Kategori: Hörnstenar. Filtrera bruset.

Här hittar du Mammatrams hörnstenar, dvs de inlägg som utgör grunden för den här bloggen. De handlar om de värderingar, åsikter och funderingar som vår vardag baseras på. Inget mindre brus, med andra ord.

Simons 7-årsdag på påskdagen i år

Simon fyller 7 år

Idag fyller Simon 7 år. Både han och Adrian är friska nu, jag hostar fortfarande eländigt och Björn är jätteförkyld. Mamma är bortrest till sin syster, min bror är frisk men både sambon och dottern är sjuka, så det har bara varit vi här idag. Björn har kämpat med en glasstårta i 2 dagar – den måste frysas i omgångar – så lite fest har vi haft ändå. 

Dessutom har vi haft varmt och vackert väder idag, 14°, och imorgon ska det tydligen bli ännu varmare. Vi har varit ute utan att gå hemifrån större delen av dagen. Pojkarna har hoppat studsmatta i t-shirt och shorts, jag har klippt lavendeln och buxbom.

Om en vecka är det kalas. Eftersom Adrian hade sitt på leklandet så vill Simon också det så det där träningspasset har vi fortfarande framför oss. Fler föräldrar än vi har anammat trenden, och det är härligt att se att de måst kämpa på samma sätt som vi gjorde sist.

Jag skriver inte så mycket om pojkarnas personliga grejer längre – av uppenbara anledningar (dvs deras integritet) – men här händer mycket saker. 

7-åring!

Simon har vuxit mycket som person det senaste året, vilket hans lärare håller med om. I början i förskoleklassen, i höstas alltså, var det lite slirigt i kurvorna – han svarade sin lärare ohövligt, bland annat – men sen efter ett tag så lugnade han ner sig. Nu är han trygg i skolan, och jag tror att han möts av mycket uppmuntran för allt sitt vetande om saker och ting. 

Han kan inte läsa själv riktigt än, men han är på god väg. Han tycker mycket om när vi läser för honom om kvällarna, men där Adrian helst sätter en Asterix eller Barbapapa i händerna på oss, där släpper Simon sina uppslagsböcker med en duns i famnen. “Uppslagsbok” är kanske att ta i, det är i format avsett för yngre barn, men även jag och Björn lär oss saker när vi läser i dem och Simon kan det mesta som står däri vid det här laget. 

Boken om djur är väldigt välanvänd, jag rekommenderar den starkt*. Den andra är också bra, men inget slår väl djur.

När det är dags att sova får han lyssna på saga i sin högtalare, och det somnar han till. Han ber ofta om Historierummet i Barnradion, vilket är P3 Historia i barnformat och en vansinnigt entonig grej i jämförelse, och nu har han hört det så många gånger att han kan dela med sig av det i skolan som om det var någonting som alla visste. 

Simons poddlista senaste halvåret

  • Historierummet i Barnradion
  • Uppfinnarklubben med Johnny och Bengt
  • Juniornyheter

Det ska sägas att i och med att han hört det mesta av det där så många gånger, tillsammans med entonigt framförande i vissa fall, gör det att han somnar ganska fort. Historierummet i Barnradion är kanske avsett för just det ändamålet, vad vet jag.

Glad Påsk!

En sista bild på glasstårtan, samt ett citat på sängkanten från Simon:

”Alla dagar med sånt här väder är bra dagar, ifall det inte är nån annans födelsedag förstås.”

Jordgubbe/citron/choklad/maräng

*Ej sponsrat.

Tankar om Ukrainas barn från myshörnet i soffan

Ukrainas barn

Det har varit en bra helg, mysig och fin och Björn har pysslat med min cykel. Vi får se hur det gått men det går går framåt, oavsett.

I fredags kväll kom en kompis över på ett glas vin efter att barnen somnat lagt sig. Det var också trevligt, men vi pratade lite om Ukraina och hon fick mig att tänka på något som liksom inte slagit mig förut. Det här är ju självklart, när man tänker på det – man ska bara tänka på det.

Hon jobbar på Rädda Barnen*, och berättade om hur oerhört viktigt det är att barn får hjälp och stöd med sina krigstrauman när de är färska, apropå Ukraina. Om man väntar kanske två år med det så är skadan redan skedd. Sen sa hon att i grannländer till Ukraina så finns organiserad brottslighet som sysslar med människohandel, de står redo på andra sidan gränsen och möter upp ensamkommande flyktingbarn. Det är där bidragen behövs – lika mycket som de behövs på plats i Ukraina. Pengarna behövs lika mycket i de länder dit folket flyr, dit de ensamma barnen skickats av sina desperata föräldrar.

Som så många andra föräldrar tänker jag att ”det hade kunnat vara vi”. Vad hade vi gjort? Hur hade vi hanterat en sådan katastrof och hur illa måste det bli för att någon som jag ska skicka sin pojke ensam över gränsen med namn och adressen till resans mål skrivet på handen?

Det är svårt att tänka på såna saker, jag menar där finns material för många mardrömsnätter framåt. Men man måste inte tänka på det, man kan hjälpa ändå. Lita på att de räddningsorganisationer som finns på plats, med i vissa fall 100 års erfarenhet av arbete i katastrofområden, vet vad de gör och vad som behövs. Hjälp dem att hjälpa.

Klicka på bilden för att stötta Rädda Barnen i deras arbete. Det är snabbt gjort.

Exempel på vad pengarna räcker till (hämtat från RB hemsida)

  • 572 kronor kan räcka till mat i tre veckor för en tvåbarnsfamilj på flykt
  • 290 kronor kan räcka till psykosocialt stöd till ett barn som tvingas uppleva krig
  • 159 kronor kan ge hygienprodukter som räcker åt en familj i två veckor
  • 64 kronor kan räcka till en filt som värmer i vinterkylan

*ej sponsrat

Tidssvindel och perspektiv när små barn blir större

Perspektiv

Jag har en vän, vars barn är 14 och 10 år nu, så hon och jag lever med andra ord olika liv. Jag tänker på att när Simon föddes, då var hon ungefär där jag är nu, vilket betyder att om 7 år till är jag där hon är nu. Då är Simon 14 år, eller nästan i alla fall. 

Hennes 14-årige son är vänlig, trygg, lika lång som hon, och har en flickvän. Jag tyckte att det måste kännas konstigt att kunna se sin son i ögonen utan att behöva titta nedåt, konstigt att han börjar bli vuxen. 7 år går så fort, snart är han 21 och har kanske redan flyttat, vem vet. 

Jag sa samma sak när Simon var under året, men förklätt i andra ord. Då tyckte jag det måste kännas vanskligt i hjärtat att han var hemma hos en kompis efter skolan, eller att han gick över själv till grannarna. 

Tiden som går för fort

På landet, 2018.

Jag och min vän är överens om att tiden går fort, och när man ser på sina barn så blir det verkligen tydligt hur fort det går. Adrian börjar i förskoleklass i år, så vi går just nu varje morgon vår sista termin till förskolan. Och Simon börjar i ettan … Jag tittar på dem båda två och ser treåringar. Men jag menar att så kan det inte alltid vara, för då blir det ju verkligen besvärligt att komma till ro med att de växer om mig och skaffar partner.

Cheesy video i mitt flöde

Apropå det här med att se sin son vända blickarna utåt från familjen, och välja någon annan till förstaplatsen. Det är en jublande framgång för alla föräldrar som siktat på att skapa hela, friska och självtänkande individer (och som önskar sig barnbarn), men där ringar nog ofta glädjen med en ton av … saknad, kanske? Jag vet inte. Den känslan är sannolikt lika komplicerad som resten av känslorna som hör föräldraskapet till. Det är aldrig enkelt.

“Especially that first son” – Det är naturligtvis inte fråga om att det första barnet har den största platsen i mammas hjärta, men det första är oundvikligen den som röjer vägen för alla som kommer efter. Det första barnet är det enda som kan lära dig hur det är att bli förälder, det är allt.

Adrians femårskalas del 2: Mina drömmar krossade under total succé

”Du behöver inte göra nånting”

På dagen en månad efter Adrians födelsedag gick hans kalas på Leklandet av stapeln.

Herrejösses.

Hemsidan skryter med följande drömscenario:

Välj ut ett eget partypyntat kalasrum och bjud in alla leksugna, resten fixar vi. Och du kan vara med så mycket du vill eller luta dig tillbaka och sippa på en kaffe i vår bistro. 

Hah! Du, om vi hade följt deras tips att gömma oss i bistron så hade kalasrummet snabbt tömts på folk och de hade fått stå där själva med sina popcornmuggar.

Jag levererade nödlösningar på löpande band

Jag fick på stående fot hitta på saker för ungarna att göra medan Björn letade efter kalasvärden som försvunnit. Paket staplades på bordet, alla ungar tuggade popcorn och välte ut saftglas och slog på rymdrummets extremt högljudda knappar med raketljudeffekter.

Det ljuden saknade i kvalitet tog de igen i volym.

En högkänslig pojke hade svårt att ta händerna från öronen, en annan tyckte inte om popcorn eller glass, några var försenade och det hade gått 5 minuter sedan vi stängt reträttvägen ut till leklandet (dvs dörren). 

Här var inte riktigt läge att “luta mig tillbaka och sippa på en kaffe”, här var snarare läge att ta på sig kaptensmössan, peka med hela armen och styra upp ett stadigt havererande event. 

Så vi sjöng för Adrian, och han fick öppna sina presenter medan alla pratade och tjöt i munnen på varandra och nån återupptäckte rymdknapparna på väggen. Till det realistiska ljudet av en långsamt lyftande rymdraket kom kalasvärden tillbaka och förklarade att han hade fixat med glassbomben. 

“Ok, jag trodde att nån av er skulle vara här hela tiden och ta hand om det här,” sa jag.

“Ja men vi är här. Vad vill du att vi ska göra?”

Wtf? Rädda mig ur det här såklart – sa jag inte. 

“Vill ni ha glassbomben nu,” fortsatte han när jag stod mållös.

“Ja snälla. Nu.”

Plötsligt tyckte barnen att det var slut

Det gick bra en liten stund till, personalen kom in med glassbomben och alla sjöng, igen. Sen blev några klara och försökte gå ut till sina föräldrar, så vi fick stänga in dem och lovade att be föräldrarna komma. Stadigt troppade barnen av och ville ut och springa i leklandet, och när kalasvärden dök upp nästa gång så var det precis i tid för att fånga Adrian och ta med honom till den utlovade “skattkammaren” där han skulle få en present. När de kom tillbaka hade värden med sig en plastpåse med godispåsar, men vid det laget var alla barnen (utom ett) återförenade med sina ansvariga vuxna så jag fick gå omkring och ropa in dem igen för att de skulle få sina påsar.

Det gick nog bra till slut

Vi hade rummet bokat för en timme. Efter 35 min var allt över, och jag stod och flämtade i kalasrummets dörröppning. En av gästernas mamma kom fram och tackade så mycket för kalaset. Hon berättade att hennes son verkligen hade sett fram emot det här och att han var jättenöjd, och så berättade hon att de inte hade börjat med kalas ännu. 

“Det låter klokt av er,” sa jag svettigt och berättade att det var svårt att inte ha för Adrian eftersom Simon fått. Vi småpratade lite och hon sa skrattande att det här kalaset satt ribban högt för förväntningarna hos hennes pojke. Hon var väldigt trevlig, och jag tänkte igen att det verkligen är synd att man inte hinner prata mer med andra barns föräldrar. 

Det vara bara en förälder som jag inte fick tag på, och som resultat gick jag runt i leklandet utan att ta ögonen från hans dotter som for som en flipperkula uppe i ställningarna i ca 30 min. Man vill ju inte behöva berätta för en anna förälder att man tappat bort deras unge – men som en av papporna sa; det är ett lekland. De är ju nånstans här inne. Till slut svarade i alla fall flickans mor på sms med pappans nummer.

“Jaha, ja jag står här utanför ingången. Jag kommer in,” sa han. När han äntligen dök upp och jag pekat ut hans dotter för honom, sjönk jag ner tillsammans med Björn och Jonna i en sån där klumpig skinnsoffa de har stående lite här och var, och stirrade tomt. 

Djupt andetag

Det var över, och det hade gått bra. Ingen hade skållat sig, ingen hade lyckats rymma (utom en under ett par minuter), ingen hade trampat barfota i rävbajs och ingen hade uppenbart vantrivts. Fantastiskt. 

Nu är det ett helt halvår till nästa kalas, för om ett halvår fyller Simon år. Han har redan bestämt att det ska vara på samma ställe …

Jag har inte haft tid att meddela leklandet vad jag anser om reklamen VS verkligheten. Lite av det är mitt eget fel, som inte ringde och pratade igenom det hela med dem i förväg; om jag hade gjort det, hade mina förväntningar varit annorlunda och jag hade haft med mig både plan A, B, C och D för säkerhets skull. Det var ju inte dåligt egentligen, det bara blev det när det krockade med mina förväntningar på att kunna ”luta mig tillbaka” och i princip bara se till att våra pojkar uppförde sig lämpligt.

Vi frågade Adrian vad han tyckte, och han älskade det. Han var så lycklig, och trött, när vi kom hem – men det hade han varit ändå tror jag, oavsett var vi hade hållit kalaset.

Adrians femårskalas del 1: Vad ska de andra föräldrarna tycka?

Möjligheterna är tydligen väldigt många

När jag funderade på hur vi skulle lösa det här med kalas i år (Simons kalas gick ju lite av sig själv), med tanke på min ovilja att ordna ett själv hemma, så snubblade jag över en hel del uppslag från olika ställen som anordnar barnkalas. Hittade till och med ett ställe som erbjöd sig att komma hem till dig med två ponnyhästar, alltså levande djur, och ha ponnykalas …!

För ett ögonblick föreställde jag mig två små hästar i vår trädgård, och sen tog jag mig samman. Adrian är inte ens ponnyintresserad, och sen kom den där tanken ändå; vad skulle de andra föräldrarna tycka. Inte för att någon i vårt hus har nåt emot hästar, men alltså de är inte en del av vår värld. ”Overkill” är inte ett ord jag använder ofta, men ett ponnykalas hemma hos oss? Hah.

De andra föräldrarna

Alltså jag tror nog det är väldigt olika på andra håll, men här hos oss så känner vi inte de andra barnens föräldrar mer än till utseende och snabba “hej” på förskole-/skolgården. Det enda jag vet är att barnen jämför sina prylar, aktiviteter och kalas med varandra – för så gör barn. 

När jag för några veckor sen berättade för min far att vi tänkte ha Adrians kalas på leklandet så funderade han i samma banor, och lyfte skillnaden mellan olika familjers ekonomiska förutsättningar, barns avundsjuka, liksom föräldrars tysta dömande, oavsett anledning. Vi lever trots allt i en jantekultur där det gäller att inte sticka ut för mycket.

Jag tycker inte att reflektionen är ogrundad, men jag tror att det är annorlunda idag. Det är bredare. Luddigare. Jag avundas till exempel föräldrar som är påhittiga och styr upp barnkalas i hemmet med hemgjorda klubbor, tårta, färgkoordinerade dekorationer och fiskdammspåsar med ekologiskt godis. Jag avundas dem för att de orkar, för att de har idéerna och inspirationen, och för att de har TIDEN. När jag ser vad de lyckas åstadkomma blänker det till av otillräcklighet i mig – det är inte värre än så, men det finns där. Och även utan allt det där pyntet, så är jag så impad av föräldrar som ror iland födelsedagskalas hemma. De är HJÄLTAR.

Vår tids valuta

Tid har blivit den nya valutan, på många sätt. Min far menade att det finns de som kan bli avis för att Adrian har sitt kalas på ett lekland, och jag menar att JAG är avis på dem som kan ha sina kalas hemma. Personligt, nära, tillsammans. Gräset är alltid grönare på andra sidan, men i en tid som hojtar om Nära Föräldraskap samtidigt som utbrända föräldrar är så vanligt att ingen reagerar, så vågar jag tro att det för det första inte alls är ovanligt att ha kalas på lekland, och för det andra att det nästan håller på att tippa över till att det här med att vara hemma slår högre.

… i alla fall vad gäller oss föräldrar. Tänk att vi aldrig bara kan slappna av och chilla, utan att vi ska komplicera allting så dant jämt; det är vi vuxna som jämför så hårt och jag tror de flesta av oss läser in våra vuxna värderingar i barnens värld, även där vi egentligen inte skulle behöva det. Vad gäller barnen så tror jag att de är glada så länge det vankas godis, fiskdamm, tårta och lek.

Minuterna efter fiskdammen på Simons kalas i våras.

Adrian har fyllt fem år, upplysningens förnuft står för dörren

Fem år och en månad. Än så länge är det mest explosioner som står för dörren

“Adrian, min älskade lilla POJKE!!” fräser jag glatt åt min son, nyss fyllda fem år, för han är i uppförsbacken till ännu en explosion och jag vet att det inte finns någonting jag kan göra åt det. Han är mitt uppe i något slags utvecklingssprång – det är i alla fall arbetsteorin – och han verkar komprimera det. Eller det känns så. Han kan inte bara ha en kämpig period utan den ska minsann vara dramatiskt likställd med blodsockerfall i snårdjungel med giftiga djur och slö machete.

Krig

fem år, på önskelistan
På önskelistan inför femårsdagen. (Nej, han fick inga vapen.)

Av alla han krigar mot, vilket är alla han har nåt slags regelbunden relation med, så ligger jag mitt i brännpunkten under ilskans förstoringsglas. Han tänder till på precis vad som helst – eller ja, vem behöver en anleding? – och sen stegras utbrottet tills jag får nog och tar honom över axeln upp på hans rum. Härom kvällen hände det igen och jag gick upp med honom, hojtande över gallskriken, att om man inte kan bete sig så kan man lika gärna gå och lägga sig. Vi brottades genom kvällsrutinen, jag borstade hans tänder, han försökte nypas och rivas och jag vet inte vad, han var som förryckt och allt under höga tjut medan jag metodiskt kämpade på med hörselkåpor över öronen. Sen släppte jag honom för att gå och skölja tandborsten, och på samma utandning gick de förbannat ilskna tjuten över i förtvivlan. Han lät plötsligt som om jag tänkte överge honom för resten av hans liv, och sen ville han inte släppa istället. 

Diplomatins tveksamma neutralitet

Det här verkar vara så vansinnigt jobbigt för honom. Varje morgon, som förr var som en lätt och yr dans mellan en vallhund (jag) och två mycket förvirrade och lite sura får (barnen), startar nu som ett fastkört dödläge vid fronten. Ibland lyckas jag dribbla ner Adrian utan större utbrott ända fram till frukostbordet, men även det är numera ett minne blott. Adrian ligger i krig med världen, och vi har kommit på oss själva med att börja dansa efter hans pipa … I och med den insikten så är det också slut med dansen, men det kvarstår några konkreta punkter som vi bara kan erkänna oss besegrade på:

  1. Adrian får frukost på sängen. Det är visserligen bara en macka, och hur det än låter så står vi fast vid att det är värt ett försök. Jag har gett honom 4 russin i sängen varje morgon hela hösten, och det har gått bra. Det hjälper med morgonhumöret. Men nu när kriget rasar för fullt så finns det inga russin i världen som kan rädda oss. Han vägrar äta frukost, och i det oundvikliga blodsockerfallet – på den punkten är han precis som jag – så drar han alla andra med sig. Det är ofta på håret att Simon kommer i tid till skolan, och jag lämnar Adrian falsettskrikande i hallen innanför förskoledörren och skyndar vidare med Simon. Det brukar ta Adrian 30 minuter att lugna ner sig, och vid det laget har förskolefrullen hunnit plockas bort. Nu är det här en bra förskola med personal som förstår att ge honom nåt att äta ändå, men cirkusen tar musten ur oss och om vi kan få en hanterlig morgon till priset av en macka i sängen under en tid, så må så vara.
  2. Vi väljer våra strider. Alla föräldrar väljer sina strider, men oftare än förr försöker jag undvika att se vad som händer, när det egentligen inte är nån fara. Har han bestämt sig för att stångas så blir det bråk oavsett, såklart, men … jag tror du förstår vad jag menar. 
  3. Vi ber Simon hålla låg profil. Det är inte helt rättvist, men livet är inte alltid rättvist och på ett sätt tror vi att den här perioden är lärorik för Simon, eftersom han börjar kunna se sambandet mellan sitt eget beteende och huruvida han kommer i tid till skolan eller ej. Han blir nämligen frustrerad av Adrians påhitt och ger honom tjuvnyp. Detta resulterar i en ännu större katastrof, naturligtvis, och en ännu större försening. Simon lär sig så sakta hur han kan öka eller sänka sina chanser att alls komma hemifrån samma dag. Det går sådär.

På förskolan säger de att det det är ganska vanligt med utåtagerande beteende i samband med utvecklingssprång (eller vad det nu kallas), och inte heller ovanligt att just mamma får ta den värsta smällen. Inte för att jag var orolig, men det är ändå skönt att höra från dem. Apropå, det här med att ge honom en macka redan innan han går upp, det var deras idé och jag är ganska glad att inte behöva ta åt mig äran för den. 

Adrian har fyllt fem år. Det ska vara en lugn ålder, full av regelföljande och förnuft. En upplysningens era. 

Hah.

Livsfilosofi med min låtsaskompis Göran och russinen

Göran och russinen

Jag skriver rubriken Göran och russinen först av allt, och vet precis vad det handlar om, och sen inser jag att det är jag ju ensam om. Det här måste förklaras så att jag fortfarande, trots livligt fantasifull livsfilosofi, framstår som en hel människa när det är färdigläst.
(Minne från landet 2018) En studie i balans; kväll/ljust, vin/vatten, stillhet/myggor, ingen Göran.

Här följer några stycken text, möjligen till synes utan inbördes sammanhang, men de hör ändå ihop så håll ut.

Russinen

Jag har en vän som varit utmattad – flera vänner faktiskt, tyvärr – som berättade för mig att hon haft en utmattningscoach som använde ett litet russinpaket som metafor. Jag vet förresten inte om det heter “utmattningscoach”, men det var en professionell stödfunktion i utmattningssammanhanget hursomhelst.

Tänk dig att du vaknar varje morgon med ett litet russinpaket på nattduksbordet. Du får ett nytt varje dag, men du får bara ett så det måste räcka hela dagen. Du pytsar ut dem under dagen för att du ska orka och ändå ha energi kvar till läggningen av barnen på kvällen – så då kan du inte äta alla till frukost och tro att det ska gå ihop.

Vi kan inte ge allt vi har på en stor kraftansträngning per dag, för då tappar tillvaron väldigt mycket kvalitet för oss. Samma aktivitet kostar såklart olika många russin beroende på person och dag; russinens värde är så att säga volatilt.

Göran

Låt min livsfilosofi stolt presentera Göran. Göran är 63 år gammal. Han har jobbat på samma jobb i 25 år, han är en trevlig prick som gör sitt jobb som han alltid gjort. Visst, han vänder sina två papper om dagen medan andra vänder tio, han nås endast under kontorstid och har radioskugga all övrig tid men ingen kan säga att han inte gör sitt jobb. Göran ser fram emot pensionen om två år, mentalt har han redan checkat ut; han är ju så nära nu. I Görans livsfilosofi rör sig jobbet som en segelbåt mot horisonten och annat, kanske barnbarn, har tagit plats på scenen. Göran har ingen energi eller intresse för nymodigheter som innovation eller förändringsarbete. Förändring blir väldigt obekvämt för honom, för då måste han zooma in på sitt arbete igen och det vill han inte för han är ju på väg bort.

Den tokbreda motorvägen från A till B

Ofta finns det många sätt att göra exakt samma sak på. Till exempel, om målet är att ta sig från hallen till förskolan, så kan man följa tre steg och 1) ta på sig skorna, 2) gå ut ur huset och 3) promenera till förskolegrinden. 

Ett annat sätt att åstadkomma samma sak, är att göra som Adrian och

  1. slänga sig på rygg på golvet och leka skottkärra bort till vardagsrummet
  2. komma tillbaka och stirra en stund på skorna
  3. göra en panikrusning uppför trappan
  4. sparka storebror i ryggen på vägen ner
  5. grina
  6. ta på sig stövlar på fel fot
  7. kräva assistans med skorna
  8. kräva att få cykla
  9. kräva en omväg till förskolan
  10. knuffas med storebror på smal trottoar
  11. bli utgrävd ur häcken bredvid den smala trottoaren
  12. glömma bort hur man cyklar
  13. bli paranoid och skrika SLUTA FÖLJA EFTER MIG resten av vägen till förskolegrinden

Båda sätten leder från hallen till förskolegrinden, men man måste liksom tänka sig en bred motorväg snarare än ett streck från A till B. På ena sidan av vägen går såna som följer steg 1-3, och på andra sidan går såna som följer olika variationer av 1-13, och överallt på vägen går folk som hittar sina egna lösningar och allt däremellan. Alla kommer fram.

livsfilosofi mot utmattning

På min sida av jobbvägen

På jobbet är jag en person som har en tendens att röra mig på kanten av ena sidan av motorvägen. Jag är samvetsgrann, mån om att göra rätt och att bidra. Jag hatar känslan av att inte dra min egen vikt. Jag har en tendens att överprestera i onödan och säger gärna JA till allt man ber mig om. Det här är en av anledningarna till att jag nästan gick in i väggen efter utbildningen för två år sen, och det är nåt jag behöver ha en strategi för att hantera, så att jag inte ska gå in i väggen på riktigt. 

Görans uppgift

Jag har fortfarande provanställning på nya jobbet, den går ut i december. På jobbet pågår nåt min chef benämner som work-over-load; vi är redan få som jobbar i teamet, fler projekt tilldelas utan att fler personer jobbar med dem. Jag drar inte min egen vikt ännu, det är inte heller förväntat att jag ska det MEN vänligen försök.

Jag försöker. Sen börjar det kännas vanskligt, och då tänker jag på Göran.

Vad hade Göran gjort?

Göran hade inte gjort hälften av min lista och han hade inte brytt sig nämnvärt heller.

Jag kan aldrig bli som Göran; jag måste först vantrivas innan jag kan bli det och då har jag redan sökt mig vidare, men jag tänker att om man som jag har en tendens att röra sig på ena sidan av motorvägen från A till B, så kan det vara klokt att hålla koll på sin motsvarighet på andra sidan vägen. Göran skulle behöva vara lite mer som jag, och jag skulle behöva vara lite mer som Göran. Ibland.

Ta ett ögonblick av din dyrbara tid och betänk alternativen. Det finns alltid alternativ. Min strategi nu är att tänka på vad som är viktigt för mig, och inte tappa det ur sikte. Och rådfråga Göran ibland, såklart. Min livsfilosofi har alltid gått ut på att jag kan välja själv; jag MÅSTE ingenting, men allting har ett pris förstås så vad är viktigt?

Epilog

Den galna morgonen med Adrian i steg 1-13, där minst 26 steg utelämnats här för läsbarhetens skull, kostade mig inte många russin alls faktiskt. Det var jobbigt ett tag men sen när vi kom till garaget och cyklarna så insåg jag att Simon skulle komma försent till skolan. Jag tänkte på Göran och russinen, och så släppte jag stressen. Jag kapitulerade inför Tidens makt och sen fick det hela ha sin gilla gång; det var vad det var. Jag skulle också komma sent, men det var som om det redan hade hänt. En befriande känsla minsann. Det tyckte inte Adrian, men han fyller fem om några dagar, så … det är väl som det måste vara.

Kämpen Adrian med sin nya cykel. Han fick välja mellan den och en tuff cykel i trista färger som låg ute på blocket samtidigt. Klart han väljer den med fin färg, blommor, pakethållare och korg! Det hade jag också gjort.

Har du sett den här? Ibland känns våra försök att komma hemifrån som en parodi på den här:

Jag hade sån tur att jag blir mörkrädd

Tung period bakom oss

Vi har några tunga veckor bakom oss nu, och jag känner mig trött. Det finns ingenting som kan dränera en person så snabbt och så grundligt som rädsla, och jag har fått ganska mycket av den varan.

Det var det där att Björn råkade göra en grej som påminde så mycket om mitt förra förhållande (ett oerhört osunt sådant) att hjärtat gick i baklås. Björns påhitt var inte så illa i sig självt, bör jag tillägga, men för mig blev det katastrof. Det har nästan släppt helt nu, men det krävdes några terapitimmar (och flera veckor) för att få till det.

Sen så råkade en mycket nära person i släkten ut för något alldeles vidrigt hemskt, detaljerna är inte mina att dela men under flera dagar höll jag andan, grät när det gick och trodde att hen inte skulle klara sig; det var de värsta dygnen i hela mitt liv. Det slutade lyckligt, men då kände jag mig ganska slut.

Då meddelade hudläkaren, som tagit bort en sån där leverfläck eller vad de kallas från min rygg, att det var minsann på håret att jag klarade mig undan svår hudcancer. Hade jag kommit om ett år hade den sannolikt redan spritt sig “och sånt dör man av, det finns inget botemedel”. Jag fick remiss hos nån som ska inspektera hela min hudkostym, men det är långa väntetider och i väntan på kallelse maler det stilla i bakhuvudet.

Mys.

Vansinnig tur & fiktiv filosofi

Jag tänker på vilken osannolik TUR det är att det gått bra (hittills); jag är inte hos David i Frankrike längre. Min älskade lilla släkting lever och mår bra, läkaren såg min leverfläck och tog den i tid (det var alltså inte den fläcken jag kom dit för, utan en annan). Trots det känns livet skörare än förr och ibland, flyktigt som en déjà-vuförnimmelse, känns det som att jag egentligen sitter nån annanstans och återupplever ljuva minnen snarare än lever mitt liv här och nu.

Kanske finns det nåt parallellt universum där det är precis så? Tänk dig det här: På en annan plats, i ett annat liv, sitter Lisa och minns tillbaka på tiden i sitt liv då hon var lycklig. På nåt märkligt vis som ingen förstår blänker hennes känslor till i mig, typ som känslan av en dröm man inte längre minns. Förstår du?

Det finns en tanke om att alla oräkneliga universa existerar som en konsekvens av det grundläggande faktumet att allting som KAN hända, också MÅSTE hända. Har du inte hört talas om denna fiktiva filosofi kan jag varmt rekommendera Terry Pratchett’s författarskap.

Hursomhelst … Allt det här för att säga att jag känner mig ganska trött.

Jag känner med både droppen och kvisten.

Ljusa saker att se fram emot ändå

Igår kväll hade vi barnvakt. Björn hade bokat en tysk avsmakningsmeny nånstans på nåt ställe och det blev jättemysigt.

Nästa helg ska jag och två vänner fira att vi allihop fyllt 40 i år. Ihärdigt messande fram och tillbaka i veckan har resulterat i hotellvistelse med spa. Jag hade ingen tid att delta så mycket i diskussionen kring bokningen, nu känns det som att jag borde ha gjort det … men det är mycket annat jag inte hunnit med heller och tro mig, dygnet får inte fler timmar oavsett hur mycket vi vill/hoppas/tror det. Hör och häpna.