När man blir så arg att man inte vet vart man ska ta vägen

Jag förtydligar, för det otränade ögat, att bilden föreställer ett vredesutbrott på hallgolvet. Problemet verkade vara all form av förändring; gå in, ta av ytterkläder, äta äpple (lönlöst försök till muta), resa sig, sluta vråla.

Eftersom det sistnämnda inte lämnade annat val än att vänta ut honom – han kan ju inte rimligen rulla runt på golvet och vråla konstant ända till dagen därpå, då han å andra sidan skulle vara mer eller mindre startklar, påklädd som han var – så gick jag och hämtade systemkameran. Jag är inte en överbegåvad fotograf och det var lurigt ljus i hallen, så jag fick pröva mig fram.

“Nä du Simon, det får nog bli blixt i alla fall.”

“UUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ-WWOOÄÄÄÄ-NÄNÄNÄNÄNÄNNÄÄÄÄÄ-MINA! MINNA!!”

Vi är alla lika

Jag minns livligt mina egna vredesutbrott från när jag var liten. Antagligen inte SÅ liten, som Simon, men känslorna tror jag inte skiljer mycket. Jag minns hur jag försökte få utlopp för ilskan som liksom var för stor för att få plats i mig, och hur alla försök (slåss, banka, skrika, få tokspel på golvet) var som att kasta ved på elden tills det liksom brann i bröstet på mig. Jag kunde hålla på länge.

Jag vet att det inte är så mycket man kan göra medan det pågår; ingen människa är kontaktbar mitt i ett raseriutbrott.

Apropå att ilska, och att känna igen sig; jag kom över den här artikeln i veckan,

När barn skrattar åt vuxnas tillsägelser, då är gränsen nådd! Eller?

som i princip går ut på att barnet inte självklart hånar dig bara för att det skrattar åt dig när du blir arg. Det kan vara precis tvärtom. Det fick mig att tänka på att det kanske skulle vara lättare för oss alla om vi försökte tänka lite djupare än till bara här och nu. Försöka tänka lite oftare “om det var jag”, eller kanske “hur ser det här ut från barnets håll just nu?”.

Lättare sagt än gjort, jag vet.

 

Dagen då jag valde att ta bilen till barnläkaren

I onsdags förra veckan var vi på besök hos barnläkaren på Alva barnklinik. Anledningen var Simons never ending hosta och Adrians tendenser att ta efter den.

Vi hade tid kl 08:30 på Sabbatsberg. Sabbatsberg ligger på andra sidan Brommaplan från oss.

Korsningen från Helvetet

Låt mig berätta, för dig som inte känner till den delen av Stockholmsområdet – eller för dig som inte är från Stockholm kort och gott, för Brommarondellen är ÖKÄND för sin förmåga att driva trafikanter till vansinne på rekordkort tid – om Brommarondellen, även känd som Korsningen vid Brommaplan, alternativt Korsningen Från Helvetet.

Den ser kanske oskyldig ut, men här kuggar folk sina uppkörningar på löpande band. Jag kan inte redogöra för VARFÖR det är så svårt, men jag är säker på att bilden (källa: Google Earth) är tagen kl tidigt, på sommaren, och det är ändå trafik.

Det är en fantastisk flaskhals. Alla som ska till och från Ekerö måste åka där. Alla som ska från vårt håll in mot eller från stan måste åka där. Och sen har vi alla andra som också bara MÅSTE hänga där.

Så svårt är det inte att köra i en rondell, ändå, men Brommarondellen har troligen en magisk vägspärr på varenda ansluten väg som får en att glömma hur man gör, tappa tålamodet med alla andra som drabbats av samma tillfälliga amnesi och chansa vårdslöst på allt som förefaller förkorta tiden som man måste befinna sig på området.

Under rusningen är det katastrof. VARJE DAG.

3 alternativ

  1. Jag tar bilen hela vägen till Alva. Jag kommer få sitta i rusningen vid Brommaplan, men jag kan ta med det i beräkningarna. Jag måste åka 07:15 senast.
  2. Jag åker kommunalt; buss och pendel. Jag kanske inte får plats på bussen med tvillingvagnen, och pendeln kanske inte kommer i tid, men jag kan ta med det i beräkningarna. Jag måste gå 07:10.
  3. Jag tar bilen till pendeln. Fördelar: jag behöver inte oroa mig för bussen, och slipper vänta på den på väg till föris efter läkarbesöket. Nackdelar: mycket meck med barnvagn och barn i och ur bilen, samt mycket folk på pendeln. Och pendelns oberäknelighet förstås. Jag måste åka 07:10 senast.

Bilen vann

Bilen vann tävlingen med knapp marginal, eftersom bilen går när vi sätter oss i den, och eftersom eventuella härdsmältor, utbrott och annat kul är mindre stressande om man slipper hantera dem i rusningen på tåget.

Jag sov jättedåligt på natten, det kändes som att den var mer ansträngande än vilsam så morgonen bjöd inte på så mycket humörbuffert från min sida. Jag vägrade acceptera att det skulle ta en (1) timme (!!?) att köra till Sabbatsberg, när det i vanliga fall skulle ta max 30 min, så vi åkte hemifrån kl 07:37.

Kl 08:14, efter mycket svordomar, otålig kökörning och frenetiskt tedrickande, satte Simon i halsen där bak. Trodde jag.

“Mammaaa…?” hulkande kvälj-ljud. “Mammaa…! MAMMMMAAAA!!”

Jag tittade i backspegeln och såg honom kräkas i fontänstil rakt mot spegeln.

Det måste vara jobbigt att spy när man sitter fastspänd i ett 5-punktsbälte, omöjligt som det är att böja sig framåt. Det lät jättejobbigt. Lukten som genast spred sig i bilen var också jättejobbig.

Vi stannade, jag torkade tills vi inte hade några handdukar kvar, och valde sedan att inte koppla loss honom. Vi skulle ändå snart kliva ur.

Kl 08:22 ringde jag barnläkaren och meddelade en viss försening.

Kl 08:29 (!!!) parkerade vi utanför huvudentrén. Plus tiden det tog att fixa parkeringsbiljett, torka vidare på Simon, inse att det var singelvagnen som låg i bakluckan och att Adrian nog inte borde sitta i Simons nedspydda knä, springa vilse inne på bottenplan, samt hitta rätt, allt med Adrian (103 kg spaghettibebis) på armen, så var vi bara 10 min sena när vi med vagnen som plog knuffade upp dörren till mottagningen och sympatiskt fyllde den med den vassa doften av svettigt söndagsdike.

Hos läkaren

Simon är lite rädd för läkare och han var lite skakad av sin frulleförlust, så det var bara för mig att plocka fram den moderliga “nu gör vi det här”-attityden ur skåpet, ta min kräkkladdiga son i famnen och nästan höra plaskandet när hans blöjklädda, kräkvåta rumpa landade på mina lår.

Läkaren såg ut att ha passerat sina 65, och talade som en sann veteran. Jag hade svårt att inte se honom i en högryggad karmfåtölj med ena foten på knät och en cognac i handen framför en öppen spis, dvs jag hade svårt att koncentrera mig på vad han sa. Särskilt som Simon klättrade runt i mitt knä, nu hemvan vid rummet, tog mitt ansikte i sina kalla våta händer och ropade “Mamma! Maammmaaa!” och pekade på tavlorna på väggen samtidigt. Jag småbrottades med min tvååring och försökte lyssna på veteranens utläggning om astmans historia och aktuella statistik. Det var inte lätt att sila ut den info som jag var där för, faktum är att jag misslyckades helt. Däremot kan jag berätta att det ENDA som INTE finns i barndomen är hudförändringar.

Summan av besöket var 4 fina friska lungor, och uppmaningen att “invänta våren med tillförsikt”.

Mot föris

Det gick bättre på hemvägen. Bilen stank, Simon stank, JAG stank, men rusningen var över och efter ett internt rådslag åkte vi direkt till föris utan att stanna hemma för sanering.

På föris är man allergisk mot kräk, dvs man tror gärna att alla barn som kräks har kräksjukan och åtgärder vidtas. Hade stället haft en bakdörr hade jag ålat oss in där, men nu fanns bara den vanliga dörren att välja på.

Vi var där strax efter 10. Jag föste in Simon i kapprummet och hämtade en plastpåse samt rena innekläder från hans hylla. Klädbytet var stressigt, jag var rädd att det skulle komma in personal och känna kräkdoften och säga att Simon måste vara hemma*, och jag var för trött. Det kändes som att klockan var 5 på eftermiddan. Men det gick bra, när han sprang ut där till de andra doftade han fortfarande spya på halsen men i övrigt var mörkläggningen framgångsrik. Tror jag. Det blev i alla fall inga kommentarer på det.

Bilstädning i övertrött tillstånd

Man vill inte låta kräk och kräklukt få fäste i bilen, så det där med att sova var bara att stryka. Jag städade bilen i 3,5 timmar istället.

Adrian satt på första parkett i kanske 15 min innan han blev akut hungrig och trött, så jag fick göra nästan rubbet ensam. Där var ett svagt ögonblick av hulkande tröttgråt i baksätet när jag skulle demontera Simons bilbarnstol, som stank som bara den, och inte förstod anvisningarna i instruktionsboken, men det löste sig.

Klädseln tvättades. Skumplastdynan torkades efter bästa förmåga. Det visade sig att stolen är ganska tung, och piper om den inte har tillräckligt med tyngd på fotstödet – det sitter alltså en elektrisk pipsak i stolen. Sätesskyddet tvättades. Jag putsade till och med babyspegeln.

Det doftade svagt av citron i bilen när det var klart. Det höll i sig i en dag ungefär, nu doftar den svagt av kräk istället men jag tror det kommer gå över.

Det var helt klart rätt val att ta bilen till barnläkaren i alla fall.

Resten av dagen

Det kändes som om dagen led mot sitt slut när jag lämnade Simon på föris. Det kändes som att en ny dag började när jag skulle gå och hämta honom, och som att nån stulit natten däremellan. Jag talade om det för Adrian, men han hörde nog inte för han verkade väldigt upptagen av att sprättbåga i vagnen, göra snabba rumplyft, vråla och träna på olika ansiktsfärger. 50 nyanser av rosa russin, typ. Jag tyckte bäst om den då han vred sig som en månskära (magen utåt), tryckte ansiktet mot nätet i vagnens färdriktning och vrålade framåt. Som ett signalhorn på äldre bilar tillkännagjorde han på så sätt vår framfart på gångvägen.

Jag kände bara att det var bäst att ransonera energin som var kvar, och han gav upp precis när vi kom fram. I övrigt gick det bra, tror jag. Det är lite suddigt.

Jag hade i alla fall tur med vädret. Haha! Föreställ dig om det hade isregnat hela dan.

 


*Självklart skickar jag bara mitt barn till föris om jag är bekväm med att andra föräldrar hade gjort samma sak i min situation, men det vet inte andra föräldrar och inte heller personalen.

 

Mutor av småbarn = bättre hälsa

Jag hade hört mycket om mutor innan jag själv fick barn, men aldrig behövt använda dem själv – EFTERSOM jag inte hade egna. När jag jobbade som aupair i småbarnsfamiljer så mutade jag inte, jag hotade.

Eller… “hotade” låter så dåligt. “Lovade” är bättre. Jag lovade att om saker och ting inte blev ungefär som jag nu bett om flera gånger så skulle den lille parveln bli tvungen att berätta för mamma eller pappa på kvällen vad som hade hänt. Och om den lille parveln inte ville det så skulle jag göra det. Det var ju inte jag som hade satt reglerna, det var föräldrarna, så det var ingen mening med att diskutera så mycket med mig.

Till saken.

Simon fick medicin mot sin hosta för en liten tid sedan. Det är en inhalator och eftersom man inte kan räkna med att småbarn ska kunna sånt så fick vi med en mask.

inhalationsmask för barn 1-5 år

Han fick bekanta sig med den på egen hand en stund först. Han satt i sin stol och pratade och vände och vred och pekade och hade sig, och både jag och Björn visade på oss själva hur man skulle andas i den. Sedan blev det dags att använda den.

Simon tvärvägrade.

Jag ställde fram datorn och satte på storfavoriten Bä bä vita lamm på Youtube för att distrahera, med det bidrog bara med temamusik till kakofonin av skrik, vrålgråt, hosta och hetsiga kommandon.

Till slut lyckades vi. Med 4 händer. Björn höll i Simons armar som i en kram, jag höll huvudet och masken. Ja, vi tvingade honom; ibland måste man helt enkelt.

Det här fungerade förstås jättebra på helgen när Björn var hemma under frullen, så första morgonen utan honom blev det inte mycket inhalerande av. Sen kom jag på att ungen älskar russin.

“Vill du ha russin, Simon?”

“Jaa!”

“Ok, men vi måste ta medicin först.”

“NÄÄÄÄÄÄÄJ!!!”

Jag lät honom vara, men russinen hade fått fäste och till slut gick han med på att inte vägra så mycket att jag inte kunde genomföra medicineringen.

Efter 2 dagar med russin efteråt kunde jag ge honom medicinen med Adrian på armen. Nu vill han vara med och själv trycka av dosen.

Länge leve mutorna.

 

 

Förkylningstider leder till nya rutiner

Jag blev förkyld i torsdags, igen. Något less… men men, det är som det är. Det är en förhållandevis mild förkylning, den sorten man kan uppskatta som ensam i hushållet; hemma från jobbet, tillräckligt pigg för at sträckkolla serier och sitta i soffan med datorn i knät.

Nu är jag inte ensam i hushållet och som konsekvens förändras mina dagar endast till det sämre i förkylningstider numera. Ingenting praktiskt förändras, jag gör exakt samma saker som vanligt men det är uppförsbacke, motvind, ösregn och en bruten tå hela vägen. Typ.

Men det hände en bra grej i alla fall; Adrian somnade inte i babyskyddet när vi hämtade Simon efter lunch.

I vanliga fall somnar han i bilen och sover samtidigt som Simon fram till kl 15 och sen är han ganska needy fram till middan, och sen fortsätter han med det tills han får sin välling vid 20 (med en sovpaus på ca 40 min där runt 18:30).

Nu var han vaken till 14 istället. Han var på strålande humör och när han blev trött fick han lite mat, lite boll och sen gick jag ett varv runt kvarteret (4 min) med honom i vagnen.

Sen tvärsov han ute till kl 17, och strax därpå kom Björn hem.

Det vore så skönt om det gick att göra rutin av detta, så att jag och Simon kan vara med varandra på eftermiddan utan att jag måste ha en hand på Adrian i princip hela tiden. Det vore bättre för alla inblandade.

Småbarnsvardagen närmar sig

Idag är Björn sista pappadag; Tvåan föddes ju på fredagen så Björn jobbar imorgon. Jag tyckte han kunde ta en klämdag där, men det verkar inte som att det är aktuellt i konsultvärlden.

Under dessa 2 veckor har vi Björn påbörjat monteringen av köksbänken vi ska ha längst bak i köket. Det är tydligen lite pilligt men det går framåt och han är inte supertaggad på att återgå till jobbet riktigt än.

babyseat

Det känns lite nervöst att ha pojkarna själv hela dagen imorgon… Vilket är jättekonstigt, eftersom Simon är på förskolan 9-15 och Tvåan sover ca 18 timmar per dygn. Plus att det är MINA pojkar. Men det känns lite vingligt inför utsikten att styra upp en småbarnsvardag som funkar för oss alla 3 på egen hand.

Egentligen borde det vara en axelryckning för mig med tanke på alla mina aupair-år, men nu är det mina egna ungar, jag är relativt nyförlöst och jag har ingen – alltså NOLL – känslobuffert för motgångar.

Det kommer med största sannolikhet gå superbra ändå. Det gäller bara att inte ta nånting för givet.

Vårt konservativa barn

Vad vi än gör med Simon som innebär förändring. Vad vi än gör, och det kan räcka med att flytta på honom, så bryter han ihop. Oftast håller det i sig i 20 sek och sen kommer han på nåt annat att göra. Det verkar vara så himla jobbigt! För honom alltså. Jag har vant mig för länge sen, även om det tyvärr innebär att jag ålar på golvet förbi soffan för att han inte ska se mig och uppfatta förändringen i att jag passerar när han äntligen kommit på att nåt är intressant oberoende av mig.

Knappt styrfart på vardagen

Jag har inte tränat på 4 månader och måste nu medge att min kropp håller på att rasa samman som resultat av detta – i kombination med graviditet/förlossning/amning/sömnbrist/isolering, förstås.

Men som jag brukar säga, eller snarare repetera som ett sorts ihåligt mantra för mig själv (och andra); om man inte trivs får man se till att göra nåt åt det. Man kan inte bara slänga sig på rygg och gnälla.

Nu har jag känt mig sänkt i flera dagar och har dessutom ont i både rygg och knä (gammal skada), så då får jag väl börja där.

Träning.

Yeeey.

Det är alltid så svårt att komma igång, att skapa träningsrutinen i vardagen. Speciellt nu när min vardag helt saknar styrsel, jag menar jag har ju för fan knappt styrfart. Gaah.

krypträningSats har tydligen barnpassning för barn som är minst 3 månader. Jag tänkte ta mig dit idag men då har Simon en usel dag, antagligen som kompensation för den braiga dagen igår, så jag törs inte. Inte idag. Kanske imorgon.

Istället har jag kämpat med att få honom att sova så att jag kan träna själv lite grann, men han var inte alls med på noterna och körde kombinerad kryp- och gapträning tills vi ÅTERIGEN hamnade i soffan.

Frullefunderingar

Idag är det återbesök hos barnmorskan kl 11, och vi måste ha med oss myggnät till fönstret så det blir ett stopp på Bauhaus innan så vi åker hemifrån kl 10. Det är om en timme.

På en timme ska bilen packas med all mat, alla kläder och alla prylar som vi behöver där ute i sommar (badbalja, vagga, lakan m.m.).

Det duggregnar ute. Jag vet faktiskt inte vad jag ska ha med mig för kläder, jag minns inte vad jag lämnade förra året.

Egentligen borde man fota sin garderob och sitt kylskåp/frys varje gång man åker därifrån.

Simon sover i alla fall fortfarande, det är jag väldigt glad för.