Orsakullan – specialpedagogstudent och doula – gästskriver om kramar

ett inlägg om kramar

Hej alla Lisas Mammatramsläsare!

Jag fick förfrågan, och framför allt äran att skriva ett inlägg kring kramar efter att jag lämnat en kommentar här på Lisas inlägg Kramdeflation: kramar och deras värde i förhållande till ålder.

Hm, vem är detta …?

Jag kan kort presentera mig så just du förstår varför ämnet som sådant intresserar mig lite extra. Jag är 35 år fyllda sedan februari i år. Jag är mamma till en son som fyller femton i år, detta bidrar till att jag således är tonårsmamma. Utöver den fina titeln som mamma är jag utbildad förskollärare, lärare i grundskolan förskoleklass till årskurs 9 och utbildar mig till specialpedagog. På utbildningen till specialpedagog har jag i skrivande stund ett år kvar, så nästa sommar kan jag alltså titulera mig specialpedagog med sikte på att plugga ytterligare ett år för att bli speciallärare i svenska.

Du undrar nog i denna stund ”har människan inget liv”. Man kan nog fundera på den saken, speciellt då jag pluggar 50% och jobbar 75% och dessutom är ideellt aktiv som hjälpmamma och kursledare i Amningskurs för blivande föräldrar inom Amninghjälpen, jag är även utbildad doula, det vill säga förlossningsstödperson. Det är nog nu du börjar ana varför just ämnet kramar var något som fick igång mig lite extra?

Angående kramar

Kramar utsöndrar oxytocin, som är vårat kärlekshormon och behövs för att vi ska må bra. Varje gång vi kramas så fylls vi alltså av en extra värme och blir lugna och glada. Då kan vi ju kanske tänka att man borde kramas hela tiden, men här motsätter jag mig skarpt mot att tvinga sig på någon.

Jag är sedan liten sådan som gärna kramades med familjen och nära vänner, men sen tycker jag att det blir konstigt och konstlat. Jag minns hur jobbigt det var som barn när någon uppmuntrade till att kramas, att pressas till att ge någon en kram för att denne skulle bli glad. Jag tänker någonstans att kramar inte ska vara fyllda med krav, de ska vara för att fyllas med värme.

För nyfödda bebisar, och även småbarn, vet vi hur viktigt det är att vara nära. Det är livsviktigt och ett grundläggande behov för överlevnad. Så barn kan därmed gärna komma självmant med händerna för att vilja bli upplyfta i knät. Vi kramas, och det känns bra för båda.

Men sedan händer något; barnet börjar själv bestämma vilka, om, när och varför hen vill kramas. Det är då många, men självklart inte alla, tar sig rätten att tjata fram kramar och ja, även pussar från barnen. Som att det är en rättighet för den vuxne att få detta från barnet.

Så olika vi är

Som lärare ser jag ofta barnen som inte vill kramas, och i lika stor utsträckning de som vill. Lite så är det nog, att det är 50/50 i klassen som vill och inte vill. Jag har som sådant system när eleverna lämnar klassrummet att de själva får bestämma hur vi ska säga hej då. Det kan vara en high five, en kram, klapplek eller bara en vinkning. Fördelen här är att de barn som vill kramas får en kram, lika väl som de som inte vill får göra något annat. Jag är heller inte sådan som säger till barnen på avslutningar att de måste krama mig. Istället får de själva bestämma, jag kan säga ”vill du ha en kram” och får jag då svaret ”ja” så kramas vi.

En kram ska vara trygg och rogivande, det tror jag skapas genom att vi respekterar åt båda håll. Inget tvång men däremot fint om man vill. Dessutom tror jag varje individ själv vet om hen vill kramas eller ej, men vi vuxna måste våga lyssna och se vad just hen vill med saken.

Titta gärna förbi hos mig!

orsakullan gästskriver om kramar

Skulle du vilja göra ett besök hos mig efter att ha läst detta? Då finner du mig på Orsakullan som blev mamma vid 20, numera specialpedagogstudent & doula.

Besök gärna min blogg och Instagram:

Bildkälla.

Kramdeflation: kramar och deras värde i förhållande till ålder

På examensminglet när jag tog examen i maj så presenterade Johan, en klasskompis, ett nytt begrepp för mig och förklarade sin tes om kramdeflation. Ok, ”kramdeflation” var inte hans exakta ord, men i brist på annat så säger vi så.

Så här var det

En annan klasskompis, Stina som fick/köpte våra babygrejer, hade fått en liten dotter 5 veckor tidigare. Denna alvlika lilla varelse var med sin mor på minglet, och landade naturligtvis till slut i min famn.

Förtrollad, med hela huvudet fullt av den där lite söta bebisdoften som gör att man inte kan tappa greppet, stod jag i korridoren medan alla långsamt samlades för att gå vidare. Medan jag vaggade och hummade för Ronja som tvärsov i mina armar medan hennes mor var på annat håll, lutade sig Johan fram och sa:

”Du ser van ut.”

Johan är stolt far till en liten ettårig flicka som lärde sig springa och ta kurvorna lutande innan hon lärde sig gå.

”Det är bara när de är så här små som man kan krama hela. Mina är för stora för att krama allting samtidigt,” sa jag och visste att han förstod.

”Jo … men de kramarna är ju mycket mer värda än de där,” sa han och nickade mot min famn.

Johan bär på ett underfundigt intellekt, och han är inte klumpig.

”Hur menar du?” frågade jag.

Kramars värde

Han förklarade att bebisar inte kramar. Alltså de behöver kramar, de vill ha närhet osv, men de kramar inte dig. Det är du som kramar dem. ”De ger ju inte, de bara tar,” sa Johan tillgivet och tänkte uppenbarligen på sin egen dotter. ”När barn blir äldre så börjar de ge kramar, för att de vill det. Då får du ju nånting av dem, alltså är de kramarna mer värda.”

Ju äldre ett barn är desto mer värd är kramen, med andra ord. Ju äldre de är, desto mer förstår de vad kramar är och vad den kan ge, och desto mer bestämmer och väljer de själva.

”Så om jag får en kram av min dotter idag, och så får jag en till i morgon – då är den kramen värd mer än den första.”

”Jo, det har du nog rätt i … Men det ena behöver ju inte utesluta det andra.”

”Nej verkligen inte.”

Vår gamla, och numera Ronjas, vagn in action. Det är så fint att se att den lever vidare, jag blev alldeles varm i hjärtat.

Vikten av att lära barn om gränser

Björn mailade mig den här artikeln för ett tag sen: Debatt: Tvinga inte barnen att kramas så undviker vi #metoo i framtiden.

Inte för att han tycker att vi tvingar våra barn att kramas, men för att han inte hade formulerat det och tyckte det var intressant.

Att lära barn om gränser

Hon har många bra punkter i sin text (läs den!), här nedan följer några utdrag. Jag tror definitivt inte att det här är lösningen för att slippa #metoo i framtiden, för det är mycket mer komplext än så, men nog är det ett steg på vägen dit att lära våra barn vikten av deras och andras nej.

Deras nej som vi missar ibland

Tänk dig att du kittlas, brottas och busar med ett barn som skrattar så hen kiknar. Fantastiskt rolig situation, men om barnet någon gång i denna situation säger nej (och även om barnet skrattar och du vet att hen egentligen vill att du fortsätter) så sluta direkt. Då visar du tydligt att deras NEJ väger tungt.*

Kramas!

Jag tycker det är så självklart att man inte ska tvinga barn att krama folk om de inte vill. Kramen är en ömhetsbetygelse, och bör så förbli tills barnet självt börjar se det som det hälsningssätt som kramen också kan vara, men som alltid finns det situationer som man kanske inte har tänkt på, som inte är lika tydliga, trots att de innehåller samma komponenter som de man antagligen först kommer att tänka på.

En situation jag ofta sett är när ett litet barn vill krama ett annat litet barn, men det andra barnet inte vill. Då händer det ofta att en vuxen säger något i stil med ”Det är ingen fara hen vill ju bara kramas”. Och så skrattas det bort för att ungarna är ju så söta.*

Mina barn kramas bara om de själva vill. Om Simon skriker sitt vältränade ”NEEEJ!!” och dramatiskt kastar sig i soffan när våra gäster ska gå hem så ja, låt honom ligga där då.

  • Acceptera inte kramar från söta småflickor om du inte vill ha dem.

”Han vill krama dig, Simon. Säg ’nej’, eller ’stopp’, om du inte vill. Om han inte lyssnar på dig så får du gå undan eller säga till mig,” säger jag allt oftare till en trött Simon som vill vara ifred från lillebror. Allra oftast tätt följt av tillägget ”Nejmanfårinteslåss! STOPP!”

  • Pussa inte de andra barnen om de inte vill.

Adrian är stort fan av pussar, och Björn berättar att han gärna drar i andra ungar på öppna förskolan och försöker lägga en dregglig tungkyss på dem (mindre viktigt var den landar, så länge den kommer fram). Mycket riktigt skrattas det gärna bort av föräldrar.

Att tänka på vad man förmedlar

Att lära barn om gränser

Jag har som regel på jobbet att jag inte ger barn komplimanger utifrån deras utseende (vilket ibland är svårt då de är väldigt söta). Men, små barn kan inte göra skillnad på sak och person på samma vis som vuxna kan och de kan utifrån vuxnas komplimanger dra slutsatsen att de endast duger om de ser ut på ett visst sätt. Den viktigaste komplimangen vi kan ge ett barn är utan prestationskrav, till exempel: jag tycker om dig, du gör mig glad.

Jag menar inte att alla ska sluta ge barn komplimanger utifrån utseende, snarare variera dem lite och uppmärksamma andra kvalitéer också.*

Lika viktigt att tänka på med alla barn, men extra svårt med flickor eftersom vi är så hårt präglade att uppmärksamma deras utseende framför prestation. Tragiskt men sant.

Blivande feminister

Jag är mor till 2 pojkar och jag säger lite skämtsamt ibland att det ska bli riktiga feminister av dem. Skämtsamt, därför att ”feminist” är ett laddat ord, men jag menar varenda stavelse.

Jag ser framför mig mina söner som vuxna starka män(niskor), trygga i sig själva, med stor respekt för det kvinnliga könet utan att för den sakens skull nedvärdera sitt eget. Kvinnors styrka gör inte män svaga.

För mig är ordet feminist inte så komplicerat. För mig är en feminist en människa som förstår och praktiserar lika värde mellan könen, som kan se när det inte går rätt till och klarar av att argumentera för det utan att drabbas av en hel drös missriktade känslor av skam och löje och annat som gärna hänger med ordet FEMINIST.

Med ”radikal feminist” är det en helt annan sak. Det säger sig självt; ”radikal”. Där saknas balans. Nog behövs den rörelsen, jag är inte emot den men jag är inte en del av den.


*Källa: https://www.metro.se/artikel/debatt-tvinga-inte-barnen-att-kramas-så-undviker-vi-metoo-i-framtiden

Gillade du det här inlägget?
Stötta de bloggar du tycker om!  Gilla min blogg på Facebook, eller följ via appen Bloglovin eller nåt av alternativen i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

 

Här kör vi med krambaserat föräldraskap

När man håller sin tvååring i famnen, du vet, och ungen är sådär trött och pömsig, och man säger ”hur är det, vännen, är du lite trött?”, och barnet lägger armarna om halsen på en och gosar in sig mot halsen? Är inte det nåt av det absolut bästa som finns?

Inget säger ”jag älskar dig” så som en kram kan göra

Jag tror på krambaserat föräldraskap. Man kan aldrig få för många kramar.

Under min uppväxt var pappa den som var bäst på att kramas. Var han hemma när jag kom hem så möttes jag ofta av en stor björnkram i hallen, och det var alltid så. Därför var det ingenting jag reflekterade över som tonåring, typ ”å vad joooobbiiiigt att kraaaamas hela tiden”, utan det vara bara så vi gjorde.

Det faller sig naturligt för mig att överösa barnen med kramar (och pussar), JÄMT, även när de inte verkar helt och hållet mottagliga så tror jag att man alltid är lite mottaglig.

”Vill du ha en kram?” säger jag ofta till Simon när han håller på och demonstrerar. Nästan alltid säger han nej, ofta springer han därifrån eftersom han vet att jag kommer och försöker ändå annars, och ganska ofta kommer han tillbaka och vill ha den ändå.

Krama dem ändå

Härom kvällen när Björn kom hem och försökte krama Simon, så sprang ungen och gömde sig på soffan – han gömmer sig där genom att slänga sig på mage med armarna under sig och vända ner ansiktet så att det blir omöjligt att ana vart han tagit vägen – istället. Björn lät honom vara, han avskrev kramen.

”Krama honom ändå!” kommenderade jag från soffhörnet.

”Men han vill ju inte,” sa Björn.

”Men så gör vi i den här familjen tycker jag. Vi kramas när vi inte har setts på hela dagen. Det lär han sig snart.”

Man kan, kanske, diskutera hur BRA det är att våldkrama sina barn, men det händer så mycket bra inuti en när man får en kram, även om man trilskas under tiden. Jag tror det är bra för dem.

Kanske tror jag det bara för att JAG gillar att kramas. Men då kan jag känna lite att nu har de fått mig som mamma, och då får de helt enkelt gilla läget.

”Det är lite svårt att få kramar av Simon tycker jag,” sa Björn igår.

”Jag får en kram av honom varje dag innan han ska sova,” sa jag, ”men det är nog bara för att han vet att han inte får komma ner i sin säng om han inte kramar mig först. Då sjunger jag vidare.”