Manligt & kvinnligt, och jämställt ont i tummen

Jag är, som alla människor med alla sina knivar i lådan, för jämställdhet; lika = lika, utan hänsyn till huruvida du klarar av att kissa en cirkel i snön runt dig själv utan (alltför mycket) besvär, eller ej.

  • lika ansvar = lika belastning
  • lika prestation = lika belöning

Jag är för jämställdhet, men jag är inte dum i huvudet: det finns en anledning till att det är övervägande kvinnor som bär bh, övervägande män som bär susp och så vidare, vi behöver inte gräva ner oss i övertydligheter som att jag INTE anser att män ska föda barn och annat sci-fi.

Men vi är inte LIKA för det.

Det finns saker som kvinnor kan, som män inte kan (jaaaa jag veeet det finns säkert undantag, framför allt i punkt 3), till exempel

  1. föda barn
  2. amma
  3. klaga över mensvärk och PMS

I gengäld kan männen skriva sina initialer i snön med sin kisstråle. Och en massa annat som jag inte kommer på men som inte är mindre bra och oumbärligt för det, som typ att befrukta kvinnor och sånt.

Med det sagt

Vi är funtade på olika sätt och med olika förutsättningar, oberoende av kön. Jag kan till exempel inte åka till Ikea, vara där i 10 min och komma ut genom kassorna med det jag skulle köpa. Det kan Björn. Detta skulle kunna ses som typiskt manligt och kvinnligt, så även att jag, å andra sidan, kan lyfta våra barn obehindrat vilket inte Björn kan.

För han har fått ont i tummen.

Jo, det låter ynkligt men det är en riktig grej som har hänt. Alltså han har ont på riktigt, och enligt hans naprapat så har åkomman ett namn:

Morbus de Quervain (stenoserande tendovaginit)

“Det kan man få av att lyfta barn mycket under armarna. Det brukar vara mest kvinnor som får det!” sa naprapaten i fråga glatt.

Björn tyckte att det var ett tydligt tecken på att vi har ett jämställt hem. Jag kunde inte låta bli att säga att…

“…eller så är det så att vi kan kriga hur mycket vi vill för jämställdhet, men vi kommer aldrig lyckas för ni är helt enkelt för veka för att klara av det vi gör.”

 


Bildkälla: Unsplash

SaveSave

Att hitta balansen mellan föräldrar

Playa de las Américas, Teneriffa

Sedan jag började må illa har tillvaron varit ganska kämpig, men nu när det är bättre ser jag effekterna av det.

På plussidan har vi Björn, som tvingats ta det större ansvaret av oss, som förälder. Han har blivit jättebra på det; han håller reda på hur länge Simon har sovit, vad och när han åt sist och packar både skötväska och vagn utan att fråga mig om vad som ska vara i.

Jag har kunnat luta mig tillbaka och ägna mig åt att må uruselt. Jag har lekt med Simon liggande i soffan, gått nån enstaka promenad, legat på en madrass i hans rum medan han har lekt runt och på mig och annat liknanade i försök att inte försvinna… men man kan vara frånvarande utan att för den skull vara borta.

På minussidan har vi nämligen Simon. Han tyr sig så klart till den som tillhandahåller mat, sömn och aktivitet, och det har varit Björn i flera veckor. Jag som alltid har varit “huvudförälder” (och Björn mer som en farbror) har tänkt att det inte är så stort som det känts, att det är övergången till att vara en av 2 lika som inte gått obemärkt förbi för mig – dvs it’s in my head. I morse här på frukosten gick det äntligen upp för mig att nej, det är inte bara i mitt huvud utan det är verklighet. Björn reste sig för att gå och hämta mer mat, och Simon tittade efter honom länge efter att han försvunnit ur synhåll. Sedan tittade han på allt utom mig tills Björn kom tillbaka.

Det känns i mammahjärtat. Jag vet han inte gör detta medvetet, att jag inte varit BORTA och att oavsett vad som händer så kommer jag alltid vara hans mor, ingenting kan ändra på det, men det är inte så kul att hamna så i skuggan av sin partner så jag bestämde där och då att nu får det vara nog.

“Jag måste engagera mig mer i Simon”, sa jag när Björn kom tillbaka, och förklarade varför.

“Men du har ju inte haft nåt val”, sa han som för att försvara mig för att jag inte varit så delaktig. Nu däremot så har jag det.

Utmaningen blir att hitta en balans oss emellan som funkar så att alla trivs. Hur sjutton gör man det?