Till och med Jane kräver känslobuffert

Om du kollar på den här serien och INTE har sett fram till dess att hon föder sitt barn så sluta läsa. Nu.

Jag har kollat på Jane the Virgin, en komediserie av den lite ovanligare varianten, på senaste. Den är mysigt att ha en serie på gång att kolla på när man behöver sysselsätta sig utan att investera energi i det. Följer man en serie så behöver man inte fundera och leta fram någonting varje gång det blir läge, och det gör ingenting att bli avbruten efter bara ett par minuter heller.

Du kanske minns att jag mådde gradvis sämre efter Simons förlossning? Korta versionen är i alla fall att det tillstånd av ängslan och oro som är normalt och gradvis ska avta jobbade i motsatta riktningen för mig och jag fick gå i KBT (terapi) för att lyckas lägga om kursen och hantera skräcken för att något ska hända mitt barn.

Några av åtgärderna för att skapa gynnsamma förhållanden för det var att sluta titta på nyheterna, och säga ifrån när samtalsämnen drev in på för mig djupt vatten (naturkatastrofer, skräckfilmer, världsproblem mm.).

Jag gör samma sak nu, i förebyggande syfte. Jag har börjat få jobbiga tankar igen men det är ok, för jag vet hur jag ska hantera dem. Så när jag väljer en serie att titta på så blir det inget verklighetsbaserat (verkligheten är grym), inget drama, ingen thriller därför att JAG HAR INGEN KÄNSLOBUFFERT. Det som händer på skärmen händer även mig – eller det är i alla fall vad min hjärna tror.

Man skulle kunna tro att en KOMEDIserie som Jane the Virgin skulle vara “säker”, och det har den varit, ända tills jag precis blev tvungen att stänga av och svära på att aldrig mer titta på den.

Vad som hände?

Mm, hon föder sitt barn, en pojke, och han kidnappas mindre än 24 timmar efter förlossningen. Seriöst, jag fick svårt att andas.

Det här påminner mig om att jag inte kan skydda mig själv från att se och höra saker jag inte är i skick att hantera. Jag känner mig jätteskör och dessutom sviken av serien. Dumma dem.

Snyft.

Och att mensen kommit tillbaka hjälper inte det minsta.

 


Bildkälla: Google

Det gick snett

äntligen tid

Äntligen får jag tid att sitta ner SJÄLV i lugn och ro. Här har vi en ypperlig sammanfattning av första semesterveckan (Johan och Ann drog hem i söndags och vi åker på torsdag). Fortsättning följer.

Tisdag 28/7:

Jag sover alltid så bra här ute på landet, vet inte varför. Dagarna är inte fulla av fysiska aktiviteter, det är inte stressigt, inte mycket att göra. Ganska händelselöst, faktiskt. Ändå kan jag sova 2 timmar på eftermiddagen, tydligen, och somna som på skidsemestern på kvällen utan problem.

Björn och Johan (Björns bror) håller på och bygger ett nytt pumphus vid brunnen. Jag har hand om Simon nästan helt själv men det är ju som vilken vardag som helst. Jag ska måla om det rummet som Simon kommer att sova i när han blir större, men våningssängen måste flyttas ut och taklisterna tas ner först innan jag kan göra så mycket. Därför har den här första dagen på landetvistelsen varit ganska… loj, för min del.

Anledningen att jag haft så mycket dötid idag är en för oss revolutionerande upptäckt; vetekudden. Ja. Som tidigare gnällt så vill inte Simon sova själv på dagarna, så nu har jag ÄNTLIGEN börjat med att värma en vetekudde i mikron och lägga den i hans säng medan jag ammar honom. När han sen somnar i min famn – för det gör han alltid – kan jag lägga ner honom utan att han vaknar till på grund av kalla lakan. Sen ligger kudden bredvid honom och simulerar nån form av närvaro.

Torsdag 30/7:

Jag vill åka hem. Jag fattar inte vad jag har här att göra just nu. Kan jag inte få åka hem och komma tillbaka om ett par dagar? Snälla?

Johan och Ann (Johans fru) satte sig ner med oss igår och gick igenom en milslång lista över saker som behöver göras här, den ena saken mer akut än den andra och i princip ingenting av det går att vänta med. Jag håller med dem, det är saker som har med husets hälsa att göra och de måste göras. Ja. Absolut.

JAG kan inte göra något av allt det där eftersom Simon är i början på en ny fas och är asjobbig, och eftersom det är jag som har maten så blir det att jag också har Simon. HELA JÄVLA TIDEN. Det är jobbigt i vanliga fall hemma, men då är jag i alla fall hemma, man har sina rutiner, sina nödl…

Måndag3/8:

Jag vill att vi köper ut Johan och Ann. Eller säljer skiten.