Till och med Jane kräver känslobuffert

Om du kollar på den här serien och INTE har sett fram till dess att hon föder sitt barn så sluta läsa. Nu.

Jag har kollat på Jane the Virgin, en komediserie av den lite ovanligare varianten, på senaste. Den är mysigt att ha en serie på gång att kolla på när man behöver sysselsätta sig utan att investera energi i det. Följer man en serie så behöver man inte fundera och leta fram någonting varje gång det blir läge, och det gör ingenting att bli avbruten efter bara ett par minuter heller.

Du kanske minns att jag mådde gradvis sämre efter Simons förlossning? Korta versionen är i alla fall att det tillstånd av ängslan och oro som är normalt och gradvis ska avta jobbade i motsatta riktningen för mig och jag fick gå i KBT (terapi) för att lyckas lägga om kursen och hantera skräcken för att något ska hända mitt barn.

Några av åtgärderna för att skapa gynnsamma förhållanden för det var att sluta titta på nyheterna, och säga ifrån när samtalsämnen drev in på för mig djupt vatten (naturkatastrofer, skräckfilmer, världsproblem mm.).

Jag gör samma sak nu, i förebyggande syfte. Jag har börjat få jobbiga tankar igen men det är ok, för jag vet hur jag ska hantera dem. Så när jag väljer en serie att titta på så blir det inget verklighetsbaserat (verkligheten är grym), inget drama, ingen thriller därför att JAG HAR INGEN KÄNSLOBUFFERT. Det som händer på skärmen händer även mig – eller det är i alla fall vad min hjärna tror.

Man skulle kunna tro att en KOMEDIserie som Jane the Virgin skulle vara “säker”, och det har den varit, ända tills jag precis blev tvungen att stänga av och svära på att aldrig mer titta på den.

Vad som hände?

Mm, hon föder sitt barn, en pojke, och han kidnappas mindre än 24 timmar efter förlossningen. Seriöst, jag fick svårt att andas.

Det här påminner mig om att jag inte kan skydda mig själv från att se och höra saker jag inte är i skick att hantera. Jag känner mig jätteskör och dessutom sviken av serien. Dumma dem.

Snyft.

Och att mensen kommit tillbaka hjälper inte det minsta.

 


Bildkälla: Google

Soffpotatis

Hittills har jag hanterat dötiden genom att kolla på tv eller se serier (Sense8, Game of Thrones, Blacklist, Modern Family, the Returned m.fl.) men med det vackra vädret ute så känns det förkastligt. Alltså — snilleblixt! — kom jag på att jag är dum. Som inte läser böcker, alltså.

A song of ice and fire

Jag ska börja med A Song of Ice and Fire (Game of Thrones). Björn har dem på kindle och det är dags att jag lär mig hur min egen kindle fungerar äntligen; det är ett projekt som jag skjutit på i ett år eftersom jag ändå inte haft mycket tid att läsa, men nu börjar det som sagt bli aktuellt. Egentligen borde jag läsa dem på franska för att hålla språket igång, men originalspråk är att föredra när man är språkkänslig — vilket jag önskar att jag inte var eftersom jag då kanske hade klarat av att läsa längre än till sidan 48 i 50 Shades of Grey.

Simon får lära sig att sova sina längre stunder utomhus också, och inte bara på mig i soffan.

Herregud vad less jag är på den här soffan.

effektiv mamma