Pojkarnas första riktiga hyss

Simon och Adrian gör grejer tvärt emot reglerna ungefär 132 gånger om dagen. Det är deras grej – Simons mer än Adrians, får vi väl tillstå, men enda anledningen till det är att Adrian vantrivs i konflikter i mycket högre grad.

Deras regelbrott handlar ofta om att utmana oss, och då är det ju ingen mening om vi inte ser vad de gör så de väntar gärna tills vi har ögonkontakt. I andra fall handlar det om konflikter dem emellan och då är de oberörda av omvärlden, och ganska ofta var det liksom inte riktigt meningen. Bara nästan. Bara lite. Men kanske inte. Ingen vet.

Det är framför allt ganska mycket av just den varan; den där gråzonen där ingen vuxen såg exakt vad som hände, och det råder delade meningar om hela historien. Hur det gick till, vem som gjorde vad, vad som hände, vem som ens var där. Ibland tittar båda barnen på mig med tefatsögon, och bakom de glasartade blickarna syns kugghjulen hacka när de ska rulla fram ett konkret svar.

Vad är ett hyss?

Ett hyss, i min värld, är något du vill komma undan med. Det är något du gör för egen vinning med ett tydligt mål som rasar om du inte kommer undan. Ett hyss är hemligt – i alla fall tills du är i hamn.

Länge har vi varit förskonade från detta; de har varit för små för att klara av att ljuga, för att hålla en hemlighet, för att hålla kvar den röda tråden och inte distraheras innan de ens är halvvägs.

No more.

Så vad gjorde de, då?

Det var så här:

Det var en veckomorgon. Jag hade glömt att ställa väckarklockan, så Simon väckte mig. Nackdelen med det är att jag inte KAN gå upp direkt när jag vaknar. Det har jag aldrig kunnat, kroppen lyder inte. Simon vet det såklart och frågade efter paddan för att spela i soffan. Jag sa nej, det är inte helg, vi ska gå upp.

Jag gick inte upp. Simon gick ner i köket och letade efter paddan – som jag gömt eftersom detta inte är ovanligt och jag inte orkar bråka det första jag gör – samtidigt som Adrian kom upp. Mamma var är paddan, var det första han sa.

Jag upprepade samma sak igen, dvs Adrian gick ner till köket eftersom han hörde Simon där nere och jag gick inte upp. Sen blev det tyst.

Jag reagerade inte först, eftersom det är helt normalt på helgen och jag fortfarande halvsov när allt detta utspelade sig, men du vet ju hur det är. Den där gnagande känslan när det blir sådär tyst, det är som när hela skogen blir tyst; något håller på att hända.

Det tog ett par minuter innan det gick upp för mig, men upp ur sängen for jag och drog på mig morgonrocken i trappan ner.

Jag fick syn på dem i soffan, där de alltid brukar sitta, men TV:n var inte igång och de hade inte hittat paddan. Simon hade slagit båda händerna för munnen och stirrade nu på mig med klotrunda ögon. Adrian satt med händerna bakom ryggen och såg stel ut.

Han hade ett mörkt kladdspår på kinden.

Jag stod still och stirrade på dem. De höll andan och stirrade på mig. Tystnaden var total. Sen kunde inte Simon hålla andan längre utan började tugga bakom händerna.

“Vad äter ni på?” frågande jag skarpt och stegade fram till dem där de satt. Adrian drog fram händerna i en ansats till flykt men det blev inget av med det. Jag fick tag i hans lilla hand, som kramade en Lindt 70 % chokladruta perfekt bruten efter mönstret, och sen fick jag syn på soffan.

Efter en intern blixtöverläggning – jag måste hålla mig för skratt och samtidigt inte låta det passera – valde jag att fokusera på det verkligt onödiga. Jag menar, om de nu ska ha såna hyss för sig, gör det rätt liksom.

“Näää … Varför äter ni i soffan för? Sen när äter vi i soffan?”

“…”

“Aldrig! Vi äter aldrig i soffan! Ni sitter ju inte ens i soffan när ni äter popcorn. Nu måste jag tvätta en två tre fyra … fem kuddar! Fem!”

“Men mamma …”

“Simon, ni hade lika gärna kunnat sitta vid bordet.”

“…”

“Dessutom är det mjölk i chokladen, vi får väl hoppas att inte du blir sjuk i magen nu då.”

“Men mamma, min mage mår jättebra,” sa Simon mjukt och lät precis som när han försöker lugna sin upprörda lillebror.

“Jo, men du får ju inte äta den där chokladen, det är mjölk i, det har vi ju pratat om förut. Och Adrian ska inte äta sånt där alls.”

“Men varför ligger den då framme så att jag kan nå den?”

Touchée.

“Att man kan, betyder inte att man får eller ska,” sa låtsas-upprörda jag vekt och började plocka fram dagens andra frukost.

pojkarnas första hyss i soffan

Jag vet, det var inte så farligt med soffan. Lite kallt vatten och galltvål på fläckarna och en omgång i tvättmaskinen och de var som nya igen. Typ. Det var underbart harmlöst som första hyss.

Kommentera