Varför vi hör så dåligt

Jag pratade med en kompis för ett tag sen om det här med att höra så dåligt. Hon är sjukskriven för utmattningssyndrom, dvs hon gick in i väggen, och beter sig i mångt och mycket precis som jag – om än av andra anledningar.

Det hela handlar om trötthet, inte dålig hörsel i sig.

Tänk dig att du har ett rum fullt med prylar på golvet, organiserade i kategorier och högar – eller hur man nu vill organisera sina saker – och så går du in där och stänger dörren. Sen kör man in en massa tung (ofarlig) rök i rummet, tills den når dig upp till midjan. Du får en ficklampa att lysa ner i röken med. Där ficklampans ljus träffar skingras röken och du ser prylarna på golvet. När du flyttar ljuset från ett ställe till ett annat sluter sig röken över sakerna igen. Du ser bara det du lyser på. Det är situationen i mitt huvud.

Vad som händer är att man är för trött för att koncentrera sig, för trött för att orka bidra ens det minsta till en konversation om man inte måste. All energi man har går åt till att hålla igång det som är viktigast; i mitt fall Simon, i hennes fall pedalerna. Man har ingen energi att ta av till annat, man går på reserver ofta och blir väldigt oflexibel rent mentalt.

Det innebär i praktiken att när någon pratar men dig, så lyssnar du eller försöker i alla fall, men när denne någon blir tyst så nollställs hjärnan och därmed också samtalet. Det som sas innan bleknar bort i dimman och vad som än sägs härnäst blir en överraskning. Därför kan man höra så brutalt fel ibland, därför att man saknar referenser i sammanhanget. Man orkar inte hålla i en tråd, liksom, så allt som sägs är rimligt. Hjärnan orkar inte lyssna och göra en bedömning mellan olika alternativ om vad som är rimligast, utan den går mer på autopilot och kör på det som ligger absolut närmast till hands.

Resultatet blir ofta lustiga missförstånd, men det genererar också en hel del irritation. Jag blir irriterad på mig själv därför att jag tycker att jag är osmart, och på Björn för att jag inte tycker att han anstränger sig för att göra sig förstådd. Björn beter sig förstås normalt, som han alltid gjort, jag orkar bara inte anstränga mig för att möta honom halvvägs som jag brukar. Att försöka bringa reda i det min hjärna säger att han precis sagt kräver energi av mig som jag inte har, därför upprepar jag bara vad jag hörde så att han kan ordna upp det själv.

“Ja, så är det. Precis så är det för mig också”, sa min utbrända kompis upprört när jag berättade hur det går till hemma hos oss. I oförmåga att vidare understryka sitt medhåll fick hon syn på en skylt vid sidan av gångvägen och utbrast, som en förvirrat naturlig fortsättning på samma spår: “Och vad står det på den här skylten (hon lyckades få “skylten” att låta som den bittraste av förolämpningar)? Va? Antikrist?”

Skylten i fråga visade små tecknade promenerande barn under texten Knatteknallet. Vår förvirring begränsar sig med andra ord inte bara till hörseln.

Varför man tappar kontakten under föräldraledigheten

Man tror att när man är mammaledig… Jo, MAMMAledig, pappor ammar inte och kan därför inte jämföras rakt av, även om alla har lika värde men det är olika för män och ammande kvinnor och… bla bla bla. Jag börjar om.

Man tror att när man är mammaledig så har man så mycket tid. Jag tror också det. Varje morgon tror jag att jag ska hinna göra massor med saker under dagen men det händer sällan. Jag är glad om jag får en sak gjord, då kan jag få hybris och känna mig som ett föräldraess som alla borde ta lärdom av. Jag tänker ofta att jag borde se till att träffa mina vänner mer för det känns som att man blir så avskärmad – antagligen för att det är det man är. Det borde inte vara så svårt, för jag har ju så mycket tid.

Så när man väl äntligen lyckas styra upp nåt och träffas så vill man ta igen förlorad tid, det är länge sen vi sågs och massor har hänt. Man tror man ska ha så mycket att säga och kunna vara precis som förut, men man inser att det enda som rör sig i ens huvud är den hjärntvättade mammans tankar om bajs, bvc, barnmat, vagn, babykläder mm. Hela tiden så drar diskussionen tillbaka i det och även när man försöker för brinnande livet att hålla samtalet på en vuxen nivå om annat än bebisspyor så frågar gärna den man träffar om det. Såklart. De är schyssta nyfikna människor som sitter där med samma inställning som jag, med den skillnaden att jag brinner av längtan att få prata om vuxensaker. Konversationen blir en verbal brottningsmatch.

Man blir den där morsan vare sig man vill eller inte, därför att man ÄR det, och i det finns ju förstås oron att de gamla vännerna ska tröttna. Skit i dem då tänker kanske du och ja, det är ju så det blir och det är synd. Jag vill att mina vänner ska se att jag är fortfarande jag, även om jag inte längre har så intressanta saker att komma med därför att min horisont krympt så ofattbart mycket.

Det är verkligen som en klok kvinna sa en gång; när man får barn tror man att alla ska vilja hänga med en och tycka lika mycket om ens barn som de gör om en själv, men faktum är att man själv måste stå för kontakten med yttervärlden.

Jag vet av erfarenhet att när en nära vän får barn och man inte har barn själv så blir man respektfull. Man tänker att det måste vara påfrestande för dem, de får säkert aldrig sova, jag ska inte hålla på och tjata och tränga mig på, jag låter dem höra av sig när de känner att det är läge.

Va fan, det blir aldrig läge! Man är alltid trött, man har alltid huvudet fullt av bebistrams och man har aldrig följt med på senaste nytt om någonting. Man är socialt efterbliven.

Jag älskar mitt barn mer än själva livet, men det betyder inte att jag inte vill fylla min tillvaro med lite mer än honom… Men dagarna bara flyter ihop och utan yttre motivation så är det inte mycket som blir av, om jag ska vara förkrossande ärlig.

Det är inte ett dugg konstigt att folk tappar kontakten, om än förhoppningsvis tillfälligt, när det kommer barn men jag hade faktiskt trott att det skulle bli annorlunda för mig. Ja, jag erkänner att jag tänkte det dummaste man kan tänka. Jag tänkte att det där kommer inte hända mig.

Det gör det visst det. Jag tror att det händer nästan alla. Inte alla kompisar man har förstås, för hur skulle det se ut om alla övergav en som om man var ett sjunkande skepp, men gravt försämrad kontakt med vissa och tappad med andra.

Sådär. Nu är det sagt. Och näej, jag har inte förlorat kontakten med någon, utom en, och dem jag fått försämrad kontakt med vet jag finns kvar på andra sidan. Jag är inte deppig. Jag är något resignerad bara.

Svärmor ringde igår kväll. Hon frågade hur jag kände mig och berättade att hon kommer ihåg det där, du vet att man hasar omkring hemma i gamla tofflor och pyjamas och tittar sig i spegeln och förvirrat undrar vart man tagit vägen. Det här är inte jag, tänker man.
Igår slängde jag min tröja som jag haft på mig i minst 5 dagar i sträck – förmodligen mer eftersom jag tycker att 5 dagar känns logiskt – på tvätten. Jag gjorde det bara för att jag i ett ögonblick av klarhet tittade på mig själv och såg hur fördärvligt lortig tröjan var av bebisspya, matrester, tandborstdregel, mjölkdregel och fläckar av lite mer mystiskt ursprung där jag bland annat misstänker utsida av bil, gipsdamm, blöta löv och choklad. Det var mitt ögonblick av spaning med ficklampa i becksvarta natten efter den Lisa som jag känner.
Det visade sig att hon gått och vilat. Hon vaknar väl nån gång när det börjar ljusna och en normal tillvaro kommer på fötter.


Föll mitt inlägg dig i smaken? Gilla gärna min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas 😉

HiPP risgröt och Livsmedelsverket

Jag är så skrattretande trög:

Med anledning av diskussionen om arsenik i risprodukter samt råden från Livsmedelsverket skickade jag ett mejl till HiPP* angående Simons risgröt han äter till lunch. Struket Namn svarade:

Hej Lisa,

Tack för din fråga.

Vi förstår att du blir orolig över den pågående diskussionen om arsenik i ris och försäkrar att alla HiPPs produkter är säkra och tillgodoser en fullgod näring till ditt barn.

Arsenik finns naturligt i marken över hela världen. Därför finns det också små mängder av arsenik naturligt främst i ris, men även i andra grödor. Mängden arsenik varierar beroende på naturliga variationer, såsom var och hur grödan odlas. HiPPs produkter är speciellt utvalda för att möta barns behov. Vi använder bara de bästa ekologiska ingredienserna och testar alltid arsenik i riset. Vi använder endast ris som uppfyller våra höga krav. Vi försäkrar på att våra interna låga gränsvärden för arsenik uppfyller alla krav enligt lagen.

Delvis använder vi ris som en del av en måltid, men för det mesta används ris som stärkelse eller mjöl i mycket små mängder för att få en bra konsistens på maten.

Alla HiPPs produkter och ingredienser följer EU:s  nya låga gränsvärden för arsenik i ris som kommer att gälla från januari nästa år.

Livsmedelsverket svarar så här på frågan om arsenik i livsmedel speciellt för barn:
Barn bör inte äta ris och risprodukter – risgröt, risnudlar och rismellanmål oftare än 4 gånger per vecka. (Här menar Livsmedelsverket ris i större mängder, såsom i en huvudmåltid)

Lycka till med ditt barn.

Med vänliga hälsningar,
Struket Namn, leg dietist
HiPP
www.hippbarnmat.se

Jag tycker det är ett utmärkt sätt att INTE säga “nej, det är nog bra om han inte äter den varje dag”, men ändå mena det. Mycket diplomatiskt. Mindre text och mer konkreta besked hade hjälpt min stackars amningshjärna som blev tvungen att läsa ovan mejl fyra gånger, sova på saken, och sen 2 gånger till innan det blev tydligt. Ja, så illa är det. Jag fattar ju ingenting av nånting. Hemskt frustrerande.

HiPP


*Detta är naturligtvis inte sponsrat. Ville bara vara tydlig med det.