Egoistisk mamma tar sitt barn till förskolan trots ALLT

Elin kommenterade såhär på mitt förra inlägg:

Känns väldigt egoistisk att lämna ett barn med 37,8 i vilotemp.
Och väldigt väntat att förskolan skulle ringa hem honom. Undrar hur många barn o personal som blev smittade för att du skulle vila. Nästa gång kanske din man kan vabba direkt om du ej klarar att ta hand om barnen..

Det här kan förstås diskuteras. Tack, Elin, för att du lyfter något som jag inte hör för första gången.

Roten till allt ont

Många tänker på samma sätt, I know, och alla gör vi olika. Tar man diskussionen till sin spets (jag har sett den på andra håll) så kommer man rörande enhälligt fram till att det är såna som jag som gör att sjukdomar sprids. Om alla tänkte tvärtemot såna som mig så skulle vintersjukdomar utrotas.

Överblick

Men om vi ska se över situationen då, som kanske inte framkom i sin helhet – hur skulle den kunna det? – vad gäller min yngste sons brutalt grymma förvisning till förskolan, med noll hänsyn till andra, trots uppenbar sjukdom:

Smittorisk

Såhär kan man läsa om influensasmitta (vi får anta att det handlar om influensa, med tanke på alla symtom) på 1177:

”Influensa smittar redan innan du har fått några symtom. Du kan alltså smitta andra utan att veta om att du är sjuk.”

Vidare har det inget med renlighet att göra, för den som vill veta, eftersom viruset är luftburet och varenda unge på föris hostar halva eller hela vintern.

Vi – liksom alla andra familjer, med extremt få undantag (typ inga), som har sina barn på förskolan – har ingen möjlighet att ha barnen hemma hela eller ens halva vintern enbart pga hosta (när de i övrigt mår bra, förstås).

Stackars Adrian

Fantastiskt vad olika vi påverkas av sjukdom. Små barn tycks hantera feber ofantligt mycket bättre än vi vuxna. Hursomhelst:

Adrian är som de flesta jämnåriga ett mycket rörligt barn. Han är alltid glad, dvs om han inte är hungrig, trött, obekväm eller provocerad.

Allmäntillståndet igår morse var precis som vanligt; alltså en pigg, glad, energiskt sjungande pojke. Enda anledningen till att jag körde panntermometern på honom var för att jag precis hade gjort det på Simon och Adrian blev intresserad.

Temperaturen går ofta upp på honom när han leker. Inte riktigt så högt som 37.8°; det brukar stanna vid 37.6° när han är som mest aktiv. 37.8° var alltså inte vilotemp.

Väntat samtal

Ja, det var väntat att förskolan skulle ringa. Vilken dag som helst. Vi har liksom gått och väntat på det. Jag menar, Björn var sjuk hela förra veckan och är fortfarande inte kry, Simon har varit dålig med feber varje kväll sen i lördags. Jag blev riktigt dålig i förrgår. HUR kan Adrian klara sig? Och ändå har han gjort det – dvs fram tills igår då, vilket var så länge att jag börjat hysa hopp om att han inte skulle trilla dit alls.

Olyckligt att det skulle bli just igår, av alla dagar.

Klara av att ta hand om båda barnen

Det är skillnad på vad man klarar av, på riktigt, och vad man tror att man klarar av. När man är sjuk på det här sättet känns det som att man inte klarar av nånting, knappt ens sig själv, men det gör man förstås visst.

Jag vet det.

Därför sa jag att jag kunde vara hemma själv med Simon, men det finns en gräns för vad man måste, också. Därför ringde jag till Björn på morgonen (han åker hemifrån kl 06) och sa att om Adrian blir sjuk nu, så kommer du väl hem? Javisst, sa han.

Nästa gång

Det finns ingen nästa gång, för alla gånger är olika. Det är svinlätt att hålla med, och säga med facit i hand att Björn borde ha stannat hemma, utifall att. Utifall att Adrian skulle bli sjuk just den dan, så borde han ha stannat hemma en dag till; han har ju redan varit borta i en och en halv vecka ändå.

Sammanfattning…

När jag tog tempen på Adrian var Björn redan på jobbet. Jag både lät och mådde som en skadeskjuten kråka. Simons gnäll strålade i hela huvet som kändes som att det skulle gå sönder. Hela jag kändes som att jag skulle gå sönder. Adrian sjöng och skrattade, mixade med ett falsettskrik då och då.

Jag hade fattat samma beslut igen, under exakt samma förutsättningar – som vi redan fastställt aldrig kan återkomma.

Vad ADRIAN anbelangar så var det precis lika bra, men sannolikt roligare, att vara på föris jämfört med hemma. När de ringde hem honom så var han fortfarande på bra humör, så jag har noll dåligt samvete där.

Vad gäller smittorisken så har han naturligtvis redan smittat massor långt innan igår, precis som Simon innan han fick sin feber, precis som Björn som smittade i 2 veckor (?) innan han blev sjuk ordentligt, precis som hälften av alla som jag åker i samma tunnelbanevagn med var och varannan morgon, och precis som många av de andra barnen på föris.

Lisa, i rollen som egoistisk mamma, då? Som inte frivilligt är hemma och vabbar för sina 2 barn (varav en inte är dålig och alltså terrar sin omgivning till följd av understimulans) när hon själv är sjuk?

Hur mycket jag än försöker känna efter, så har jag inget dåligt samvete där heller. Det var inte som att jag fick någon vila med Simon, för övrigt. Vi gick till parken, eftersom han är ganska pigg på förmiddagarna och behöver frisk luft.

egoistisk mamma

…med facit i hand

Jo, Björn borde ha stannat hemma. Om vi kunde leva om gårdagen, med vetskap om hur det skulle gå, så skulle han göra det, definitivt. Men med de förutsättningar jag hade när jag valde att ta Adrian till föris… Nej. Jag skulle inte kalla någon annan mamma egoistisk för det.

Aldrig.

Det är en enorm skillnad att vara hemma med en sjuk unge, och vara hemma med 2. Särskilt om bara den ena är pigg. Supersärskilt om man är sjuk själv.

 


PS till Elin, och till dig som kanske stämmer in

Tack för att du lyfter frågan, trots att jag tycker att ”väldigt” egoistiskt var att ta i. Som svar på din fråga utan frågetecken: jag undrar också, trots att jag inte fick vila alls.

Nästa gång kanske Björn kan vabba direkt. Jag hoppas det.

Januaris favoriter i år

Jag testade hela förra året att skriva en sammanfattning i slutet av varje månad. Inläggen som lyfts är de som lästs mest av de som publicerats föregående månad eller i slutat av månaden före det.

Januari förra året var den första sammanfattningen som skrevs, så då tog jag inte hänsyn till nånting utan listade bara rakt av från den månadens statistik.

Efter hand har regeln för vilka inlägg som lyfts utkristalliserat sig och nu är det lättare, men det är fortfarande svårt att göra en rättvis bedömning.

Anyway… vi kör ett år till, eftersom det var så kul.

1.

Den sista vagn vi köper; Carena Gotland

På riktigt, det blir inga fler. Vagnen har avslöjats med vissa missa i konstruktion men vi är fortfarande nöjda.

2.

”Vaccinera eller ej?” och utbrytarrörelser från vaccinationsprogrammet

vaccinera

Är det möjligt att vår generation på en del håll fått för sig att vaccinationsprogrammet inte behövs, för att vi saknar erfarenhet av sjukdomarna? För att vi har inte har träffat folk som är blinda eller döva av röda hund, förlamade av polio eller ensamma överlevande ur en syskonskara som härjats av smittkoppor?

3.

Dream Mover

Jag är så förtjust att jag får lust att rita om loggan deras, bara för att ha en anledning att sitta och tänka på hur förtjust jag är.

4.

Skogspromenad, sista dagen på sista föräldraledigheten

En vacker stilla dag, full av tacksamhet för signalfärger och rådjur.

5.

Nyår och nyårsdagen i lugn och ro

Vi var bjudna till Björns bonussyster på nyårsafton. Mingel från kl 19 och middag från kl 20. Det hade varit fantastiskt trevligt – om vi inte hade haft barn som dricker välling kl 19 och somnar kl 20.

”Vaccinera eller ej?” och utbrytarrörelser från vaccinationsprogrammet

vaccineraVad säger du till dem som är tveksamma till att vaccinera sig?

Jag hörde för nåt tag sen om att mässlingen brutit ut på Sahlgrenska i Göteborg. Det var visst en vuxen medarbetare som insjuknat, och totalt ska många nyfödda barn ha löpt en, förvisso låg, men ändå, risk att ha smittats.

Än så länge kan sjukhuset inte kräva av sina medarbetare att de vara vaccinerade, vilket (hos mig) väcker frågan om vaccinering rent generellt.

Frågan om att vaccinera eller inte är en icke-fråga för min familj, men det är inte så för alla.

”Jag har respekt för att människor har olika åsikter,” sa Sahlgrenskas chefläkare Görel Nergelius på frågan vad säger du till dem som är tveksamma till att vaccinera sig? angående utbrottet på Sahlgrenska. ”Men vaccinationsprogram som är väl etablerade, väl kända, där vi vet att vinsterna är väldigt stora både för den enskilde och för samhället, och riskerna väldigt små – där tycker jag det är viktigt för att vi ska ha ett högt smittskydd i Sverige.” Läs hela artikeln här.

Att inte vaccinera sina barn

Normalt vaccineras barn mot mässlingen, vars följdsjukdomar kan ge fruktansvärda men, vid 18 månaders ålder… men om ett barn skulle undvika att vaccineras, och sen smittas, och sen komma till BVC för att få vård där många andra barn under 18 månaders ålder kommer och går i strid ström… Mässlingen är en luftburen smitta.

Jag ryser. Jag ryser vid blotta tanken på att mitt barn skulle löpa risk att smittas av en potentiellt dödlig sjukdom, men jag ryser nästan ännu mer vid tanken på att vara den som bär ansvaret. Tänk att vara den föräldern som principfast och rakryggad vägrat vaccinera sitt barn, och sen blir barnet sjukt och smittar andra barn. Som inte klarar sig.

Vaccinera eller ej?

”Vaccinera eller ej” verkar vara en seriös frågeställning hos vissa föräldrar. Jag får intrycket av att frågan ofta går hand i hand med övertygelsen om att sjukvården och läkemedelsindustrin är kvacksalvare hela bunten, som bara är ute efter att tjäna pengar på oss vanliga dödligas bekostnad utan den minsta tanke på konsekvenserna, samt att de är i maskopi med plastföretag som mer än gärna förgiftar befolkningen om de tjänar pengar på det.

Det är klart att det finns många saker som förtjänar att ifrågasättas, men… beprövade vaccin? Verkligen?

Pampers Barnvagnspromenader, avsnitt 58 från 26/1 2017

Pampers Barnvagnspromenader tog upp frågan för ett år sen. Om du som läser detta tvekar inför vaccinationsprogrammet så lyssna, och kära, älskade medmänniska, betänk alternativet.

23:40 in i podden kommer frågan om vaccin och K-vitamin, och 28 min in i podden är det extra intressant.

Är det möjligt att vår generation på en del håll fått för sig att vaccinationsprogrammet inte behövs, för att vi saknar erfarenhet av sjukdomarna? För att vi har inte har träffat folk som är blinda eller döva av röda hund, förlamade av polio eller ensamma överlevande ur en syskonskara som härjats av smittkoppor?

 

10 mest lästa under 2017

2017 i backspegeln

Det är märkligt nog inte förrän nu, i nya årets startgropar, som jag kan se tillbaka och reflektera över vad tusan som hände. 2017 är slut och vardagen är redan tillbaka med en örfil, i alla fall för oss.

Jag vill inte säga om det har varit ett bra eller ett dåligt år, för det har känts som ett nödvändigt och oundvikligt år oavsett. Vissa saker måste man bara igenom. 2017 har bjudit på (diplomatiskt kallade) utmaningar av dittills okänd kaliber, projekt av oväntade omfattningar, omvälvande livsval och bitvis överjävlig motvind. Å andra sidan har vi haft tunga motvikter till allt det kämpiga, och vi har lyckats med mycket och kommit framåt en bra bit på vägen.

Som sagt. Nödvändigt och oundvikligt. Mycket av det jag syftar på har fått stanna offline eftersom det inte bara är mitt att dela, men tro mig, du missar inget.

Mammatrams 2017

2017 har jag varje månad gjort en sammanfattning på förra månadens mest lästa inlägg. Det är en ny grej (för mig, då). Det ena ger det andra, så nedan följer min årssammanfattning.

Googlevänligt

Jag har varit bättre på att göra mina inlägg SEO-vänliga under 2017 – jag hoppas det inte känts av alltför mycket?

Det har lett till att fler bloggbesökare hittar hit via sökmotorer. Resultatet blir fler sidvisningar, och det är sidvisningar som anger vad som ”lästs”.

Jag har inte kunskap nog för att läsa ut om de som hittar till respektive inlägg stannar ett par sekunder eller om de studsar ut lika snabbt som de kom, så därför är kanske den här listan lite skev.

Saknar du nåt?

Finns det nåt inlägg som du saknar här? Nåt du minns att du har läst och som du tyckte om? Snääälla säg till! Lämna en kommentar, eller skicka ett mail – jag lägger inte ett kontaktformulär i slutat för att göra det enkelt för dig. Det betyder mycket för mig att höra vad du tycker.

Här kommer de alltså;

Mina 10 mest lästa under 2017

Det var svårt att avgöra vilka de är. Alla stammar inte från 2017, vissa är inte inlägg, och vissa är recept, för att ta några exempel. Jag har valt att inte begränsa, eftersom jag aldrig gjort en årssammanfattning tidigare.

1.

Att knyta an med andra barnet

Jag är glad att jag skrev den här texten, för det är nåt jag verkligen inte vill glömma.

2.

Ny regel hemma: Mobilvett framför barnen

Jag säger inte att alla borde göra som oss, men alla borde tänka efter och göra ett medvetet val.

3.

Förlossningsberättelse

Första barnet. OBS! Inga trauman, inga svårigheter utöver det oundvikliga i barnafödandet.

4.

Köpa barnkläder i Skåne gör man bäst på landet

Som en vallhund sprang Simon små varv i butiken med mössbanden vippande i farten och ropade ”PIA! PIIA!! MAMMA! MAAAMMAAA!!” för att hålla koll på oss.

5.

Förlossningsberättelse – andra barnet

Andra barnet. Inga trauman här heller. Lite mera ursinne och dramatik från min sida, däremot.

6.

Påskserien del 1: Fika på Kanaans café

Det var en bra dag. Det var på den tiden jag var föräldraledig… *sentimental suck*. Jag har råd att vara sentimental över sånt nu, eftersom jag vet att jag inte kommer behöva stå för det igen.

7.

Här kör vi med krambaserat föräldraskap

Inget säger ”jag älskar dig” så som en kram kan göra. Jag tror på krambaserat föräldraskap. Man kan aldrig få för många kramar.

8.

Sous-vide fläskytterfilé

Det är ett recept, liksom. Ett svinbra recept, visserligen, men ändå, det är bara ett recept!

9.

15 dagliga konflikter och minst en oemotståndlig stund

Hela 2017’s alla dagar platsar under den rubriken. Det är svårt som långsur vuxen att bli riktigt arg, men att sen klara av att släppa det. Jag måste ju släppa det när fighten är överstökad och vi är vänner igen, för annars skulle jag vara arg på honom jämt och det GÅR ju bara inte.

10.

Budgetvagnhelvetet får barnvagnsskidor

Minns du hur mycket snö vi hade förra vintern? Det var helt galet. JAG blev galen också, tyvärr, men det var inte mitt fel.

Saknar du ett inlägg på listan?

Finns det nåt inlägg som du saknar här? Nåt du minns att du har läst och som du tyckte om? Snääälla säg till! Lämna en kommentar, eller skicka ett mail.

SaveSave

SaveSave

SaveSave

SaveSaveSaveSave

SaveSave

SaveSave

Vikten av att lära barn om gränser

Björn mailade mig den här artikeln för ett tag sen: Debatt: Tvinga inte barnen att kramas så undviker vi #metoo i framtiden.

Inte för att han tycker att vi tvingar våra barn att kramas, men för att han inte hade formulerat det och tyckte det var intressant.

Att lära barn om gränser

Hon har många bra punkter i sin text (läs den!), här nedan följer några utdrag. Jag tror definitivt inte att det här är lösningen för att slippa #metoo i framtiden, för det är mycket mer komplext än så, men nog är det ett steg på vägen dit att lära våra barn vikten av deras och andras nej.

Deras nej som vi missar ibland

Tänk dig att du kittlas, brottas och busar med ett barn som skrattar så hen kiknar. Fantastiskt rolig situation, men om barnet någon gång i denna situation säger nej (och även om barnet skrattar och du vet att hen egentligen vill att du fortsätter) så sluta direkt. Då visar du tydligt att deras NEJ väger tungt.*

Kramas!

Jag tycker det är så självklart att man inte ska tvinga barn att krama folk om de inte vill. Kramen är en ömhetsbetygelse, och bör så förbli tills barnet självt börjar se det som det hälsningssätt som kramen också kan vara, men som alltid finns det situationer som man kanske inte har tänkt på, som inte är lika tydliga, trots att de innehåller samma komponenter som de man antagligen först kommer att tänka på.

En situation jag ofta sett är när ett litet barn vill krama ett annat litet barn, men det andra barnet inte vill. Då händer det ofta att en vuxen säger något i stil med ”Det är ingen fara hen vill ju bara kramas”. Och så skrattas det bort för att ungarna är ju så söta.*

Mina barn kramas bara om de själva vill. Om Simon skriker sitt vältränade ”NEEEJ!!” och dramatiskt kastar sig i soffan när våra gäster ska gå hem så ja, låt honom ligga där då.

  • Acceptera inte kramar från söta småflickor om du inte vill ha dem.

”Han vill krama dig, Simon. Säg ’nej’, eller ’stopp’, om du inte vill. Om han inte lyssnar på dig så får du gå undan eller säga till mig,” säger jag allt oftare till en trött Simon som vill vara ifred från lillebror. Allra oftast tätt följt av tillägget ”Nejmanfårinteslåss! STOPP!”

  • Pussa inte de andra barnen om de inte vill.

Adrian är stort fan av pussar, och Björn berättar att han gärna drar i andra ungar på öppna förskolan och försöker lägga en dregglig tungkyss på dem (mindre viktigt var den landar, så länge den kommer fram). Mycket riktigt skrattas det gärna bort av föräldrar.

Att tänka på vad man förmedlar

Att lära barn om gränser

Jag har som regel på jobbet att jag inte ger barn komplimanger utifrån deras utseende (vilket ibland är svårt då de är väldigt söta). Men, små barn kan inte göra skillnad på sak och person på samma vis som vuxna kan och de kan utifrån vuxnas komplimanger dra slutsatsen att de endast duger om de ser ut på ett visst sätt. Den viktigaste komplimangen vi kan ge ett barn är utan prestationskrav, till exempel: jag tycker om dig, du gör mig glad.

Jag menar inte att alla ska sluta ge barn komplimanger utifrån utseende, snarare variera dem lite och uppmärksamma andra kvalitéer också.*

Lika viktigt att tänka på med alla barn, men extra svårt med flickor eftersom vi är så hårt präglade att uppmärksamma deras utseende framför prestation. Tragiskt men sant.

Blivande feminister

Jag är mor till 2 pojkar och jag säger lite skämtsamt ibland att det ska bli riktiga feminister av dem. Skämtsamt, därför att ”feminist” är ett laddat ord, men jag menar varenda stavelse.

Jag ser framför mig mina söner som vuxna starka män(niskor), trygga i sig själva, med stor respekt för det kvinnliga könet utan att för den sakens skull nedvärdera sitt eget. Kvinnors styrka gör inte män svaga.

För mig är ordet feminist inte så komplicerat. För mig är en feminist en människa som förstår och praktiserar lika värde mellan könen, som kan se när det inte går rätt till och klarar av att argumentera för det utan att drabbas av en hel drös missriktade känslor av skam och löje och annat som gärna hänger med ordet FEMINIST.

Med ”radikal feminist” är det en helt annan sak. Det säger sig självt; ”radikal”. Där saknas balans. Nog behövs den rörelsen, jag är inte emot den men jag är inte en del av den.


*Källa: https://www.metro.se/artikel/debatt-tvinga-inte-barnen-att-kramas-så-undviker-vi-metoo-i-framtiden

Gillade du det här inlägget?
Stötta de bloggar du tycker om!  Gilla min blogg på Facebook, eller följ via appen Bloglovin eller nåt av alternativen i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

 

Det här med syskonkärlek… inte helt självklart

storebrorInte så självklart

Det här med att tycka om varandra, alltså Simon och Adrian emellan, har inte känts så himla självklart hittills. Visst, det är klart att jag inte oroar mig för deras vuxna relation, men för småungar finns det inte så mycket annat än här och nu.

Simon var bara 18 månader gammal när han blev storebror, och det här året har nog inte varit helt enkelt för honom. Å andra sidan är det inte så mycket att fundera på nu; han blev storebror, det var vad som hände och hur det hade blivit annars får vi aldrig veta.

I egenskap av 1,5-åring så hade han ungefär noll kompetens i begreppet FÖR-SIK-TIGT, och så har det varit. Som väntat, alltså. Adrian har åkt på så mycket tjuvnyp, frontalattacker och sidoslängar som vi inte hunnit avstyra, och han är ändå lika glad och ångvältig som alltid. Han har blivit tålig, eftersom han liksom måste det.

Men Simon har också varit snäll, han har gett sin bror oräkneliga kramar och gosat och lirkat och pratat och lockat till lek (utan större framgång än så länge), så hopplöst har det definitivt inte varit.

Vi ser en förändring

Nu på sistone, och då tänker jag sen efter jag började skolan (vilket eventuellt är helt irrelevant), så har en förändring dem emellan blivit märkbar. Främst hos Simon, som har börjat bekymra sig om sin bror.

I måndags morse, när jag skulle gå hemifrån till skolan, gav jag min yngste en kram och puss i hallen men det såg inte Simon. Sen fick Simon sin kram och jag öppnade dörren för att gå, men då ropade han ängsligt tillbaka mig:

”Mamma? Mamma? Mamma, han, mamma. Han!”

Han pekade hetsigt på Adrian som glatt kom raglande, och menade att han inte hade fått nån kram; jag måste ge lillebror en kram innan jag fick gå.

Jag blev så rörd att jag missade tunnelbanan.

syskonkärlek

Adrian ger igen

Ja, den dagen har vi liksom väntat på sen han kom till världen. Vi har nämt för Simon, visserligen utan förhoppning om att han ska kunna ta till sig och förstå, men ändå berättat för honom att det kommer en dag då Adrian ger igen direkt. Detta blir förstås extra relevant eftersom Simon troligtvis inte kommer att vara den starkare av de två särskilt länge till – fast det har vi såklart inte sagt till honom.

Adrian har alltså börjat bita tillbaka, till Simons oerhörda förskräckelse. Plötsligt kan Simon, som för en gångs skull inte odlat en enda tanke på att bitas (halleluja), övermannas av en lyckligt entusiastisk och kärleksfull bebis, som inte riktigt är en bebis längre, och ta sig ur anfallet med fyra små prydliga tandmärken i armen och med krokodiltårarna som två fontäner ur ögonen.

syskonkärlekMan måste vara realistisk

– Vad det nu är. Att deras syskonkärlek skulle explodera från första stund är inget jag drömt om, för livet funkar inte så, men jag hoppas innerligt att de ska få en hälsosam och normal relation, och att de ska tycka om varandra.

Jag vet att en väldigt stor del av det hänger på mig och Björn… vilket känns ganska läskigt.

 

Inte så lätt med sockervett – framför och med barnen

sockervett

Inte så lätt med sockervett

Det är inte helt lätt alla gånger att få med sig ALLA på tåget när det kommer till att inte ge barnen socker. Vi har i vår närhet mest generationsklyftan, om man kan kalla den det, mellan oss och våra föräldrars generation att skylla för detta.

Idag vet man långt mer om vad socker gör med kroppen än vad man visste när jag var liten, eller när mina föräldrar var små. Sockervett var liksom inte en grej.

”Men alltså åååaaahh… Hur farligt kan det va, liksom?” – har ingen sagt till mig men jag vet att den tanken ligger nära till hands för många, rent generellt.

Jag ska inte dravla på om forskning, statistik och iögonfallande påståenden, för inlägget skulle bli långt och bristfälligt då jag är långt ifrån expert i ämnet. Men på SVT Play finns en film, Sockerfilmen, som kan vara hälsosam att se för den som vill vidga sin horisont lite grann. Den filmen propagerar också, men MOT socker, för att väga upp bilden vi matas med dagligen.

För egen del är jag a lost cause, men mina ungar ska inte starta livet i detta. De hamnar där förr eller senare ändå, och ju senare desto bättre.

Än så länge äter jag godis ibland framför Simon, men när han vill ha och jag säger ”nej, hjärtat, det är inte för barn” så accepterar han det, för han har aldrig fått. Än så länge funkar det, men det kommer en dag då han börjar gå på barnkalas och då är nolltoleransen detsamma som att inte låta honom gå. Då är det slut med mitt godisätande när jag vill… Man kommer inte undan, men vi vill verkligen, verkligen, dra ut på det så länge som möjligt.

Ta ställning

Här finns en artikel om det gastkramande beroende som socker oftast framkallar hos oss, och framför allt barn. Jag tycker definitivt att detta är något som alla föräldrar borde fundera på och ta ställning till. För eller emot, alla gör efter bästa förmåga, men ta ställning.

Och här kommer trailern till Sockerfilmen som du hittar på SVT Play:

Må väl…


Uppdatering Juni 2018
Filmen finns inte längre kvar på SVT Play. Kanske går den att få tag i på andra sätt, det vet jag inte.

Uppdatering Februari 2018
Uppföljning om vår inställning kom senare i form av en intervju med en dietiststudent.

Uppdatering:
Jag fick ett mail från en läsare utomlands som hade problem att öppna länken till SVT Play, dvs svensk TV, så här kommer hennes tips till eventuella andra i samma situation: Hur man kan se svensk TV utanför Sverige.

Älskade barn – jag är nybliven mamma och skräckslagen

Att vara nybliven mamma är inte lätt. Jag förstår att alla föräldrar, speciellt mödrar, oroar sig för sina barn – det är naturligt, det är en av anledningarna till att de faktiskt överlever. Jag förstår att oron aldrig kommer släppa helt och att de i våra hjärtan förblir små så länge vi lever. Det är så det ska vara, antar jag.

Dov skräck som nybliven mamma

Men … jag känner mer än så. Jag våndas om kvällarna över saker som kunde ha hänt under dagen, saker som kan hända imorgon, och saker som inte rimligen kan hända alls men som jag tydligen ändå måste tänka på.

När bilder som de på Alan Kurdi, den arme pojken på stranden, dyker upp oförberett på TV så känner jag, i en skärva av en sekund, att det är Simon som ligger där innan jag hinner värja mig. Då känns det som att jag faller baklänges, ögonen svämmar över, jag vänder bort blicken och kämpar för att återfå balansen.

Bilderna jagar mig genom nätterna, de håller mig vaken och triggar vakenmardrömmar utan ände, de sträcker sina bleka armar framåt mot semestern vi planerar i mars och får mig att känna tveksamhet inför en resa. Inför att alls röra på oss. En del av mig vill bara att vi ska låsa in oss hemma och aldrig lämna det trygga, så att ingenting hemskt kan hända. Min dova skräck förstör allt den rör vid.

Mörkret som ingen vill höra

När jag luftar min oro över den känslomässiga obalans som jag upplever att jag befinner mig i får jag bara höra att det är normalt. Såhär är det att vara förälder, får jag höra. Såhär är det att vara någons mor. Jag är dömd till livstids ångest, tydligen, över allt som kan och inte kan hända mitt lilla barn.

Jag blir så arg, när man viftar bort min oro med ”det är normalt”. Hör de inte vad jag säger? Jag säger ju att jag inte mår bra, jag säger ju att jag inte kan sova. Hur är det normalt? Jag vägrar tro på det.

”Jodå, det är visst normalt,” säger min mamma, ”vad som inte är normalt är hur du hanterar dina starka känslor.”

Så kan det förstås vara… men det är svårt att skilja på vad som är befogad eller obefogad oro och vad som är konsekvenskänslor av oron. Vad är verkligt och vad är egenproducerade tokigheter?

Såhär har jag haft det sen vi fick Simon. Som nybliven mamma var jag beredd på oron och förklarade den för mig själv som resultat av hormoner och livsförändringar, men istället för att lugna ner sig och lägga sig på en realistisk nivå så har det blivit värre. Glappet mellan mina katastroftankar och verkligheten är en ljusårslång avgrund, och jag har svårt att njuta av min mammaledighet. Min dova skräck rör vid allt jag kommer i kontakt med.

Hanteringsplan

Nu har jag äntligen slutat vifta undan den här mörka röken jag bär omkring på, och tagit tag i saken. I onsdags förra veckan var jag på MVC för samtal, och blev instruerad att kontakta min husläkare så att denne kan skicka en remiss till KBT*. Idag var jag där, hos husläkaren alltså, och blev tappad på blod – hon är av den seriösa sorten som bryr sig (hon har känt mig sen jag var 12) och inte skickar iväg mig på nåt utan att träffa mig först och ta blodprov – och senast nästa vecka ska jag bli kallad på samtal.

Jag har gått i KBT förut, efter uppbrottet från Frankrike och mitt manipulative ex (men det är en annan historia), så jag vet hur jobbigt det är men också hur gott det gör. Nu längtar jag till att samtalen ska börja, så att jag kan få hjälp att komma vidare och se livet som det är.

Älskade unge

I love you to the moon and back” kan man läsa här och var, men det räcker inte. Jag blir bokstavligen tårögd när mina fingrar far över tangenterna i jakt på rätt ord … men det finns inga ord.

Älskade barn, jag älskar dig mer än själva livet.
Allting jag är och allting jag har är ditt.
Alltid.

*KBT = Kognitiv BeteendeTerapi