Den efterblivna hunden

Disneys karaktärer har följt de flesta av oss mer eller mindre hela livet. De är en så självklar del av vår tillvaro, eller fd tillvaro, att det inte är lika självklart att ifrågasätta dem. Men som med så väldigt många andra barnprogram så håller det inte riktigt tätt i fogarna när man börjar titta närmare med sina nu vuxna ögon.

Bildkälla.

“Det konstiga är att Långben och Pluto är så lika,” filosoferade min väns pappa lösryckt under ett födelsedagsfika i maj förra året.

“De är säkert släkt,” sa jag.

“Men då borde båda gå på alla fyra,” inflikade min vän.

“Nämen Långben har ju hunnit längre fram i evolutionen än Pluto, det ser man ju tydligt,” upplyste min väns fästman.

“Det är så kasst det här med Disney och Kalle och dem,” spann min kära hundälskande vän vidare. “Alla är djur som går på två ben, och så har dom en hund.”

“Jo men det är för att han är efterbliven,” fastslog fästmannen sakligt och gravallvarligt*.

Så gick samtalet, bland annat, när jag hälsade på min vän som fyllde år. Inga (omyndiga) barn var närvarande, men nog finns det en och annan Långben i oss alla.

Och, FYI, så har en reklambyrå i Göteborg tagit på sig att upplysa Sverige om hur det egentligen ligger till. Med Långben och Pluto, alltså. Det är en bekväm liten text på några korta rader jag rekommenderar. Du hittar den här.

God Jul!


*Detta handlar inte på något sätt om handikapp, utan om lätt bitterhet över allt som tillåts passera obemärkt – Disneys påhitt är måhända triviala, men en perfekt satirisk spegling av vad födelsedagsfikats värdpar tycker, om … eh, låt oss sammanfatta det i “saker och ting i hur vårt samhälle fungerar nu för tiden”.

Kommentera