HSP och mamma, moderskapet som känslokoncentrat

HSP & jag

Mhm, den här upptäckten jag nämnde, i och med forskandet kring vad som kanske driver Simon – dvs att jag skulle vara Highly Sensitive Person – skavde i flera dagar.

Jag störde mig på att jag nu ska tramsa på en stämpel på mig själv och mina periodiska svårigheter att hålla en inre balans. Jag tänkte surt att det här är den sortens stämpel som legitimerar att man inte kämpar lika hårt längre och börjar tycka synd om sig själv. (OBS! Det är en sak att andra tar till sig stämplar, såna här inställningar reserverar jag till mig själv.) Kanske var jag rädd att jag skulle bli vekare om jag accepterade att jag inte har samma – men inte för den skull sämre – förutsättningar än andra.

Jag funderar fortfarande mycket på det här. Problemet, för mig, tror jag är att i de sammanhang jag hört talas om HSP så är det alltid grunden för folks problem, oförmågor, oändliga trötthet och utanförskap. Det har inte nått mig som någonting positivt alls.

Det är kanske inte så konstigt. Det är väl som med förlossningsberättelser; de flesta skrivs i självterapeutiskt syfte, för att bearbeta något riktigt jobbigt, och inte tusan är det lyckoberättelser vi får läsa då.

Att vara HSP och inte ha fått möjligheten att vara det, dvs inget utrymme att gå undan eller vad som nu behövs, måste vara stoff för många svåra år som vuxen och hur vanligt är det inte att HSP bränner ut sig (retorisk fråga; det är ganska vanligt).

Hursomhelst. Nu känns det bättre. I ljuset av detta nya kan jag se på mig själv och medge att jo, jag behöver vara själv mycket. Jag har alltid sett vackra detaljer som andra missat. Jag kan inte jobba med musik i öronen eller folk som pratar runt omkring, en snäv kommentar från min chef kan förstöra flera dagar för mig. Jag känner på mig saker och är känslig för koffein, smärta och andras sinnesstämningar. Och jag är perfektionist. Och så en massa andra saker.

Inget av det här förändras bara för att jag hittat en stämpel. Det enda som förändras är min numera lite högre självinsikt, bättre förståelse för vissa saker jag brottats med, och det är lite lättare att lyssna på mig själv. Jag ställer inte lägre krav på mig själv, jag har inte ändrat uppfattning om vad som är rimligt att jag orkar med.

HSP och mamma

HSP och mamma

Jag hör till dem som fått vara sig själva, alltid. Min mor lärde mig att prata, så att så fort det blir ostadigt och jobbigt så kan jag sträcka ut armarna och hålla mig i både sambo, familj och vänner. De vänder mig ganska fort på rätt köl igen.

I ljuset av det här nya kan jag vara snällare mot mig själv, jag har vunnit viss förståelse för att jag drabbats så oerhört hårt av den känslostorm som moderskapet kommit med. Jag har inga HSP-relaterade problem – förutom min vacklande förmåga att hantera alla känslor som det innebär att vara mor, då. Att just jag skulle bli tvungen att gå i terapi och sluta titta på och läsa nyheter för att klara av att sova, när de flesta andra mödrar verkar fixa det utan större bekymmer, är kanske inget mysterium.

Men jag måste säga … det är faktiskt himla skönt att veta att det finns en fullt naturlig och legitim anledning till att jag påverkas hårdare av vissa saker än många av dem som jag jämför mig med. Det är skönt att veta att jag är precis som jag ska vara.

HSP/högkänslighet hos barn, ny arbetsteori hemma hos oss

Jag har en väninna som för kanske fem år sen kom och berättade att hon hade kommit på att hon var HSP – Highly Sensitive Person. Den här väninnan har länge haft det besvärligt, och att hon skulle självdiagnostisera sig med ett nytt begrepp kom inte som en blixt från klar himmel*.

“Överkänslig”, tänkte jag. Ja, det kan kanske stämma. Hon förklarade att det inte handlade om att vara överkänslig, men jag läste inte på så mycket mer än att förstå att det handlade om högkänslighet. Inte långt efter det fick jag höra en av Björns vänner bekänna sig till samma sak. Där blev jag istället förvånad, men jag känner ju inte honom särskilt bra så varför inte.

På sistone verkar det som att begreppet blivit mer välkänt. Det pratades om det på TV4 Nyhetsmorgon bland annat, och flera bloggare har det som sin nisch.

När oron för Simon legat ett par dagar så kom jag att tänka på detta och började försöka räkna ut om det kunde vara något särskilt med honom. Jag mindes min väns utläggningar och började googla runt om barn med HSP.

HSP är inte en diagnos

Ok, först och främst: HSP är inte en diagnos, utan ett karaktärsdrag som bärs av 20 % av befolkningen. Det innebär i kort följande (hämtat från hsperson.se):

Det är en strategi inom evolutionen som går ut på att först överväga och sedan agera (pause & check). Hjärnan är programmerad att notera subtila ting, småsaker, sådant som andra inte märker. Du anar faror och inser konsekvenserna av ett handlande innan andra gör det (vilket kan göra dig mycket försiktig). Du är extra mottaglig, både för din fysiska och din emotionella miljö. När du bearbetar yttre stimuli och reagerar på dem (genom kroppssignaler och kanske intensiva känslor) blir du lätt överstimulerad (det kan bero på för många stimuli) och kanske överbelastad (för många tankar att hantera). Det är då som du behöver få en lugn stund för dig själv, gärna i ett tyst mörkt rum. 

Detta stämmer så väl på min väninna att det känns som om de skrivit om just henne. Och du vet hur det är när man googlar bekymmer och så gärna vill hitta svar, hur man läser och efter varje mening försöker få betydelsen att passa in på ens bekymmer? Det är för övrigt därför man aldrig ska gå in på Familjeliv.se eller googla sjukdomssymtom – det kommer alltid sluta med att man bryter ihop eftersom man tror att man har cancer eller nåt.

Högkänslighet hos barn

Anyway … om högkänslighet hos barn kan man läsa i korta drag:

Högkänsliga barn blir lätt förskräckta och ogillar högljudda platser. De föredrar still­samma lekar, brukar inte uppskatta överraskningar och har svårt att klara stora förändringar. De klättrar inte högt utan att tänka sig för. Kläder som kliar, sömmar i strumpor och etiketter mot huden kan bli en plåga, och hellre rena kläder än blöta eller sandiga. De är perfektionister och gör bäst ifrån sig när ingen är i närheten. De använder svåra ord för sin ålder och ställer många samt djupa frågor, som kan få vuxna att tänka efter. De har fyndig humor, känner saker på djupet, verkar ha stor intuition och märker när andra inte mår bra. Ibland kan man undra om inte högkänsliga barn läser ens tankar! De noterar detaljer, som att ett föremål har bytt plats eller att någon har ändrat utseende, och lägger genast märke till minsta främmande doft. De är extra känsliga för smärta, och ett mjukt påpekande har större effekt än en skarp tillrättavisning. Efter en spännande dag har de svårt att somna. 
Källa: https://www.hsperson.se/barn-ungdom.shtml

Jag läste och bockade av kanske varannan punkt på Simon. Jag kände igen allting så väl, men hur jag än försökte så var det inte mitt i prick på honom. När jag läst precis allting flera gånger och till slut sa högt “Varför känner jag igen det här? Är det Adrian, eller?”, så insåg jag att nej, det är inte Adrian. Inte ens lite grann. Det är jag.

Wtf?

högkänslighet hos barn

Hon tyckte inte det stämde lika bra på Simon, men nu har jag ju läst om högkänslighet hos barn att man mycket väl kan vara högkänslig utan att bocka i ALLA punkter. Jag och Björn kom fram till att vi testar att närma oss honom som om han var HSP och ser om det blir bättre – det kan ju knappast skada, och vår taktik hittills har definitivt inte fungerat ändå.

Det här har visat sig fungera bättre än nåt annat vi prövat, så hur det än ligger till med Simon och HSP så kör vi på det nu.


*Du ska veta att hon inte haft det lätt, och att det har varit häpnadsväckande svårt för henne att få den hjälp hon behöver. Många hamnar mellan stolarna i vården på det där sättet, och man måste ju börja söka svar själv till slut.

Hur Simon verkar ha det

Jag fick en så fin kommentar av Frida på min text om hur tungt det känns:

(…) Blir lite orolig för dig, samtidigt som det är skönt att veta att det finns andra som har liknande känslor som en själv. Känner igen mig i din text, speciellt det där med att vilja vara själv för att kunna återhämta sig. (…)

Om jag gjorde någon mer orolig så kan jag meddela att det känns lite bättre nu. Det gör så mycket när man får sova, du vet, och jag har sovit hela natten (!!!!!!!!!!!!!!).

Hur Simon verkar ha det

Jo, jag nämnde i äkta cliffhanger style att Simon varit/är inne i en tuff period. Det har varit jättejobbigt för honom, och alltså också för oss, så för att värna om hans integritet men ändå berätta kort så kan vi säga att det är inte första gången någonsin som jag kommit till förskolan och fått mig ett allvarligt samtal mellan fyra ögon av en pedagog. Du kanske minns att det var kämpigt ett tag när han började på förskola och Adrian var bebis, och det visar sig att den situationen inte är olik dagens.

Utvecklingssamtal med hjärtat i skorna

För en tid sedan hade vi utvecklingssamtal för pojkarna på förskolan. Med Adrian var allt bra, men med Simon fanns frågor om hur han är hemma och om vi sett samma tendenser som de sett på föris (vilket vi har). Det är som om han gick runt och var arg för nåt, det liksom verkar krypa i kroppen på honom och han anfaller till synes oprovocerad. Vi fick tipset att försöka lyfta honom mer, ösa på med positiva tillrop och tona ner det negativa. Ge honom mer tid och uppmärksamhet.

Strax innan vi skulle åka till Skåne kom samma pedagog vid hämtningen och sa diskret att situationen hade eskalerat och att det nu var bekymmersamt på avdelningen. Simon verkade inte må bra, och jag sa att vi gör vad vi kan, jag vet inte vad mer vi kan ta oss till för att hjälpa honom. Vi förstår inte var skon klämmer. Hon föreslog tassande på tå att BUP kunde vara en idé för oss om vi känner oss vilsna.

Hjärtat rasade ner i fötterna på mig den eftermiddagen. Inte för att en pedagog, som vi känner stort förtroende för, föreslog BUP utan för att känslan av att inte kunna hjälpa sitt barn är svår att bära.

Simon & Adrian just nu

I Skåne hos pappa berättade jag om alltihop. Han som inte träffar pojkarna så ofta sa, efter att ha observerat dem med den här historien i minnet, att boven är Adrian. Adrian är den som kommer och tar över, tar Simons plats, tar Simons saker osv. När det blir bråk charmar Adrian och Simon åker dit.

Så har det inte alltid varit, förstås. Tidigare har Adrian triggat Simon också, men omedvetet. Nu, när jag tittar på dem, så kan jag se det pappa såg i Skåne; Simon som pysslar med en grej på golvet, Adrian som kommer och från ingenstans kör in en leksaksskruvmejsel mellan revbenen på Simon, Simon som knuffar Adrian, Adrian som springer och skvallrar och likt en första klassens Shakespeare faller ihop på golvet i plågor, Simon som sluter sig och gömmer sig i väntan på domen.

Vi har tittat på det från fel håll

Så har det inte alltid varit. Men så gick det upp ett ljus; Adrian gick in i “trotsåldern” för en tid sedan, och vid närmare eftertanke så sammanfaller början på den perioden med början på Simons bekymmer.

Men Adrian trotsar inte som Simon gjort, han har en heeeelt annan approach, så det är som om det hände för första gången i vår familj. Nästan.

Vad som hänt är alltså, enligt aktuellt rådande teori, att Adrian har börjat trotsa även mot Simon och invaderar i och med det Simons bubbla som han alltid så desperat behövt för att kunna fungera. De leker ändå bra tillsammans på förskolan, och ofta bra även hemma, men den här frustrationen som vi sett/ser hos Simon är inte resultatet av en enstaka händelse. Det har byggts upp under en tid och till slut misstänker jag att Simon inte upplever att han får det utrymme som han behöver.

Kanske handlar det inte så mycket om uppmärksamhet i sig, som det handlar om att få göra saker utan att behöva hantera Adrian samtidigt. Att få plats och tid att andas och ladda.

Vi är inte så olika, Simon och jag.

Egen tid

Vi tänker nu att det har blivit tokviktigt att vi gör saker bara med Simon. Dvs att vi tar varsin unge och gör grejer på olika håll.

För nån vecka sen tog jag med mig Simon ut en gråfuktig förmiddag på cykeltur. Jag cyklade på min cykel och han på sin springcykel – wow vad snabb han är! – och vi var ute länge och cyklade långt. Han plöjde glatt genom skogen, valde stigar och vägar och styrde oss ganska långt bort. På vägen hem blev han trött, men tappade inte humöret utan brände på under peppiga tillrop hela vägen hem.

Fantastiskt mysigt. Och kallt.

För i höst har jag anmält honom och mig till “simlekis”, en kurs som hålls i en bassäng med 35-gradigt vatten. 8 gånger ska vi hänga i simhallen tillsammans och det ser jag verkligen fram emot. Sen börjar han ju bli så pass stor att det kan passa med nån aktivitet som bara är hans, vi tänker att klättring eller gymnastik skulle passa honom. Vi får se vad han vill. Klättring kan vi ju göra ändå tillsammans, vilket passar bra för Adrian är ju fortfarande för liten för det.

Bästa tillfället att bryta nya marker (?)

Vi, dvs jag och barnen, sov som sagt sovit hos min pappa och Pia i Skåne i 4 nätter. Nedresan gick bra, och när vi kom fram och skulle bädda Adrians resesäng så hade Pia tänkt att pojkarna skulle sova i arbetsrummet och jag i gästrummet.

De har aldrig delat rum. Det har inte uttryckt nån sån önskan, och eftersom de båda är ganska livliga om nätterna så har vi tänkt att det är lugnast om de bara slipper störa varandra. Och därmed oss. Därför tyckte jag att det nog vore bättre om Adrian sov hos mig.

Sagt och gjort. Jag bäddade och fejade och roddade och när det blev dags för Simon att lägga sig så sa han att han ville ha Adrian hos sig. Och strax därpå sa Adrian samma sak, när jag försökte få ner honom i sin säng (“den ä äck-iiii!!! Ja vill håva ho Shhimon!”).

“Pionjären” är väl lite av mitt andra namn

Ah. Vem är jag att vägra oprövad mark om alla andra är överens? Hm.

Den första natten gick bra, även om de vaknade toktidigt. Andra natten fick jag gå in och lugna Simon en gång, tredje natten var jag in tre gånger varav ett av besöken resulterade i att jag somnade bredvid honom en stund. Fjärde och sista natten åskade det. Jag var in till Simon två gånger, andra gången hade han drömt en mardröm och de brukar inte ge med sig, så jag kramade honom utan att han vaknade och viskade försiktigt i örat:

“Det var bara en mardröm. Dröm om pappa. I morgon får vi träffa pappa igen.”

Jag hörde inget mer den natten, men på morgonen berättade Pia att Adrian tydligen hade vaknade och varit rädd för åskan, men att Simon hade lugnat honom:

“Det är bara åskan, Adrian, den är inte farlig.”

Adrian hade somnat om. Synd att DET var den enda grejen jag missade.

Låt oss inte störa den björn de barn som sover

Som överspänd förälder, dvs en förälder som inte vill hålla på och trassla om nätterna och därför är lite överkänslig i frågor kring sovrutiner i allmänhet, så reagerade jag förstås på minsta lilla ljud från deras rum. Dels för att jag verkligen inte ville att pappa och Pia skulle störas, dels för att jag såg framför mig hur pojkarna väckte varandra och jag tillbringade hela natten på resande fot som en tomte mellan rummen. Men, jag måste säga att det gick bra ändå. De är uppenbarligen inte lika lättväckta som jag.

Mars & April har knopp i håret

Hektiska dagar, precis som förra året. Jag är inte lika stressad som då, men stressad icke desto mindre. Snart är det över, snart är det sommar. Den 23 maj redovisar vi våra exjobb, och efter det verkar det som att företaget jag samtidigt praktiserar på inte har vett att anställa mig så jag får sannolikt en period ledigt.

Planen för juni är att potträna Adrian hardcore en vecka innan semesterresan till Turkiet och sen söka jobb och komma ikapp i syhörnan – till exempel så har pojkarna mörkläggningsgardiner som liksom växer upp som bönstjälkar ur sina högar på golvet under fönstren.

Idag är min bror på besök; han har helt enkelt hämtat barnen och vagnen och promenerat iväg, så Björn håller på och pysslar ute medan jag sitter inne likt en vampyr och håller mig undan i väntan på pollensäsongens död – vilket inte lär bli idag.

Här kommer det mest lästa i mars och april:

Mars

1. Efter magsjuka: tips för småbarnsmagarnas återhämtning

efter magsjuka
Inte helt konstigt att detta inlägg varit välbesökt, med tanke på att magsjukeperioden sträcker sig en bra bit in i mars – förutom i vårt fall då, där den härjat sedan tidernas begynnelse och så.

2. Befogad vidskepelse i småbarnsvardagen

Apropå det här med magsjuka. Kanske skulle döpa om bloggen till Magsjuketrams.se.


3. Ett sätt att möta en eftermiddags-bråkig fyraåring

Min favoritlek. Slår “pilis, supehjälte o bäbis”-leken med hästlängder, kan jag meddela.

April

1. År(hundrad)ets familjetips: matplanering vecka VS småhandling

Skulle jag tipsa nån om nåt, så skulle det vara att planera veckan i förväg.

2. Föräldrar är konstiga när de bråkar

Ibland kan barnen säga saker som gör att jag liksom går sönder lite inuti. Läs gärna Ninas kommentar på inlägget också; det fick mig att känna mig lite helare igen.

3. Organisera barnkläder, tvätt och ytterkläder

Framstår jag som uppstyrt organiseringsfreak? Det är jag inte. Faktum är att det är ganska underhållande att JAG skriver tips om dylika saker, men nöden känner ingen lag – eller hur var det?


Simons provresultat – äntligen vet vi vad som är problemet!

Blodprovet

Jo, Simon var iväg med Björn och tog blodprov för ett tag sen, eftersom det har varit så krångligt med magen nu sen december, och det hade gått jättebra. Det hade sannolikt inte gått lika bra om det hade varit jag som tog med honom, eftersom Björn har en oxes hela tåg-på-rälsinställning medan jag är lite vobbligare och alltså inte utstrålar samma stabila attityd. Hursomhelst, på med emla-plåster före frukost, och så dit efter att Adrian lämnats på föris. Det gick till och med fort.

Resultatet

Resultatet visade att Simon är allergisk mot ägg och komjölk. Ganska ordentligt allergisk, till och med. Han har fått 2 adrenalinpennor, en till föris och en hemma, i händelse av kraftig allergisk chock.

Akutmedicin. Jag har också en (jordnötsallergiker).

“Ååå … neeeeej vad trist …”, säger många när jag berättar det. Men alltså, näe. Det är INTE trist. Det är bra. Ok, det förstås trist att behöva bära på en allergi – jag vet, jag bär på ett gäng – men det är inte ett problem. Jag var rädd för nåt som inte går att lösa. Det är tex värre med sjukdomar som diabetes, atopiska exem, autoimmuna sjukdomar, fel i kroppen. Du förstår vad jag menar. En matallergi, då lägger man om kosten och informerar noga, och sen kan man leva precis som innan. Vardagen ändras inte.

Nu är jag än så länge inte orolig, för det finns ägg i väldigt mycket som vi äter (mer än man kan tro) och Simon har hittills bara reagerat med magbekymmer och för det behövs ingen adrenalinspruta och akut sjukhusbesök. Men ibland, när man inte tål något som man regelbundet får i sig, och sen slutar med det, så kan känsligheten öka. Då kan man plötsligt chocka ner över något som man förr bara blev lite dålig av.

Doktorns order

Diagnosen lyder alltså såhär: Simon får inte äta en GNUTTA komjölk eller ägg. Inte ens “spår av” – INGENTING. Hans kropp kan inte hantera det och det kan bli värre. Allergin växer sannolikt bort i skolåldern, men det finns inga garantier för det. PS: reagerar inte på jordnöt.

Jag är bara glad och lättad att vi vet vad som är problemet, och att, såhär med facit i hand, verkligen veta att vi aldrig hade kunnat räkna ut det här på egen hand – annars vore det en typisk tanke för mig, det här att klandra sig själv i efterhand med diverse “borde ha fattat”.

Nu ska vi få in i ryggmärgen att tänka på detta och lära oss vad vi kan äta istället, och sen blir det en icke-fråga (utom när han blir stor nog att gå hem till kompisar själv, då uppstår en parentes och sen blir det en icke-fråga igen).

Övrigt

Allergitestet täckte inte pollen, men läkaren sa att det gör man inte under pollensäsongen ändå och jag tror inte att någon behöver se papper på att Simon är allergisk mot pollen, för han ser ut som jag. Dvs, röda halvt sönderkliade ögon, rinnande näsa, nysningar, hostningar och trötthet. Han har fått medicin och den hjälper ganska mycket. Tur att säsongen inte vara längre än den gör – även om det känns som en e v i g h e t.

Förresten, du har väl inte missat min undersökning? Du kan väl göra den när du har en stund över? Det vore såååå schysst, och tar inte lång tid, lovar! Du hittar den här.

Årssammanfattning 2018

Det börjar kännas långrandigt att redogöra för vad som sannolikt i många småbarnsfamiljer skulle kunna betraktas som normaltillstånd på sjukdomsfronten i krokarna kring februari, så jag tänkte mig en tillbakablick till ljusare tider med ett inlägg sent omsider tillägnat 2018. För finns det något bättre, när energin lyser med sin frånvaro och allt man vill göra är att bädda ner sig och netflixa sig genom tillvaron, än favoriter i repris? Tänk glada tankar, var det nån klok person som sa en gång.

Glada tankar

Detta är ett hopkok och nedkok av förra årets publicerade inlägg. Ut ur mängden står sådant som lästs mer än annat, och sådant som jag tycker känts mest och/eller bäst.

De listas utan inbördes ordning, eftersom det skulle bli så onödigt komplicerat för mig. Idag kör vi stenhårt på minsta motståndets väg.

Till slut blev jag desperat

Ok, det här handlar förvisso om ännu en i raden av alla ofrivilligt händelserika nätter, men jag är glad för inlägg som detta, eftersom jag annars skulle glömma hur vi faktiskt haft det mellan varven.

When men take their part; därför ska mina pojkar bli feminister

Jag brukar undvika att ta ställning så här öppet, av många anledningar. Jag vill bland annat undvika missförståndet att jag dömer andra som inte väljer att göra precis som vi. Men problemen som eldar på feminismen försvinner inte av sig själva. Precis som med miljöattityden så spelar det här roll på individnivå, och därför är det helt enkelt så, att vissa saker måste sägas.

Varför, mamma, varför är det så? Varför?

Nu har även Adrian börjat med det där. I motsats till sin bror så lyssnar han ännu inte så noga på svaret – men han har förstått att detta är frågornas fråga att ställa.

Att manipuleras (och besegras) av tvååringens järnvilja

Dessa utbrott från avgrundens rand är mer sällsynta nu än de var för några månader sen, men det sliter fortfarande lika hårt i hjärtat. Härom kvällen var det värre än det brukar, eftersom båda två vrålade hysteriskt i kör genom nästan (nästan!) hela läggningsproceduren i badrummet.

Ibland undrar jag om kalabaliken hörs ut, alltså utomhus, och hoppas att ingen ska höra dem för de låter ju som om vi begick lagbrott på löpande band. Även fast jag vet att det är samma för alla småbarnsföräldrar, så blir även jag illa till mods när jag hör andras barn låta så där. Det är väl som det ska vara, jag antar att det är vad vrålen är till för (?); att göra att andra föräldrar kastar dömande blickar på ens egna, så att de kanske upphör med alla så kallade nödvändigheter.

Läggningsrutiner och orättvisor

På samma tema, dvs temat hopplösa kvällar med motig läggning, så läser jag om hur våra läggningsrutiner såg ut förra sommaren. Jag minns när jag läser det, men jag hade i ärlighetens namn glömt att det var sådär så sent som i somras. Det känns som minst 18 månader sedan.

Han blev frisk lite för fort

Känns verkligen avlägset, såhär i efterdyningarna av vabruari, att en sådan tanke någonsin kan ha blixtrat till här, men det har den uppenbarligen och jag minns ju varför: jag hade egentligen ingenting bättre för mig, och vi hade det urmysigt. Inga kräkningar, ingen diarré, bara vanlig hederlig förkylning mitt i högsommarvärmen i ett par dagar.

Simons napp funkar inte

napp

Jag älskar när barn, särskilt mina, presenterar sina egna genialiskt uttänkta förklaringar på saker och ting. Det är fullständigt förtjusande att få lära sig av dem hur öronen är fästa vid huvudet, på vilket sätt kramar är hårdvaluta eller hur en napp kan sluta fungera utan att vara trasig.

Svart sotning

Vi har smarta skator i grannskapet. Smart indeed … Sen kan man dryfta hur jäkla smart det var att trilla ner i skorstenen från början, men jag har lyssnat väldigt mycket på P3 Historia på sistone så jag tänker att det kan ha varit en komplott.

Borta från barnen på mammagåva

Behöver mor i huset lite egen tid i lugn och ro, på en plats där tankar får tänkas till slut och kanske en hel natts sömn? This is the way to go.

Bildkälla: Sparadiset

Mammatrams fyllde 3

Mammatrams är ett par månader äldre än Simon, så det är lätt (för mig) att hålla redan på åldern.

Egoistisk mamma tar sitt barn till förskolan trots ALLT

Minns du när jag fick en vass kommentar om att jag tog Adrian till förskolan trots rådande omständigheter? Det här var då.

Fick för övrigt en kommentar på det här inlägget från nån på Facebook, som var arg för att jag kallade en annan mamma egoistisk när vi inte visste VARFÖR hon hade gjort som hon hade gjort.

JAG är naturligtvis den egoistiska mamman det rör sig om. Älskar när folk på riktigt tror att det är typ samma sak att läsa en enda kort rubrik, som att läsa tillhörande text på 1048 ord. Love it.

När romantiken i småbarnsföräldraparet ställs på sin spets

På samma Alla Hjärtans-tema som nyligen berörda video om vad nyblivna mödrar egentligen vill ha, så träffade jag och Björn mitt i prick när vi förra året (liksom i år, liksom sannolikt många år framöver) fokuserade på vad som faktiskt är viktigt.

Skogspromenad, sista dagen på sista föräldraledigheten


Bebistidens allra sista dag. Sentimentalt och lättat på samma gång, jag är fortfarande kluven där. Bebistiden är kämpig, men också så otroligt fin mellan varven så jag är återigen glad att jag har bloggen som kan återberätta för mig hur det faktiskt var.

Det var det

Så, med dessa ord stänger vi sentimentalt dörren om 2018. Det nya året, som inte är så nytt längre, rullar fortfarande omkring på backen efter en spektakulärt krånglig start. Senaste budet är att Adrian är tillbaka på förskolan efter sin förkylning men istället åkte jag hem tidigare från praktiken igår eftersom jag mådde som den där skatan i skorstenen.

Ett sätt att möta en eftermiddags-bråkig fyraåring

Jag läste en så fin text på Fatherly, vilket fick mig att tänka på Simon.

Fatherly, för övrigt, är inte en sida som jag backar i vått och torrt precis, men de publicerar riktigt roliga saker* mellan varven och ibland dyker det upp artiklar som håller mig kvar ända till sista raden.

Jag medger att det “räcker” med att uttrycka sig snyggt, förmedla en känsla och gärna vara lite lättsam för att fånga mig som läsare; ämnet måste inte vara min tekopp till 100 % för det.

Hursomhelst, den här texten jag läste är skriven av en far som berättar om hur hans femårige son använder honom som lekbråkspartner – i brist på bättre ord för det där behovet av att bråka/brottas/blow off steam som jag till viss del känner igen hos Simon.

Simon, alltså. Bråkig på lågt blodsocker-nivå.

Ofta på eftermiddagarna, under de där två timmarna hemma mellan förskolan och middan, så går han runt och är allmänt bråkig och muckar med alla. Adrian får ta mycket skit – även om han själv sällan är helt oskyldig – när Simon trycker på brorsans alla knappar och sen skrattar och håller sig precis utom räckhåll för hämnden, alternativt bara knuffar omkull honom.

När jag går emellan och ska prata vett med Simon, samtidigt som Adrian kristallglasskriker bakom mig och ytterkläderna fortfarande ligger på golvet, så möter han min blick, gapar, och … väser. Han försöker få tag om min hand och ska bitas, varpå vi många gånger blivit riktigt ovänner.

De senaste veckorna har jag mött honom med någonting annat, vilket funkat bättre (för mig, såklart, men jag tror också för honom, i alla fall om vi jämför med alternativet där alla i princip skriker sig från vettet):

Vi låtsasbråkar.

Låtsasbråket

Jag möter hans ilska – för är han inte redan arg och terrar sin bror av den anledningen, så blir han ju arg av att möta motstånd – med att kittlas. Jag är noggrann: jag startar ingenting. Han bestämmer när det är över. Han får min fulla uppmärksamhet, och för varje attack så svarar jag med kittel. Han försöker sparkas, jag fångar fötterna i luften, kittlar dem och säger samtidigt glatt och uppskruvat att fötter som sparkas måste jag kittla. Och så vidare.

Han protesterar förstås. I början grinar han och blir ännu argare, men det tar inte lång tid innan han skrattar och grinar samtidigt.

“NEJ! NEJ MAMMA NEJ! NEEEEJ!! SLUTAAAA!!!”

Jag ger honom andrum, säger jag att jag inte kan sluta, men om han vill att jag ska sluta kittlas så måste han sluta sparkas.

Då kan han stanna upp för ett andetag, och väga situationen. Han slutar aldrig, han tar ny fart istället. Det gör jag med. Lekbråket eskalerar. Jag kittlar honom aldrig så att han tappar andan, därför blir det inte outhärdligt för honom och därför vänder ilskan snart till skarpt fokuserad hämndaktion, och därefter till brottnings-/slagsmålslek.

Det brukar ta honom uppskattningsvis 10 minuter att bränna av sig sin värsta frustration, eller vad det nu är han behöver få ur systemet. Humöret och energin skiftar till ljusare igen, han blir lugnare, och till slut faller han ihop i en liten hög. Han flämtar andfått, tittar upp på mig och säger nåt snällt. Ibland får jag en kram. Ibland berättar han något förnuftigt. Oavsett vilket, så har energiexplosionen fått honom civiliserad igen. I alla fall för tillfället.

Adrians roll i spektaklet

Ofta sitter lillebror och tittar på, och ser ut som om han önskade att han hade haft en skål med popcorn och kanske en mindre utsatt plats än den på första raden på första parkett, men ibland lägger han sig i. Det blir mer för mig att göra då, mer att hålla reda på, men han får vara med om han vill.

bråkig låtsasbråk

Ibland handlar det dock inte om att han vill vara med, utan om att han ska hjälpa den som han upplever är i underläge. Då kommer han och ska försvara Simon, trots att Simon nyss kanske stulit alla hans prylar ur händerna på honom. Han är mjukhjärtad som sin mor, verkar det som.

Fatherly

“I repay the favor by pinning his shoulders to the floor and tickling his ribs, eventually allowing him to escape for another onslaught. Showing him that I understand, that I see him, that I’m present, that my attention is nowhere else, that I’m more than discipline and instruction, that I’ll take all he can give without giving up, and that I love him enough to kick his ass.”

Så avslutas texten på Fatherly som fått mig att fundera på vad Simons grej egentligen handlar om. Kanske har han för mycket energi kvar, kanske är det precis tvärtom. Kanske har han egentligen saknat mig och ska återknyta banden, kanske orkar han helt enkelt inte bråka mer när vi är klara med varandra, trots att han skulle vilja – men det känns inte så. Det känns som om det handlar om närhet, den där närheten som han inte gillar på samma sätt som Adrian (gosarnas gosare) men som han ändå behöver.

… Och kanske är den sistnämnda tolkningen av fenomenet bara något som jag läser in, baserat på hur jag upplever det. Who knows?


*exempel på rolig sak: