Semestern behandlar oss väl, må jag säga. Väderleksrapporten håller oss på tå genom att hota med mulet och regn, vilket får till följd att vi tar till vara på all sol som vi kommer åt. Hittills har vi inte sett en enda regndroppe och idag var det nästan molnfritt hela förmiddan.
Vi har fått ändra på dygnsrytmen en del, för att passa in i all inclusive-schemat. Frukosten håller normaltid, dvs 7:30-10:30, men lunchen börjar inte förrän kl 13 och pojkarna brukar sova middag från kl 12:30 i vanliga fall. Alltså väcker vi dem inte förrän framåt 16, 16:30, och alltså somnar de inte på kvällen förrän framåt 22:30.
Åhå, men då sover de längre på morgonen då, tänker kanske nån som inte har barn men njae, de kommer upp kl 7:30 istället för kl 7.
Det här gör förstås ingenting. Vad som händer är att vi går upp när vi går upp, äter frukost, barnen leker lite på lekplatsen medan vi dricker te på bänken intill, vi går hem och svidar om till badkläder, och sen badar vi tills vi skakar.
Sen går vi hem och duschar och svidar om igen, äter lunch, barnen sover och vi vilar. Sen äter vi frukt och dricker te, barnen leker lite på lekplatsen, vi går en promenad eller badar igen. Sen är det middag, och på kvällarna kommer Bamse och hälsar på ibland.
Igår kväll var det Kids Show, där personalen i kids club höll föreställning om Touchie på resa.
“Mamma, det här var bäst,” sa Simon mitt under föreställningen igår.
“Vaddå? Av vaddå?”
“Du frågade förut vad som var bäst med idag. Det här var bäst,” sa min fyraåring tålmodigt utan att ta blicken från personerna på scen.
Ibland tänker jag att de som bekänner sig till ateismen – vilket större delen av min släkt mig veterligen gör – ändå måste vara ute och cykla. Till den grad att de trillar över kanten på kartan.
Filosofiskt reserverad som jag är (diplomatisk term för velig, feg och vek enligt somliga) kallar jag mig agnostiker – “agnostiker” i den betydelsen att jag inte bekänner mig till någon specifik religion eller tro på högre krafter, men att jag å andra sidan inte alls är övertygad om att ingenting sådant finns.
Men du vet, så finns det stunder – du känner kanske igen det – när jag tillfälligt trillar över i absolut säkerhet på att någonting (ödet, gud, universum, andar, whatever) lägger sig i.
Jinx
Första kvällen här pratade jag och Björn om magsjuka, detta apropå att båda pojkarna verkar … inte dåliga i magen, men nära nog, plus att de på transferbussen till hotellet beordrade alla att INTE DRICKA KRANVATTNET.
Björn hatar magsjuka. Vem gör inte det, tänker kanske nån då men ser du, JAG hatar inte magsjuka. Jag ogillar det starkt, visst, men jag har det hellre själv än att nån i min familj har det. Magsjuka, och då tänker jag på typ matförgiftningsvarianten där man är aktivt sjuk som fan i 6 timmar, och sen svag i ett dygn och sen är det bra, är inte så farligt. Jag mådde betydligt värre som gravid.
Så, den där första kvällen på Teneriffa när Björn sa “vi vill ju inte ha ett till Björnrike*”, så sa jag precis det. Och så sa jag att om det stod mellan att ha 8 dagars mens, ELLER 6 timmars magsjuka, då är jag inte så säker på att jag skulle välja mensen.
Så tillbaka till spåret om högre krafter: Du kan förstås gissa vad som hände dagen därpå. Jag menar, mensen kom på kvällen och dagen därpå risade magen ihop. Som på barnen, bara det att jag är vuxen och hanterar det inte genom att fortsätta springa, utan istället slutar jag äta och ser till att alla vet om att läget är ostabilt.
Så nice.
Men, oroas icke, ty det gick över. På 24 timmar.
Tack, Universum eller vem/vad det än gäller, för att jag tilläts bli påmind om att det kan vara klokt att vakta sin tunga ibland.
*”Björnrike” har blivit ett uttryck i vår familj nu. Man vill ju inte ha ett till Björnrike, liksom.
Resan hit gick över förväntan. Vi hade en plan, med lite marginal för diverse fuck-ups, och genom förde allt utan anmärkning – även diverse fuck-ups. Hur man gör det? Jo, man klantar sig här och där men inte på det där spektakulära jag-glömde-passet-hemma-och-upptäckte-det-vid-boardingen-sättet.
Resfeber
Björn får alltid resfeber när han ska resa. Det är lika givet som resan själv, och jag drabbas också av samma åkomma i varierande grad. Hur illa det blir har med mitt allmäntillstånd att göra; stressnivå, var i cykeln jag är osv. Vi hade svårt att somna båda två, men jag vaknade ändå spelduglig. Björn vaknade med halsont.
Trots att vi i princip hela tiden höll tidplanen så var vi ändå stressade och nervösa, och jag satt och tänkte på just det i bilen på väg till Arlanda. Hur kommer det sig att vi (läs “jag”) fortsätter att vara spända som inför en presentation på scen trots att allt ju går enligt plan? Det måste vara nåt med själva resandet som gör det. Ansvaret, medvetenheten om riskerna; risken att missa flyget, risken att nåt blivit fel, risken att stället vi ska till är dåligt, att maten är skit, at … osv.
Rutinfritt!
Barnen påverkas naturligtvis också, men inte på samma sätt som vi. Deras dag frångick rutinerna på alla plan; upp supertidigt, serveras färdig macka med uppmaningen att “hinner du inte äta upp, eller om du inte vill ha nu, så tar vi med den i bilen”, bilresan till parkeringen och sen minibusstransfer på det, upplevelsen av flygplatsen, att flyga – det känns ju i kroppen på ett sätt som inget annat gör – obegränsad skärmtid (!!!), bröd och vatten och banan som mellis då och då och så flygplansmaten förstås. Tryckutjämningen genom vattensmuttande, och all denna väntan på att få gå av planet/hämta resväskorna/på att transferbussen ska avgå/på att komma fram, på att checka in på hotellet.
Väl incheckade hade vi tur som hann till restaurangen innan lunchserveringen stängde, vilket den gjorde kl 15, så vi åt nån konstig jättesen lunch, sov middag till 16:45 (dvs 17:45 svensk tid), sen gick vi till poolen och pojkarna badade tills den stängde, vi åt middag långt senare än vanligt och sen gick vi till lekparken där pojkarna hittade tre andra pojkar (också bröder) som de lekte nån slags springlek med i 45 minuter.
Framme
Så, hur är hotellet då? Jo, det är över förväntan. Jag har aktat mig för att ha förväntningar utöver det jag fått bekräftat svart på vitt, så mycket lättare att behålla en positiv attityd då, men i korta drag så vill jag hävda att vi fått en bungalow i utmärkt läge i förhållande till barnpool och restaurang. Vattnet är inte iskallt, det finns badvakter som inte verkar zooma ut alls, maten är god och varierad och personalen är trevlig. Vädret har varit molnigt på förmiddan idag, men på eftermiddan blev det full sol – även om det blåste så hårt att grannens terrassparasoll flög iväg.
Simon fick en D.I.F-dräkt av sin morfar för några veckor sedan. Då var den för stor, men nu passar den – i ordets alla bemärkelser, för hans mage är mycket bättre och inatt var vi inte uppe och sjöng/bytte blöja/hoppade boll/brottades/drack välling en enda gång ?
Jag undrar i mitt stilla sinne hur Simons upplevelse av dessa 2 veckor varit. Hur fungerar hans minne, egentligen? Han kommer känna igen sig hemma, men det kanske kommer kännas som att vi är på besök hos nån vi känner – eller så glömmer han de 14 dagarna i barnpoolen och solen och havets vågor nästan direkt och så är allt som vanligt.
Imorgon åker vi hem, det känns riktigt bra. Jag har en vecka kvar på min föräldraledighet och under den tiden levereras vår nya soffa, den gamla ska flyttas upp på övervåningen – vilket för övrigt blir ett projekt att involvera fler människor i – och arbetsrummet ska göras färdigt. Hyllor ska inhandlas på Ikea, en bokhylla ska intensivletas på Blocket, och gardinstång samt rullgardin ska upp.
Vi var på stranden 2 förmiddagar i rad för några dagar sedan. Simon älskar stranden, han älskar att sitta så att vågorna precis når honom och plaska och gräva i den våta sanden. När han blir kall går vi och sätter oss vid strandtältet och grejar med torr sand.
Sand är nytt. Det är som torrt vatten, och Simon kan inte få nog. Som med allt annat han inte kan få nog av åker det in i munnen. I början försökte jag avstyra sandintaget men insåg snart att det var hopplöst; i så fall måste vi gå därifrån. Så vi lät honom hållas, och sorterade bort allt som inte var sand (snäckskal, stenar, skräp) för säkerhets skull.
Det var inte förrän på kvällen, när sanden gått genom kroppen och började komma ut i andra änden, som vi såg hur mycket han faktiskt svalt. Nästa dag gick vi dit igen, för det var ju så roligt dagen innan. På kvällen när vi bytte blöja på blöja kom vi fram till att vi kanske skulle strunta i stranden nästa dag, så att Simons mage skulle få återhämta sig.
Det var 3 dagar sedan. Pojken har diarré till och från, men särskilt på nätterna runt kl 3. Då vaknar han och ställer sig upp i sängen, vilket han aldrig gör annars, och vi måste byta blöja, vagga, hoppas, ge upp hoppet och byta blöja igen, vagga, häpna över att den lilla kroppen kan producera äggmökar av sådan grad att man tvingas öppna fönstret, ge upp igen och byta en 3e diarréblöja på raken innan han blir hungrig av allt ståhej och ska ha välling. Sen somnar han på mitt bröst efter minst 5 minuters ihållande ryggklappande och ryggstrykning.
1-2 timmar tar det hela, men sedan somnar han till slut och vi får sova fram till kl 9 (!). Trots 3 dagars avhållsamhet kommer det fortfarande sand ur honom, men vi hyser intensivt hopp om att det ska bli bättre inatt.
Det visade sig, när jag läste ikapp lite i appen, att han i kombination med detta är inne i en ny utvecklingsfas och alltså även av den anledningen är gnällig, lite klängigare och lite kinkigare än vanligt. Tajmingen är mitt i prick, men som vanligt när det gäller hans olika faser så är visserligen humöret överlag sämre, och man märker att han störs av något, men det är inte mycket värre än så tack och lov.
Nu längtar vi faktiskt hem… Inte på grund av Simons kista eller så, men för att 2 veckor på samma ställe är för länge för oss. Det är fortfarande skönt med solen och värmen och sådär, men vi har promenerat till alla ställen inom räckhåll och åkt på den enda utflykten som är simonkompatibel (Jungle Park). Vi har till och med varit på ”Siam Mall” (Björns förslag!!), men det var inte mycket att hurra för tyvärr.
Så, inför nästa resa, som vi inte tror kommer inträffa förrän om några år när barnen har lite mer utbyte (förutom till släkt och vänner förstås), tänker vi att det bästa för oss är nog en sådan resa som vi hade planerat från början, till Thailand. Max 5 dagar på samma ställe, möjligen hyrbil så man inte blir så låst till busstider och turistscheman, med möjlighet att åka hela familjen till nöjesparker eller annat som passar alla.
Men det är då. Nu är nu och det är nästan mulet, lagom varmt, Björn matar Simon med gröt och Simon har precis fattat hur man äter själv med skeden. Det är jättekul ?
Jag har varit lite reserverad inför att ta med Simon på restaurang hemma, mest för att jag är rädd att han ska få spel och fågelskrika sig igenom middan, men lite också för att andra gäster ska ge oss onda ögat för att vi ”inte har vett att stanna hemma” med någon som är så ung.
Som vanligt sitter det mest i mitt huvud – hoppas jag – och här på Teneriffa är det inte ett alternativ att stanna hemma med honom ändå så vi har sprungit på restauranger av olika slag och standard 2 gånger om dan sen vi kom hit. Det har gått jättebra. Simon sköter sig för det mesta glimrande och när han kommer ihåg att han har en röst och papegojskriker lite så tittar folk upp. lokaliserar orsaken, och ler omkullcharmat åt honom. Sen smågluttar de på honom med ett mjukt leende i mungipan resten av besöket, och de få som inte gör det återgår till sitt och verkar inte störas mer än så.
Jag tycker själv att om man går till en restaurang som har Ikeas Antilop-barnstolar (samma som vi och många andra har hemma, du vet den där jättebra fula vita) synligt staplade i ett hörn så får man ta att det sitter ungar där. De restauranger som inte vill ha så små barn vid sina bord har löst det hela med att inte ha några barnstolar.
Efter en och en halv vecka på plats bryr vi oss inte alls längre när han gapar, utom när han överröstar servitören som förklarar menyn. Vi har med vatten och kex till honom och sen smakar han av allt som vi äter, men det är inte särskilt mycket som går ner konstigt nog. Utom bröd, då.
Jag önskar min blotta närvaro bland folk spred sådan glädje som Simons gör när vi är ute. Jag ser både kvinnor och män som sitter och småfnittrar och flörtar med honom på avstånd, eller som passerar oss med tillgivna leenden i marken när vi går förbi dem med Simon i sulkyn. Han är inte blyg, inte svårflörtad, har nära till glada leenden och skratt mot totala främlingar. Särskilt kvinnor med långt blont hår, men alla andra kommer inte långt därefter. En servitris härom kvällen kunde inte få nog av honom, så fort hon hade en sekund över var hon där och kramade och pussade och tittade honom förälskat i ögonen. Idag var lunchservitören så charmad och till sig över honom att han utan att fråga om lov snart lyfte upp Simon ur barnstolen och kramade och skojade tills pojken skrek av skratt. Jag och Björn är bara glada, så länge Simon trivs så.
Hade det hänt i Sverige hade jag inte tagit det med samma ro, tror jag. Antagligen för att den som gör så i vår kultur med största sannolikhet är att betrakta som instabil; vi är inte ett glatt öppet och impulsivt folk direkt. Tyvärr.
Anyway, nu ska jag gå ner och se hur mina pojkar har det vid poolen, och sen ska vi på en italiensk resto vi varit på förut där ägaren pillar på Simon, som stirrar storögt på skägget och tungpiercingen, varje gång han går förbi.
Undrar vad som hände egentligen. Jag menar, jag har alltid älskat vatten, avgudat vattenland och haft roligare än roligt med fenor/cyklop/luftmadrass/höga vågor/whatever. Sedan … ja, sedan jag passerade 30 kan man nog säga, så är jag för lat. Jag har alltid varit frusen och skakat mig genom simtävlingar, utomhusträningar och allt som involverat vatten över hela mig, men nu tycker jag inte att det är värt det längre. Det är som om jag hade glömt bort lite grann hur kul jag egentligen tycker att det är, ungefär som jag inte längre tycker att det är värt besväret med en utekväll efter midnatt.
Men igår i alla fall så badade vi i stora poolen med Simon och go pro-kameran. Det var mysigt ända tills en unge hoppade bomben alldeles bredvid, och jag fick vatten i håret (bevare oss väl) och Simon började köldskaka.
Jag hade en Plan för många månader sedan, vilken involverade min återkomst till jobbet som vältränad, slimmad och brunbränd samt hur jag skulle nå dit. Allt rasade. Mycket kan sägas om min kropp men vältränad, slimmad och brunbränd är inte vad man spontant tänker när jag vobblar omkring på poolområdet. Det har sin naturliga förklaring såklart och jag ägnar ytterst lite tankar åt det… men mer än jag kanske borde.
Fascinerande, för övrigt, det här med kvinnokroppen… eller avklädda kroppar över huvud taget. Vi kan tycka hur mycket som helst att alla ska få se ut som de vill, men nog lägger vi märke till när damen/herren stor som ett lågt parasoll med filt över kommer vaggande mot restaurangen och magen hänger så lågt ner att det är osäkert om det finns badbyxor där under. Man ser ut som man gör och man ska inte behöva skämmas, oavsett form, jag kommer aldrig hävda nåt annat. Trots det upplever jag en känslomix av medlidande när jag ser dessa individer och undrar om de kanske har nån sjukdom. Jag tänker aldrig att de kanske faktiskt trivs, att det kanske är självförvållat och att det inte rör dem i ryggen. Däri ligger kanske problemet med min egen självuppfattning. Jag ser ut som jag gör, men jag är ok med det eftersom det finns en tillfällig anledning. Det tråkiga är att om jag inte hade varit gravid så hade jag varit obekväm med min kropp och det är ju himla synd eftersom det inte är nåt fel på den…
Vi flickor är alldeles för hårda mot oss själva. Det är en av de saker som jag kan känna mig extra arg över inför utsikten att kanske få en flicka om nåt halvår eller så. Misstolka inte; jag blir lika glad oavsett kön, men i egenskap av kvinna har jag större insikt i vad hon kommer få kämpa med från puberteten och framåt. Med Simon vet jag inte riktigt vad som väntar, och det är lättare att ta med ro.
Men men, det är långt kvar till dess.
Vädret har varit lite tveksamt i flera dagar – ganska många dagar nu, faktiskt – men det har bara regnat en gång och det var på kvällen. Det blåser en del, men det är ändå sådär behagligt varmt som jag gillar. Jag får gå med långbyxor och kofta på kvällen och kan ligga i Björns famn i soffan utan att svettas ihop och skvalpa ner på golvet. På dagarna går vi i shorts och t-tröja, och ska vi iväg nånstans lägger vi koftan i vagnen.
När vi först bokade babypaketet som tillval (babycot, barnstol och sulky) så funderade vi (mest Björn) på om det var värt det. Vi hade kunnat ta med egen resesäng och egna vagnen… men det där med barnstolen var det som tippade över till ett ja, och jösses vad glada vi är att vi bokade det. Vad hade vi gjort utan barnstolen, liksom? Sängen är stabil och fräsch och sulkyn är inte den där billiga modellen i lättplast som man kanske hade trott, utan en rejäl sort som man kan packa lite saker i. Vi tog med solskärmen* jag köpte i somras också, den går ju att fästa på de flesta barnvagnsmodeller och förutom Björn och Simon så är det den grejen jag är mest glad att vi fick med oss.
Just nu ligger Simon och sover, jag sitter i solen på balkongen och Björn är kvar i strandtältet på stranden. Han sa att han skulle läsa, men jag tror han somnat.
Sedan jag började må illa har tillvaron varit ganska kämpig, men nu när det är bättre ser jag effekterna av det.
På plussidan har vi Björn, som tvingats ta det större ansvaret av oss, som förälder. Han har blivit jättebra på det; han håller reda på hur länge Simon har sovit, vad och när han åt sist och packar både skötväska och vagn utan att fråga mig om vad som ska vara i.
Jag har kunnat luta mig tillbaka och ägna mig åt att må uruselt. Jag har lekt med Simon liggande i soffan, gått nån enstaka promenad, legat på en madrass i hans rum medan han har lekt runt och på mig och annat liknanade i försök att inte försvinna… men man kan vara frånvarande utan att för den skull vara borta.
På minussidan har vi nämligen Simon. Han tyr sig så klart till den som tillhandahåller mat, sömn och aktivitet, och det har varit Björn i flera veckor. Jag som alltid har varit ”huvudförälder” (och Björn mer som en farbror) har tänkt att det inte är så stort som det känts, att det är övergången till att vara en av 2 lika som inte gått obemärkt förbi för mig – dvs it’s in my head. I morse här på frukosten gick det äntligen upp för mig att nej, det är inte bara i mitt huvud utan det är verklighet. Björn reste sig för att gå och hämta mer mat, och Simon tittade efter honom länge efter att han försvunnit ur synhåll. Sedan tittade han på allt utom mig tills Björn kom tillbaka.
Det känns i mammahjärtat. Jag vet han inte gör detta medvetet, att jag inte varit BORTA och att oavsett vad som händer så kommer jag alltid vara hans mor, ingenting kan ändra på det, men det är inte så kul att hamna så i skuggan av sin partner så jag bestämde där och då att nu får det vara nog.
”Jag måste engagera mig mer i Simon”, sa jag när Björn kom tillbaka, och förklarade varför.
”Men du har ju inte haft nåt val”, sa han som för att försvara mig för att jag inte varit så delaktig. Nu däremot så har jag det.
Utmaningen blir att hitta en balans oss emellan som funkar så att alla trivs. Hur sjutton gör man det?