Se det från den ljusa sidan, du slipper ju mens.

En dag på jobbet, mot slutet innan jag gick på föräldraledighet, hade jag upplärning av en ny tjej i receptionen. Hon var så mysig, frågade en hel del om hur det var att vara gravid, hur det kändes att ha ett barn i magen som rörde sig så att det syndes på utsidan och annat som man funderar på som 20-åring med planer på familj i framtiden.

Jag klagade en hel del. Kunde inte låta bli, jag var ju så innerligt less. Berättade om hur det var att väckas om nätterna för att bebisen har hicka och hela magen rycker, att gå och kissa var 10e minut bara för att upptäcka att man nog inte behövde det. Att må illa av allt. Att få oförskämda kommentarer om sin fysik, att vara orolig över allting, att förlora en del av sitt personliga space när man behöver det som mest och så vidare.

“Oj… ja, det är verkligen inte den här härliga bilden av hur allting är så fantastiskt, när man lyssnar på dig… Men man slipper ju i alla fall mens!” sa hon med drömmande min och en glimt i ögat.

Jag tittade på henne. Jo, det hade hon rätt i, förstås.

“Helt rätt,” sa jag, “men den byts ut mot annat.”

Mensvärk

Livmodern utvidgas, ju, i takt med att barnet växer. Detta orsakar en mer eller mindre konstant lågmäld molande mensvärk.

PMS

De regelbundna humörsvängningarna försvinner med mensen, men kroppen fylls av så mycket hormoner att PMS-humöret blir permanent. Och mer därtill, skulle jag vilja påstå. Raseriutbrott, i den mån man har såna, gråtattacker, sammanbrott och apati punkterar nästan alla dagar.

Avslag

Efter förlossningen blöder man konstant, som mens ungefär, i 6-8 veckor. I sträck. Och underskatta inte hormonomställningen under den perioden, eller värken i livmodern när den drar ihop sig.

Mensen tillbaka

Efter ca 5 månader är mensen tillbaka. Dra bort 2 för avslagstiden. 3 månader är alltså mensbesvärsfria, och då är man upptagen med att se till att det här nya livet man satt till världen överlever. För det känns som att man ensam bär ansvaret för bebisen. Det känns som att man är den enda personen i världen som klarar av att se till att den överlever och tyngden av ansvaret gör att man glömmer bort saker som snygga jeans, hårfärg, smink, dusch, mens och annat världsligt trivialt.

“Det är förstås inte riktigt så här för alla, det finns de som varken har mensvärk eller illamående,” sa jag. “Det finns de som aldrig mått bättre än under just den här tiden. Vissa får inte tillbaka mensen förrän efter ett år. Men för mig är det så här, och jag är normal så jag är knappaste den enda som tycker att det här med att vara gravid* är överskattat.”

“Men det är klart,” fortsatte jag med sprudlande glad ironi, “det är klart att det är skönt att slippa mensen.”

Hon skrattade åt mig, och sa: “Men det är ju värt det.”

“För evigt, om det skulle behövas.”

 

 


*Märk väl, jag må avsky att vara gravid men jag älskar anledningen, möjligheten och resultatet.

Bildkälla: Unsplash

 

Till och med Jane kräver känslobuffert

Om du kollar på den här serien och INTE har sett fram till dess att hon föder sitt barn så sluta läsa. Nu.

Jag har kollat på Jane the Virgin, en komediserie av den lite ovanligare varianten, på senaste. Den är mysigt att ha en serie på gång att kolla på när man behöver sysselsätta sig utan att investera energi i det. Följer man en serie så behöver man inte fundera och leta fram någonting varje gång det blir läge, och det gör ingenting att bli avbruten efter bara ett par minuter heller.

Du kanske minns att jag mådde gradvis sämre efter Simons förlossning? Korta versionen är i alla fall att det tillstånd av ängslan och oro som är normalt och gradvis ska avta jobbade i motsatta riktningen för mig och jag fick gå i KBT (terapi) för att lyckas lägga om kursen och hantera skräcken för att något ska hända mitt barn.

Några av åtgärderna för att skapa gynnsamma förhållanden för det var att sluta titta på nyheterna, och säga ifrån när samtalsämnen drev in på för mig djupt vatten (naturkatastrofer, skräckfilmer, världsproblem mm.).

Jag gör samma sak nu, i förebyggande syfte. Jag har börjat få jobbiga tankar igen men det är ok, för jag vet hur jag ska hantera dem. Så när jag väljer en serie att titta på så blir det inget verklighetsbaserat (verkligheten är grym), inget drama, ingen thriller därför att JAG HAR INGEN KÄNSLOBUFFERT. Det som händer på skärmen händer även mig – eller det är i alla fall vad min hjärna tror.

Man skulle kunna tro att en KOMEDIserie som Jane the Virgin skulle vara “säker”, och det har den varit, ända tills jag precis blev tvungen att stänga av och svära på att aldrig mer titta på den.

Vad som hände?

Mm, hon föder sitt barn, en pojke, och han kidnappas mindre än 24 timmar efter förlossningen. Seriöst, jag fick svårt att andas.

Det här påminner mig om att jag inte kan skydda mig själv från att se och höra saker jag inte är i skick att hantera. Jag känner mig jätteskör och dessutom sviken av serien. Dumma dem.

Snyft.

Och att mensen kommit tillbaka hjälper inte det minsta.

 


Bildkälla: Google

Välkommen tillbaka ditt elände

Din kropp efter förlossningen

Hämtat från länken ovan:

Menstruation
Ammar du inte kan du börja menstruera igen efter fyra till sex veckor. Om du ammar kan det hända att du också får tillbaka mensen vid den tiden eller så kan du ha oregelbundna menstruationer eller inga alls så länge du ammar. Från kvinna till kvinna så är det väldigt olika. 

Tillbaka till verkligheten. Jävla skit.