fram i vattenbrynet, och det är i så fall en sida av mig själv som jag måste vara snällare med. Om den är en del av mig, så kommer den vara det även om 20 år även om det går att jämna till den lite. Men om ojämnheten å andra sidan är ett resultat av en period i livet, så kommer det gå att slipa till den så att den blir jämn och fin igen.

“Vi finns bara här och nu,” sa terapeuten då. “Vi har alla en jag-känsla, en självuppfattning som vi kan se som en kärna i oss själva som alltid har funnits, en röd tråd genom hela livet, men det finns forskning som pekar på att det där är en illusion. Vi behöver ha ett sammanhang, en fast punkt i oss själva, men vi utvecklas och förändras hela tiden så det där med en fast grund är en efterkonstruktion som hjärnan gör för att hålla ihop självbilden.”

Sen skrattade han i och för sig och tillade: “Fast sen finns det forskning som pekar åt det motsatta hållet också, såklart.”

Att leva i nuet, en fråga för filosofin?

Jag har funderat mycket på det han sa. Det låter logiskt, förstås, för det gör forskning. Men jag tror att sanningen sällan är så enkel, och frågan är mer komplex än så.

Om vi tittar på barn, till exempel, så har de vissa mer framträdande personlighetsdrag som de alltid haft. När de blir vuxna så sitter dragen kvar, bara det att det utvecklats olika mer eller mindre bra strategier kring dem.

Jag själv, till exempel, är stolt. Det har jag alltid varit, så länge jag kan minnas och min mamma håller med … men det är kanske också efterkonstruktioner. Vi får nog aldrig veta det, men intressant är det icke desto mindre och hur det än ligger till, så har vi bara nuet att utgå ifrån. “Nu” är allt vi kan veta, så den där klyschan om att Leva i nuet är kanske djupare än den ter sig där den hänger som ett print i hallen hemma hos folk.

Vad tror du om det här?

Lucka #3 – Tipskalender 2020

#3: Parterapi

Såhär känns parterapi, som bilden. Precis som på bilden, faktiskt. Trots det så tror jag att alla mår bra av terapi, inte just här och nu men det är som att börja träna. Först kommer träningen, sen kommer träningsvärken när man knappt kan röra sig, och sen blir man lite starkare.

Vi har gått i parterapi större delen av 2020, och det är jag så glad för även om det tar tid att bygga nya vägar tillsammans. Men det är ok, och vi är starkare nu än tidigare. Björn håller med, ifall du undrar.

“Vi förstår varandra bättre,” hälsar han.

Parterapi – rekommenderas starkt till alla föräldrar

En intensiv vår

Det har varit ganska mycket terapi den här våren. Det har inte varit så himla kul alla gånger – eller alls, faktiskt – men det var min egen terapeut som, när jag satt och grävde i mina känslor och beteenden och för sjuttioelfte gången kopplade ihop dem med Björn, stillsamt lade upp frågan om parterapi på bordet:

“Det låter som att det finns en del saker ni skulle behöva prata om tillsammans,” sa den kloka kvinnan. Jag åkte hem – ty detta var på den tiden då man fortfarande träffade människor IRL – och testade idén på Björn. Han ryckte lite på axlarna och sa att javisst, om du tror att vi behöver det så absolut.

Parterapi it is

Jag funderade i några veckor. Sen slog corona till och vände upp och ner på det mesta, och i och med att jag blev permitterad på 40% – dvs jag jobbade plötsligt bara 60% – så blev det massa tid över här hemma. Eller, en del tid över, i alla fall. Att jobba hemifrån ger ju möjligheten att disponera tiden lite friare än när man sitter på jobbet, om inte annat.

I samma veva började jag och Björn i parterapi. Jag hade inte trott att det skulle gå så fort och lätt att hitta nån att jobba med, men en väninna och hennes man gick redan hos en terapeut som hon var så himla nöjd med. Eftersom det inte var KBT (beteendeterapi) det var frågan om, utan “emotionellt fokuserad terapi”, så kände jag att det kanske vore nåt för oss.

Björn deltog inte så mycket i grejen med parterapi initialt. Han såg det som något vi gjorde för min skull, alltså som en fortsättning på min egen terapi, men det tog 30 minuter på första samtalet för terapeuten att sätta fingret på vad som knyter sig hos mig.

Tårarna rann när jag lade upp hela min egenhändigt skräddarsydda mental load på bordet, till min egen något milda förvåning dessutom. Björn lyssnade. Terapeuten grävde runt lite till i det. Det kändes som att Björn stannade upp, höjde blicken från sin välbekanta väg och såg mig.

Jag är ensam

På den vägen är vi fortfarande och vet du, jag är övertygad om att jag och min väninna är långt ifrån ovanliga i vår ensamhet.

Det är lite roligt att vi träffar samma terapeut, hon och jag. I och med att våra sessioner därmed påminner lite om varandra – samma person, samma metodik, du förstår – så slipper vi förklaringsdelen av våra samtal med varandra och kan gå direkt på de djupa prylarna.

Det visade sig att vi som kvinnor har mycket gemensamt i våra förhållanden. Under alla lager av vardagsfrustration, småkäbbel och missförstånd, bakom alla sårade känslor och provocerade rädslor, lurar ensamheten.

Det är en speciell sorts ensamhet. Om du tar “ensamhet”, och skalar bort biroller som “oälskad”, “oönskad”, “belastning” med flera, så blir det kvar någon sorts konstaterande av frånvaro. Jag är ensam. Här finns bara jag.

Det är lätt att ta med sig det där in i allt vi gör, och det har vi gemensamt i vår ensamhet, jag och min väninna. Är det våra mäns fel? Absolut inte. Det är inte ens säkert att det finns någon att klandra. The mental load följer oss genom vardagbestyren, och vi tänker inte så mycket på den – förrän nu.

Jag & Björn & “Vi”

Jag och Björn har det bra. Vi har haft våra kämpiga perioder – småbarnsliv kan som bekant vara en oerhörd påfrestning för parrelationen – men relationen har alltid varit stark. Den är fortfarande stark, men … du vet, vi vill att den ska fortsätta vara stark. Alltid.

Vi har våra beteendemönster som vi lagt oss till med. Vi har byggt dem på erfarenhet, rädsla och ett gäng till synes harmlösa missförstånd. Med åren breder mönstret ut sig som sockerkakssmet i en ugnsform, och till slut sitter vi med fnurror på tråden som vi inte borde ha.

Alla föräldrar borde gå i parterapi

Jag tror att parterapi är mycket bättre att ta tag i innan det barkar fullständigt åt skogen. Min väninna och hennes man började gå på det för att fördjupa sin relation, komma varandra närmare. Jag och Björn började för att jag kände mig lite ensam ibland.

Efter våra terapisamtal känner jag ofta som ett omtöcknat lugn i både kropp och hjärta. Vi finner ny förståelse för varandra och bygger nya broar som står stadigare än de gamla.

Parterapi borde snarare ses som en spabehandling för själva parrelationen. För individerna som deltar känns det inte riktigt som spa, däremot. Det känns mer såhär:

parterapi känns

Är det ok att prata om parterapi?

Det är inte lätt att vara förälder. Det är inte lätt att vara en bra partner. Det är sannerligen inte lätt att vara båda två på samma gång. Det är samma för alla, och det är väl fantastiskt att det går att få lite hjälp på vägen för oss som känner oss extra vilsna ibland. Eller vad tycker du – är parterapi tabu?

Är det ett tecken på att slutet är nära, att familjelyckan lyser med sin frånvaro och att man blivit desperat – eller kan det få vara precis vad det är; en investering i underhåll och service under perioder av hög belastning?

?