Bloggtips sökes

Snälla! Jag behöver tips på bloggar att läsa under tidiga morgonamningar, nattningar och all oförberedd dötid. Eller som nu, när vi sitter i bilen och rullar tummarna. Jag är ganska kräsen, och bloggar finns det många av så det tar tid att leta och hitta. Det ska helst vara mammabloggar men andra sorter kan också gå bra.

Kriterier:

Självdistans. Inget “Mia – mamma till underbara Kevin” eller sånt. Gärna humor.

Inga särskrivningar, tack. Förmåga att skilja på de och dem. Och dom, för den delen.

Innehåll. Alltså inte en massa selfies i tid och otid i brist på inspiration, 14 bilder på raken av nåns terrier på gräsmattan eller typ närbilder på vinglas med bildtexten “Aw med bästa/finaste/sötaste älsklingen/namn/snuttan” som enda information. Det är sånt man har INSTAGRAM till.

Är det någon, någon alls, som har något bloggtips så vore jag och Simon tacksamma (lugn stillsam mamma = lugn stillsam bebis (?!?)).

att skilja på lathet och sunt förnuft

För några månader sedan blev jag fortfarande förvånad och lite stött när folk skulle hjälpa mig med saker som jag var van att fixa själv, som tex att flytta en ölback på jobbet. Nu har jag för länge sedan passerat det, liksom den tacksamma fasen, och är inne på förväntan.

Jag förväntar mig att folk ska hjälpa mig.

Det har gått så långt att jag inte orkar bry mig, jag använder min graviditet som sköld och plog genom dagarna och kan nu inte längre skilja på vad som är sunt förnuft och var som är ren och skär lathet från mig sida.

Igår fick jag gå till fots till Anna. Det tog 12 minuter — jag hade inte fattat hur nära det faktiskt är — men jag trodde att det skulle ta en kvart, drygt, att gå den vägen i vanliga fall. Med min fart kanske 20-25 min. Jag skulle ha tagit bilen, jag ville ta bilen, men Björn skulle köra skräp till tippen och när jag ynkligt sa:

“Å… då kan inte jag ta bilen till Anna…”

så sa han:

“Va? Till Anna? Men dit kan du ju gå.”

och gick ut genom dörren.

Slutdiskuterat. Jag blev tvungen att erkänna att ja, det kan jag ju. Så jag gick. Och svettades. Och svor. Och inbillade mig att det var uppförsbacke hela vägen, tills jag förvånad upptäckte att jag var framme.

Det känns i och för sig som att det alltid är uppförsbacke där jag går.

this is me

Jag, igår, i soffan.

Jag kommer flygande i slutet. Ljudet är viktigt.

Jag må sakna ungar att vräka, men soffkuddar går lika bra.