Apropå någonting som jag inte kommer ihåg, och som inte heller är relevant, berättade min mamma härom dan om hur det var när min lillebror föddes.
Hon berättade att hans förlossning var mycket svårare än min; han var ett helt kilo tyngre och hon var efter 9 månaders oavbrutet illamående i långt mycket sämre skick. Precis som jag hade tankarna på Simon när jag var nyförlöst med Adrian, så tänkte hon mycket på mig.
Min bror hade ”omogna lungor”, vad det nu innebär, när han föddes, och därför fick han stanna några dagar på neonatal. Han var dubbelt så stor som de flesta bebisar på neo, och mamma berättade om hur hon inte hade några problem att få syn på honom just därför. Dessutom var han den enda ungen som personalen på neo kunde plocka upp och gosa med, så varje gång hon kom till avdelningen brukade hon hitta honom i famnen på nån lycklig syrra.
Allt det där har jag hört berättas många gånger förut, och min bror skojar ibland själv om hur det kanske var tur att han låg i kuvös så att han inte nådde de andra bebisarna; han kanske hade ätit upp dem som den jättebebis han var i sammanhanget. Tänk dig bebisen på nästan 5 kilo i kuvösen intill bebisen på 700 gram.
Men så härom dan så dök det upp en ny detalj i berättelsen. Mamma sa att hon hade tankarna så mycket på mig, och att hon av den anledningen inte upplevde samma nära kontakt direkt med min bror som hon gjort med mig, sitt första barn. Men så vid ett tillfälle, när hon kom till neoavdelningen och min bror låg i famnen på ännu en charmad syrra, så vände han sig åt mammas håll när han hörde hennes röst i rummet.
Mamma sa att det var då som bandet knöts åt ordentligt, det var då hon kände att han visste vem hon var.
Jag hade också ett sådant ögonblick med Adrian. Det var på återbesöket hos barnläkaren när Adrian var 2 dagar gammal. De skulle ta blodprov, det där man droppar på ett papper och skickar på analys du vet, men Adrian var spänd och då kom det inget blod.
Sköterskan försökte massera den stenhårt knutna handen, och det kom lite grann men inte tillräckligt. Jag lät honom amma i famnen för att se om det skulle hjälpa, men icke. Efter ett tag tänkte jag att ja, det här tar väl en stund till, så jag började nynna.
Byssan lull har jag sjungit otaliga gånger för Simon när jag nattat honom, jag gillar verkligen melodin. Jag är ingen sångerska, men lyckas träffa någorlunda rätt i den visan ändå.
Efter de första tonerna kände jag hur hela ungen slappnade av i famnen och blodet rann som det skulle.
”Ååå, jamen visst, mammas sång hjälpte,” sa sköterskan rört och min blick suddades av tårar. Då först kände jag hur det föll på plats. Adrian visste vem jag var; hans trygghet, precis som jag alltid varit.
Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.
Jag läste faktiskt detta inlägget häromdagen och fick mycket stöd i det! Så tack! Det är så fint när vi delar med oss till varandra, allt känns så mycket bättre!
Tack för din fina kommentar hos mig kram
Kul att du hittade dit själv! Glad om det kunde vara till lite hjälp, jag tror att det svåra egentligen inte är att föreställa sig hur man kan älska någon lika mycket som man älskar sitt första barn, det svåra är att föreställa sig att hjärtat kan bli så pass mycket större att denna andra kärlek får plats bredvid den första.
Det är svårt att föreställa sig sin höggravida mage också, när man begrundar sitt första positiva gravtest. Ändå händer det.