När vi köpte vårt hus saknades förvaring. Det var som om de som sålde det inte hade några saker.
Att organisera barnkläder är ingen baggis i det här huset. Även om ungarna har sina garderober i sina rum så är hallen är ett ständigt provokationsmoment att hantera, för mig i alla fall. Där finns inte utrymme för alla skor som samlas i drivor – jo, drivor – eller alla jackor och overaller och täckbyxor som behöver finnas tillhands, så vad som händer är att jag ofta står och kastar anklagelser om ”var vantarna bor” och ”varför ligger den HÄR?” omkring mig så älskvärt jag kan. Jag får aldrig några användbara svar, och inte sällan beror det på att den skyldige är jag själv.
Flera ryck har gjorts, i omgångar, och nu senast var det uppmärkning av var alla jävla vantar m.m. ska vara. Björn gillar att ha skyltar och märkningar överallt, så vi har av den anledningen en dymo i vår ägo. Vid en helgsväng på ett varuhus råkade jag få syn på en liten påse pappersetiketter med snöre och tänkte att nu … nu händer det, idag åker lapparna upp, snyggt eller ej. Det dröjde 3 veckor, men nu är det gjort.
Jag kom liksom igång där, så märkningarna spred sig som en löpeld genom huset. Detta är favoritlådan i frysen (näst efter den märkt ”glass, bär, sött” förstås).
