Nu, kära vänner, är det äntligen lördag så ta er 2 minuter att skumma igenom nedan länkade vinlista (bilden) medan ni smuttar ostört på morgonkaffet. Planera sedan ett besök till alkoholbutiken och bunkra upp – man vet aldrig hur dagen blir.
Hittade den här länken på en av de bloggar jag följer och känner att jag bara måste dela med mig. Dessutom måste jag ju spara den för egen del 😉
För allas skullSÅ KLART att vi ska gå på babysim med Simon! Och nej, inte för att alla andra verkar göra det, utan för att i egenskap av före detta simmare så tycker jag vatten är den roligaste lekmiljön som finns – förutom snö då.
Jag vill kunna gå på äventyrsbad med Simon (känner mig inte tillräckligt taggad för att dra dit utan barn) utan att han ska bli rädd och ledsen varje gång han får huvudet under vattnet. Jag vill kunna leka med honom vid strandkanten utan att han ska få panik och springa till filten så fort det kommer en våg, som jag har sett andra ungar göra. Framför allt vill jag att han ska lära sig simma så tidigt som möjligt. Så… när allt kommer omkring kan man fråga sig för vems skull vi går på babysimmet; min (och Björns) eller hans.
Hur det än må vara med den saken så spelar det ingen roll; Simon misstycker inte. Han verkar inte vara sån som kastar sig över nya saker med ansiktet först, snarare lite mer reserverad och avvaktande. Då gäller det, när nånting nytt händer, att vi tydligt visar honom våran reaktion så att han kan använda den som riktlinje och förhoppningsvis bestämma sig för att hålla med och skratta han också. Det brukar funka. Hittills har han ställt sig lite avvaktande till bassängen och lamporna som byter färg under vattnet, men efter ungefär halva lektionen slappnar han av och sprattlar till och med för egen maskin.
Första lektionen var förra torsdagen, och då var Björn med också. Vi fick göra lite övningar och sjunga lite sånger där man kör runt barnen i vattnet så att de ska känna hur det rör sig runt kroppen. Idag var samma sak fast med fler positioner. Eftersom Simon är så topptung så måste man hålla i honom ordentligt så han inte tippar framåt. Han tittar gärna rakt ner i vattnet, och utan förvarning kör han ner ansiktet i det ibland. Han kommer upp med en kallsup och perplex min – typ som om ett flygande tefat just landat ovanför oss och bränt ett hål i taket – men det hindrar honom inte från att göra om det så jag börjar undra om det är med flit.
Nästa vecka blir ingenting för då är det tydligen höstlov… jag ska nog börja ta för vana att bada hemma med honom en gång i veckan. Inte för att han behöver tvättas så ofta (en gång i veckan räcker än så länge) men för att jag tycker det är kul. För det är ju så; tycker barnet att nåt är kul, då blir det kul.
Idag är det måndag, visade det sig, och hittills har jag:
Efter att jag/vi kommit hem från shoppingutflykten hade Simon somnat så jag vågade inte kliva ur bilen av rädsla att väcka honom – han har en tendens att inte vilja sova tillräckligt på dagen – så det var bara att sitta kvar och skriva upp vad jag hunnit med dittills.
Simon says…
När han vaknade var vi bara inne och ammade innan jag tog med honom ut på en timmes promenad och handlade middag. Nu när han är nattad och jag satte på tvätten (nya tyget) lite väl sent sitter jag i soffan och orkar inte göra nåt mer konstruktivt än att skriva dessa rader medan Björn väntar på att vi ska kolla upp förskolor.
Jag fortsätter i morgon…
När vi är hemma båda 2 så turas vi såklart om att byta blöja på Simon. Den som håller i honom brukar det bli, men inte alltid. Dagens filosofiska tanke står Björn för:
Björn: Det här med blöjbyte är lite som rysk roulette, eller hur?
Jag: Jaa… eller. Hur menar du?
Björn: Jo, för när man tar på sig att gå och byta blöja, så hoppas man på att det ska vara ett löst skott. Alltså inte bajs överallt.
Jag råkade publicera ett utkast igår…
Sova
Egentid så viktig att man tappar ur sikte det som är viktigast
Stort sömnbehov
Stackars björn
Identifiera problem för att ta tag
Jag är snabb stackars b gör som jag ber och så blir jag arg ledsen
…och det var inte riktigt meningen. Jag brukar skriva utkast till inlägg när jag kommer på dem, dvs när jag är sluddertrött om kvällarna, när jag sitter och ammar kl 04:36, när jag är ute och promenerar m.m. För att fler än jag ska fatta så har jag broderat ut ovan stödord. Så att det inte blir några missförstånd liksom.
Saken är den att jag tillhör den stora del av befolkningen som är lite mer sömnkänslig än genomsnittet. Det tar lång tid för mig att komma till ro, släppa alla tankar och idéer och slappna av om kvällarna. Mår jag dåligt av nån anledning så är det sömnen som ryker först – väldigt tätt följd av allt annat, för det är ju så att om man inte får sova så tappar man pedalerna. När jag är för trött – och alltså jag menar inte typ ”åh jag sov så dåligt i natt” eller ”den här veckan har varit stökig” – så tål jag ingenting. All extra energi som krävs av mig, som jag inte budgeterat för, får mig att vackla. När jag vacklar tror jag att någon knuffat mig, så jag hamnar i försvarsställning; jag blir arg. Så arg att det inte går att komma runt, bara igenom.
Jag tillhör den delen av befolkningen som mår som bäst på 8 timmars sömn. Helst, allra helst, obrutna 8 timmar. Sedan strax före Simons ankomst till världen har jag sovit mindre och det har gått bra, eller typ bra. Som mest har jag kommit upp i 7 obrutna timmar (ja, det hände en gång) och det är lyx, det fattar väl jag med. Oftast, däremot, så handlar det om kanske 6 timmar totalt med 1-2 timmars paus i mitten. Det har väl gått det med.
”Varför sover du inte på dagen, när Simon sover?” frågade Björn mig igår när jag berättade att jag insett att jag går på knäna just nu. Ja, varför? Varför, i allsin dar? Jag misstänker att alla hormoner fått mig att tro att jag är piggare än vad jag är och att jag behöver mindre sömn nu (så är det tydligen när man ammar), och jag har tänkt att om jag sover på eftermiddagen så somnar jag inte i tid på kvällen och så är natten förstörd. Därför.
Jag går inte och lägger mig samtidigt som Simon – för det skulle ju kunna vara en lösning annars – eftersom jag vill ha lite egentid, lite vuxentid, lite lugn och ro på kvällen tillsammans med Björn och då springer tiden bara iväg. Det här med att få egentid är så pass viktigt för mig att jag liksom tappat fokus på den grundläggande förutsättningen för allt, dvs sömnen.
I och med att jag blivit så trött som jag tydligen är, så har jag blivit ganska argsint. När Björn säger nåt vänd bort från mig, med en stor chokladbit i munnen, apropå en tanke han just fick (och som jag inte läste), så krävs det en jäkla massa obudgeterad energi för att uppfatta att han pratar med mig, urskilja orden och fatta vad de betyder. Jag orkar inte, så jag blir arg och fräser ”VA??” direkt. Det kommer ett ”VA??” från mig ungefär var tredje minut ibland. Och jag blir så irriterat trött på att höra mitt eget tonläge, på att behöva be honom upprepa typ allting 2 ggr, på att till slut stå attackberedd redan innan han uttalat sig. Stackars Björn, helt enkelt. Såhär kan jag ju inte hålla på, det är inte konstruktivt.
Så, eftersom alla problem har sina lösningar så testade jag att sova i gästrummet i natt. Det gick bra, jag fick 7,5 timmar och blev väckt kl 06:13 av en hungrig son med tillhörande far. Jag tänker att en natt till i gästrummet, sen borde jag ha återhämtat mig så pass att jag inte blir gråtfärdig vid blotta tanken på att inte kunna sova. Sen får vi ta det därifrån.
Jag vaknar kl 05 av Simons ryggsim. Han sover, men hans lilla kropp jobbar ut gaser (bland annat) så jag petar Björn i revbenet.
”Blöja?” säger han och reser sig.
Jag kan inte göra sådär – resa mig andetaget efter att jag vaknat. Möjligen när jag försovit mig, men till och med när jag tar på mig byxor med ena handen och borstar håret med den andra i försovningsfrenetisk stress ifrågasätter jag om det verkligen är värt obehaget av att inte ha fått vakna i lugn och ro, och har alternativet att gå och lägga mig igen som ett seriöst förslag i tankarna.
Därför är det bättre att Björn tar de nattliga blöjbytena. Han hinner göra det innan Simon får ett utbrott, och jag får vakna lite långsammare innan han ska ammas.
