Metaforen med kulpåsen och PMS-busken

Kulpåsemetaforen

När jag var yngre såg jag på mig själv som en helhet. En helhet med många lager, visst, så kanske metaforen med kulpåsen passar bättre – men det var hursomhelst EN påse. Kulorna kan vi kalla åsikter, känslor och tankar, alla de olika sidor vi visar upp beroende på vem vi umgås med och vad denne lockar fram hos oss. Många färger och storlekar, kulor av allt sånt som gör mig till “jag”. Lite som filmen Insidan ut*.

Jag fick packa om

Sedan uppbrottet från mitt osunda förhållande i Frankrike för 10 år sen har det långsamt blivit platsbrist i kulpåsen, så en ny kulpåse har lagts till. Den hänger tätt intill den första, men två lager tyg skiljer kulorna i den ena påsen från kulorna i den andra. Är du med? Alla kulorna är fortfarande mina; det är alltså inte nu jag kommer ut som schizofren. 

Idag är båda påsarna fulla, och på nåt vis så verkar kulorna ha sorterat sig själva. I den ena påsen hänger de mörka, och i den andra de neutrala, impulsiva och ljusa. Jag är hel, i den bemärkelsen att jag har alla kulor kvar i påsen – eller påsarna, då.

Sen hände nåt

Med tiden, och mycket tydligare sedan jag blev mor, har jag börjat betrakta påsarna som två nästan lika starka versioner av mig själv. Lite som två personligheter; där är Den Mörka, med den kristallklara rösten, och Den Andra som jag oftare kallar “jag”.

Den Mörka

Den Mörka är naturligtvis den som ger röst åt kall rädsla, oro, nedstämdhet, ensamhet och annat deppigt – det är såklart hon som kör när jag har PMS – men det är också hon som lyfter klagan och åstadkommer förändring. Hon lyser lika klart som fullmånen, och det är hon som säger ifrån, stakar ut tomtgränsen för integriteten och röjer plats för vila. 

Den Andra

Den Andra tuffar på som ett litet tåg. Hon lyssnar inte så mycket inåt, eftersom det är viktigare att lyssna utåt. Det är hon som kör när folk omkring mig behöver stöd. Hon tar hand om, ser efter, bäddar ner och pysslar med alla andra. Hon säger ja till det mesta, skrattar högt åt motgångar och löser problemen utan att fråga efter priset, för det är inte det viktiga. Det är hon som är mamma. Hon lyser som en sol. 

En helhet med medelmåttig balans

Man kan säga att den ena ser efter mig internt, och den andra ser efter mina relationer. Allt är väl.

Jag får problem när Den Mörka tvingas bära mammarollen, eller när Den Andra möts av härskartekniker på jobbet. Ansträngningen att bemöta från “fel” kulpåse blir minst sagt vinglig. 

Som mor med PMS

Som mamma betyder det här att mycket av mitt föräldrande under PMS är färgat av skuld, för det är inte som att Den Andra lägger sig och sover i en vecka. Nix. Hon sitter i passagerarsätet och kommenterar istället. Den mörka har minsann för kort stubin, låter spänd, misslyckas spektakulärt med tålamodet och tänker för mycket på sitt eget. Och är en dålig mor också, såklart. 

PMS-busken

Såna tillfällen, om Björn är hemma, är jag tacksam över att kunna kasta upp ytterdörren lite väl dramatiskt, storma ut och buss-springa ett varv runt vårt lilla kvarter. Härom dan ångade jag på ut i garaget, ryckte till mig häcksaxen och gick lös på några vildvuxna buskar i trädgården. 

Den Mörka och Den Andra fick nåt nytt att tänka på, och när det var över var de vänner igen. Adrian hjälpte glatt till att mata grentuggen tills allt var undanröjt. 


*Inside out:

Att leva i nuet, en fråga för filosofin

I parterapin härom veckan, precis innan sessionen var slut, så frågade terapeuten som alltid hur samtalet hade landat hos oss och jag fick ett filosofiskt ryck.

att leva i nuet
Bildkälla: Pixabay.

På stranden mittemot

Grejen är den att småbarnsåren har varit slitiga för oss – som för så många andra par under deras småbarnsperiod – och mycket har förändrats. För både Björn och mig är terapin en utvecklingsresa i ganska hög fart, och allt som liksom kommit farande med strömmen under åren har inte alltid bara flutit förbi. En del ovälkomna saker har fastnat, och legat och mojsat till sig vid flodbanken. Såna saker ruckar vi loss under terapin och skickar ut i strömmen igen, men när de försvinner lämnar de små gropar och hål efter sig och där blir marken ojämn och instabil – tills floden har jämnat till kanten igen.

Jag kom att tänka på att när vi nu står där vid våra strandkanter, Björn och jag, och jag tittar på min sida och ser att den blivit lite hackig och ojämn, att … kanske är det så den alltid har varit.

Alltså, kanske har min strandkant alltid varit lite hackig och gropig, och att den sett jämn ut på grund av saker som lagt sig tillrätta i de små hacken och hålen. – Eller, så är den egentligen jämn och fin men hackig just nu som ett resultat av livet.

Vi finns bara här och nu

“I nuet spelar det här ingen roll,” sa vår terapeut. “Här och nu ser din strandkant ut som den gör, oavsett hur det varit från början, och det är det vi har att utgå från. Allt vi kan göra är att leva i nuet.”

Så är det förstås. Men det spelar ändå viss roll för mig, för min inställning till mig själv. Jag har alltid sett mig själv som jämn och fin i grund och botten, men i och med terapin har jag börjat undra om jag kanske egentligen inte är så himla slät. Att det är min sanna grund som nu bryts fram i vattenbrynet, och det är i så fall en sida av mig själv som jag måste vara snällare med. Om den är en del av mig, så kommer den vara det även om 20 år även om det går att jämna till den lite. Men om ojämnheten å andra sidan är ett resultat av en period i livet, så kommer det gå att slipa till den så att den blir jämn och fin igen.

“Vi finns bara här och nu,” sa terapeuten då. “Vi har alla en jag-känsla, en självuppfattning som vi kan se som en kärna i oss själva som alltid har funnits, en röd tråd genom hela livet, men det finns forskning som pekar på att det där är en illusion. Vi behöver ha ett sammanhang, en fast punkt i oss själva, men vi utvecklas och förändras hela tiden så det där med en fast grund är en efterkonstruktion som hjärnan gör för att hålla ihop självbilden.”

Sen skrattade han i och för sig och tillade: “Fast sen finns det forskning som pekar åt det motsatta hållet också, såklart.”

Att leva i nuet, en fråga för filosofin?

Jag har funderat mycket på det han sa. Det låter logiskt, förstås, för det gör forskning. Men jag tror att sanningen sällan är så enkel, och frågan är mer komplex än så.

Om vi tittar på barn, till exempel, så har de vissa mer framträdande personlighetsdrag som de alltid haft. När de blir vuxna så sitter dragen kvar, bara det att det utvecklats olika mer eller mindre bra strategier kring dem.

Jag själv, till exempel, är stolt. Det har jag alltid varit, så länge jag kan minnas och min mamma håller med … men det är kanske också efterkonstruktioner. Vi får nog aldrig veta det, men intressant är det icke desto mindre och hur det än ligger till, så har vi bara nuet att utgå ifrån. “Nu” är allt vi kan veta, så den där klyschan om att Leva i nuet är kanske djupare än den ter sig där den hänger som ett print i hallen hemma hos folk.

Vad tror du om det här?

Tankevurpa med perspektiv

Har du tänkt på det här?

Jag snubblade över ett nytt perspektiv på livet härom dan:

Alla individer som nu lever, och någonsin har levt, har eller har haft en biologisk mor och far. Visst?

Det betyder att varje individ på vår planet är ättling i rakt nedstigande led från det första livet på Jorden, baserat på Darwins teori.

Det betyder att du är ättling i rakt nedstigande led på mödernet (mormorsmormorsmormors osv.).

Eftersom jag har söner innebär detta att jag är den SISTA figuren i ett kvinnoled lika gammalt so livet självt. Den första att bryta denna uråldriga kedja av mor-dotter som jag tillhör.

perspektiv strandhopp

Detta händer naturligtvis överallt och hela tiden och spelar ingen som helst roll, och ska man vara petig så tror jag att de första livsformerna var lite kluriga att könsbestämma.

Det är bara ett perspektiv som inte slagit mig förut. Fundera på den du. Hashtag TBT.

Barn är som fulla festprissar, fast dygnet runt

Frustrationen

Många är de småbarnsföräldrar som kan skriva under på att ibland är frustrationen liksom … bara … alltså gah. Du säger ju till dem, berättar om och om igen hur saker och ting bör vara för att fungera. Du upplyser, upprepar, förklarar och varierar metoder för att nå fram, och likt förbaskat står du där i hallen och djupandas mellan argumenten om varför skor är en nödvändighet under novemberpromenaden till förskolan, eller varför man inte bara kan ta saker ur händerna på andra och sen lappa till dem i huvudet med en stövel för att besegla ägarbytet.

“Alltså jag blir galen …!” kan jag höra mig själv säga ibland. “Hur … HUR kan du tro att jag ska låta det där passera? Hur? Kan du svara på det?”

Jag förväntar mig inte ett svar egentligen, när jag säger så. De har aldrig gett mig anledning att tro att de planerar längre fram i tiden än 2 sekunder. Det är mer att jag pratar med mig själv, för att behålla lugnet och för att jag faktiskt undrar.

Björn undrar också, i större utsträckning än jag till och med. Tror jag.

“Varför kommer de inte ihåg?” vänder han sig till mig och frågar över tekopparna på köksbordet. “Vi har ju sagt så många gånger att man inte får göra sådär. Hur svårt kan det vara?”

Attityden

Trots att jag förstår precis vad han menar, så försöker jag ändå hjälpa – jag menar, det som funkar för mig kanske funkar för honom också.

“Hur smart är du när du är full?” frågar jag.

“Va?” svarar han.

“När du är riktigt onykter, men innan du börjar må dåligt, hur bra är du på att komma ihåg vad folk har sagt och inte?”

“Du menar när man blir sådär kreativ och gör saker man inte annars skulle göra?”

“Precis. Hur lätt är det att följa regler när nånting är roligt, att föra en relevant och logisk diskussion, eller att inte låta känslorna ta över?”

“… Hm. Du menar att jag ska se dem som fulla personer?”

“Japp! Det gör jag, det brukar hjälpa.”

I samma ögonblick kommer Adrian in i köket.

“STOPP!!” hojtar han och håller upp sin lilla hand. “Ni ska va tysta! Min speljake sover på soffan och ni ska va tysta!”

“Stendrake!” ropar Simon från vardagsrummet.

“Min stenjake sover! Tysta nu! Annars kastar jag ut er.”

“Ojdå,” säger jag och gömmer mitt leende bakom tekoppen.

“Och bordet!” tillägger min lilla treåring och viftar ostyrigt med ett pekfinger i luften, sen stegar han bestämt tillbaka mot soffan och går in i kaminskyddet på vägen.

Jag flinar. Björn försöker kväva skrattet. Adrian knallar storhjärtat vidare som om det var kaminskyddet som orsakat orienteringsmissen och Simon ligger fortfarande under en hög med kuddar i soffan.

Kramdeflation: kramar och deras värde i förhållande till ålder

På examensminglet när jag tog examen i maj så presenterade Johan, en klasskompis, ett nytt begrepp för mig och förklarade sin tes om kramdeflation. Ok, “kramdeflation” var inte hans exakta ord, men i brist på annat så säger vi så.

Så här var det

En annan klasskompis, Stina som fick/köpte våra babygrejer, hade fått en liten dotter 5 veckor tidigare. Denna alvlika lilla varelse var med sin mor på minglet, och landade naturligtvis till slut i min famn.

Förtrollad, med hela huvudet fullt av den där lite söta bebisdoften som gör att man inte kan tappa greppet, stod jag i korridoren medan alla långsamt samlades för att gå vidare. Medan jag vaggade och hummade för Ronja som tvärsov i mina armar medan hennes mor var på annat håll, lutade sig Johan fram och sa:

“Du ser van ut.”

Johan är stolt far till en liten ettårig flicka som lärde sig springa och ta kurvorna lutande innan hon lärde sig gå.

“Det är bara när de är så här små som man kan krama hela. Mina är för stora för att krama allting samtidigt,” sa jag och visste att han förstod.

“Jo … men de kramarna är ju mycket mer värda än de där,” sa han och nickade mot min famn.

Johan bär på ett underfundigt intellekt, och han är inte klumpig.

“Hur menar du?” frågade jag.

Kramars värde

Han förklarade att bebisar inte kramar. Alltså de behöver kramar, de vill ha närhet osv, men de kramar inte dig. Det är du som kramar dem. “De ger ju inte, de bara tar,” sa Johan tillgivet och tänkte uppenbarligen på sin egen dotter. “När barn blir äldre så börjar de ge kramar, för att de vill det. Då får du ju nånting av dem, alltså är de kramarna mer värda.”

Ju äldre ett barn är desto mer värd är kramen, med andra ord. Ju äldre de är, desto mer förstår de vad kramar är och vad den kan ge, och desto mer bestämmer och väljer de själva.

“Så om jag får en kram av min dotter idag, och så får jag en till i morgon – då är den kramen värd mer än den första.”

“Jo, det har du nog rätt i … Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.”

“Nej verkligen inte.”

Vår gamla, och numera Ronjas, vagn in action. Det är så fint att se att den lever vidare, jag blev alldeles varm i hjärtat.