Min bild av föräldraskapet, och vad är mammatrams?

Jag har lagt till en ny sida på bloggen. Jag har ju en som heter Min bild av graviditet, och nu alltså även en som heter Min bild av föräldraskapet.

Här är ett utdrag från den:


Vad är mammatrams?

Mammatrams handlar om när man stannar till och upptäcker för jag vet inte vilken gång i ordningen att man är den där Föräldern som man alltid betraktat med en känsla av främlingskap. Antingen för att man inte kunnat relatera, för att man inte kan fatta vad som skulle kunna leda till att man själv skulle kunna hamna i samma situation – dvs det där kommer aldrig hända mig – eller kanske för att man längtat och avundats eller starkt ogillat scenen. Oavsett vilket så kommer de där ögonblicken av perspektiv och man inser att jahaaaa, ok, jo…

Mammatrams handlar om att se på sig själv och föräldraskapet med de där ögonen. Döm inte dig själv så hårt, dels för att det alltid kommer finnas andra som gör det åt dig, men som inte fattar nåt, dels för att omständigheterna är vad de är. Lär i så fall framåt, men för sjutton, du har ju de bästa avsikterna man kan ha så va fan…

Mammatrams handlar om föräldraglädje, inte föräldrahets. Du har kanske blivit den där föräldern som du inte trodde du skulle bli, so what? Skratta åt det istället, se det för vad det är. Trams, måhända, men inte mindre viktigt eller genuint för det.

Tänk om alla kunde hjälpa istället för att döma så förfärligt hela tiden?


Läs hela texten här.

Vi var inte föräldrar när vi bodde där

Jag var till St Göran och gjorde ett allergitest (för egen del alltså) i torsdags, och för att komma dit gick jag från Fridhemsplan.

Vi bodde i närheten av Fridhemsplan innan vi flyttade till huset, och eftersom vår gamla lägenhet ligger på vägen så genade jag över vår gamla gård.

När vi bodde där var vi inte föräldrar, och jag upphör tydligen aldrig att fascineras av hur annorlunda jag ser saker nu till skillnad från då. Inte bättre eller sämre, bara med andra ögon. Andra filter, kanske man ska kalla det. Eller hjärntvättade ögon. Typ.

Jag minns den innergården som full av liv; där var alltid barn som sprang omkring på den konstgjorda gräsmattan, alltid några som satt på bänkar vid den allmänna grillplatsen och om jag tänker efter minns jag gungorna intill.

När jag i torsdags korsade gården var gungorna det första jag såg, tillsammans med klätterställningen.

Bildbevis. Visst tar klätterställningen och gungorna över hela gården? Hur har jag kunnat missa det??

“Fanns det verkligen en klätterställning när vi bodde där?” frågade jag Björn senare på kvällen.

“Ja, har du glömt det?” sa han.

Faktum är att jag hade glömt den. Jag mindes den inte ens nu när jag såg den. Den står avsides från resten av gårdens inventarier, men på intet sätt gömd.

Trots att gården inte hade förändrats alls kändes det som att den också hade gått vidare med sitt liv, skaffat sig klätterställning och större gungor och fler bänkar, som det var.

Hur småbarns­föräldraskapet påverkat min personlighet

Sånt märker man inte när man är hemma; hur man sakta men säkert förändras och anpassar sig till den dramatiska förändring som familjebildning alltid är. Jag hade trott att studierna skulle bli SÅ tunga efter 3 år av en i princip oavbruten kedja av graviditeter, föräldraledighet och amningshormoner, men… det är en ny Lisa som möter mig på andra sidan. Flummigt som fan.

Jag är inte känd i min bekantskapskrets som den mest vakna, kvicka, uppdaterade och uppstyrda medlemmen. Snarare tvärtom. Jag är disträ, jag kommer på bra svar på saker typ 2 timmar senare, är mycket seg i mina känsloreaktioner och inte impulsiv… Oimpulsiv är inte ett ord, va? ”Betänksam” kanske passar bättre.

Förändring

Småbarnslivet verkar ha smugit in ett effektivitetsdriv i min personlighet utan att jag lagt märke till det. Allting måste effektiviseras, och jag reflekterar inte ens över att jag resonerar så.

Nu har jag gått på utbildningen i 2 månader. På 2 månader har jag fått höra kommentarer, alltså sådär som man alltid får i nya forum när folk ska lära känna varandra, på hur jag uppfattas som inte alls stämmer överens med min självbild.

Märk väl, det är inte dåliga saker jag får höra, bara främmande. När en tjej, äldre än mig och trebarnsmor, tyckte att jag var en naturlig projektledare (det var inte ens ironi heller! (Tror jag?)) så exploderade jag av skratt i mitt huvud. När en annan, som jag känner ännu sämre, vid nåt tillfälle anklagade mig för att vara en naturbegåvning i CAD (konstruktionsprogram) så tänkte jag att jomenvisst gumman, tro jättegärna det.

Vi grupparbetar mycket, och jag håller på och ska strukturera folk och deras arbete, och styra upp, ringa in problem och lösa dem genom att ge andra mer jobb (bästa sättet att själv slippa de svåra delarna). Jag föreslår, andra följer – möjligen för att jag gör det enklare för dem (?).

Nu

Grejen är att… jag blir förvirrad. Jag märker trots allt att saker och ting i allmänhet är enklare utanför hemmet nuförtiden. Som om jag hade värre bekymmer att lösa innanför hemmets 4 väggar (vilket jag inte har) så att allt annat framstår som enkelt, eller som om min hjärna nu har gjort attack mode till sin standardinställning.

Jag känner inte igen mig. Jag är visserligen ganska förtjust att upptäcka dessa nya sidor hos mig själv, och det gör förstås underverk med självförtroende och allmänt mående.

Hur man är INEFFEKTIV på en skogsstig: Ta med barnvagn.

 

SaveSave

Här kör vi med krambaserat föräldraskap

När man håller sin tvååring i famnen, du vet, och ungen är sådär trött och pömsig, och man säger ”hur är det, vännen, är du lite trött?”, och barnet lägger armarna om halsen på en och gosar in sig mot halsen? Är inte det nåt av det absolut bästa som finns?

Inget säger ”jag älskar dig” så som en kram kan göra

Jag tror på krambaserat föräldraskap. Man kan aldrig få för många kramar.

Under min uppväxt var pappa den som var bäst på att kramas. Var han hemma när jag kom hem så möttes jag ofta av en stor björnkram i hallen, och det var alltid så. Därför var det ingenting jag reflekterade över som tonåring, typ ”å vad joooobbiiiigt att kraaaamas hela tiden”, utan det vara bara så vi gjorde.

Det faller sig naturligt för mig att överösa barnen med kramar (och pussar), JÄMT, även när de inte verkar helt och hållet mottagliga så tror jag att man alltid är lite mottaglig.

”Vill du ha en kram?” säger jag ofta till Simon när han håller på och demonstrerar. Nästan alltid säger han nej, ofta springer han därifrån eftersom han vet att jag kommer och försöker ändå annars, och ganska ofta kommer han tillbaka och vill ha den ändå.

Krama dem ändå

Härom kvällen när Björn kom hem och försökte krama Simon, så sprang ungen och gömde sig på soffan – han gömmer sig där genom att slänga sig på mage med armarna under sig och vända ner ansiktet så att det blir omöjligt att ana vart han tagit vägen – istället. Björn lät honom vara, han avskrev kramen.

”Krama honom ändå!” kommenderade jag från soffhörnet.

”Men han vill ju inte,” sa Björn.

”Men så gör vi i den här familjen tycker jag. Vi kramas när vi inte har setts på hela dagen. Det lär han sig snart.”

Man kan, kanske, diskutera hur BRA det är att våldkrama sina barn, men det händer så mycket bra inuti en när man får en kram, även om man trilskas under tiden. Jag tror det är bra för dem.

Kanske tror jag det bara för att JAG gillar att kramas. Men då kan jag känna lite att nu har de fått mig som mamma, och då får de helt enkelt gilla läget.

”Det är lite svårt att få kramar av Simon tycker jag,” sa Björn igår.

”Jag får en kram av honom varje dag innan han ska sova,” sa jag, ”men det är nog bara för att han vet att han inte får komma ner i sin säng om han inte kramar mig först. Då sjunger jag vidare.”