Jag skulle klä på Simon, som vanligt, efter frukost för att åka till föris.
Han har underställ (även känt som ”lager 1”) underst, och eftersom det är i merinoull och inte tål normal tvätt så tar man inte på honom det innan han äter och alltså måste vi börja med att byta om från pyjamas.
Sedan ska han ha fleeceunderställ utanpå understället. Sen är det ullsockar, gärna dubbla. Sen är det en merinoullkofta. Sen är det skalbyxor, tjockare dregglis, och sen ska stickade tumvantar på innan händerna bänds in i de lätt fodrade vattentäta vantarna. Sen är det fodrade stövlar, och sen är det skaljackan. Och så mössan. Och nu såhär i vått väder behöver man ibland galonkläder utanpå allt.
Ungen ser ut som en michelingubbe med nedsatt rörlighet i lederna, och jag är helt slut. Det tog dessutom bra mycket mer än 5 minuter.
Det slog mig då att förskolepersonalen gör detta på rätt många ungar, flera gånger om dagen; det MÅSTE finnas ett snabbare sätt än mitt.
Hur. Gör. De?
Jag menar, det är ju inte som att de kan ta sin tillflykt till Babblarna på datorn för att undvika spaghettiålandet eller hjulande bläckfiskfenomenet.
”Det är ju inte möjligt att ni lägger 15 minuter på att klä på en unge, liksom. Det skulle aldrig gå. Hör gör ni? Har alla andra barn såhär mycket kläder på sig?” frågade jag personalen när jag lämnade Simon strax därpå.
”Jaa… alltså det går ju fortare än så. Alla har lika mycket kläder så vi är ju lite vana, det brukar alltid ta längre tid med mamma och pappa”, skrattade hon utan att avslöja den minsta yrkeshemlighet för mig.
Nu är jag inne på att jag ska be att få gå på praktik hos dem. Eller liksom bara sitta med och studera när de ska slussa ut 10 barn på gården utan att nåt av dem hinner somna under tiden.
