Etikett: sjuk

Apropå streptokocker och hosta

Här kommer en spinoff på vår havererande amning:

När jag berättade för mamma i måndags att jag fått antibiotika mot streptokocker så sa hon att Simons hosta, som han dragits med i flera månader nu, kanske också kunde bero på det och att jag skulle ringa läkaren.

Igår ringde jag alltså samma läkare som jag själv går hos, och hon sa bestämt att ja, det kan vara samma och hon måste träffa Simon. Vi fick en tid igår, kl 13:20 dvs mitt i middagsvilan, och han fick inte äta på 2 timmar före besöket.

Jag löste det så att Simon var på föris fram till 10:30, sen åt han lunch med mig och hann sova en timme innan jag fick väcka honom för att hinna i tid.

Väl på plats förstod han att något var i görningen och blev ängslig redan i hallen, så jag fick bära honom till väntrummet. Där fanns det leksaker, men när han råkade välta en kulram i golvet och det lät ganska högt så rasade humöret. Han tröttgrät och skulle sitta i famnen, och när Ruzena (läkaren) öppnade dörren i sin vita läkarrock blev det overload. Han försökte gömma sig bakom mina ben samtidigt som han grät hejdlöst.

Vi försökte distrahera med leksaker och papper och penna och sång, men han hade redan slagit in på sitt spår och var ohejdbar. Ruzena visade mig hur jag skulle hålla fast honom så att hon kunde titta i hans öron, och Simon var som en panikslagen kanin i min famn. Snoret rann i stadig fart, dreglet for och tårarna sprutade.

”Simon, älskling, det är ingen fara” försökte jag, men det är klart, den har han hört förr.

Anyway, det gick bra till slut. Han har en lätt öroninflammation som inte kräver behandling, men inget problem med halsen eller så. Med tanke på det, och på Simons upplösningstilltånd, så strök hon bodprovet ur agendan. Vi fick en luftrörsvidgande medicin som ska mildra hostan och hjälpa honom att sova lite mer ostört om natten.

När Simon förstod att hon inte skulle bråka med honom mer, strax innan vi skulle gå, så slappnade han av lite och började trevande släppa in henne. Hon fick ett leende, och så gav han henne pennan när hon bad om den. Ruzena charmades på fläcken ända ner i skorna, och de var ”älskling” med varandra när vi gick därifrån.

Hur det går med vår amning?

Under mitt inlägg om vår havererande (ja, presens) amning fick jag tips från Cecilia och Nina om att det skulle kunna röra sig om kort tungband, och du vet ju hur det blir när man är desperat efter svar och lösningar på akuta problem, eller hur? Jag googlade, gick med i facebookgruppen, kollade bilder och läste om folks olika berättelser. Allt verkade stämma in på oss – eller i alla fall mer än hälften. Jag var övertygad om att min pojke har för kort tungband.

Jag skulle ju ringa amningsmottagningen för att få hjälp på den vägen, men de har högt tryck och lång väntetid sa de på telefonsvararen så jag ringde min husläkare istället.

Min husläkare har känt mig sedan jag var 12 år gammal. Hon är allergispecialist, så det är därför (jag är ju allergisk mot sånt som är gott och/eller gulligt). Hon beordrade mig att ringa en gammal kollega till henne på Alva Barnklinik, men det visade sig att han inte var tillgänglig så jag fick en tid i fredags hos hans kollega.

Kollegan i fråga, en något auktoritär herre, konstaterade att vår pojke definitivt inte har kort tungband. Jag frågade om det kunde vara svamp då, med tanke på att pojken fram till helt nyligen haft en rejäl mjölktunga. Han rådde mig att kontakta amningsmottagningen, och skrev ut svampmedicin till pojken och mig. Sen försökte han vara hjälpsam med att säga att det inte finns någon forskning som säger att amning är bättre än ersättning för barnet… vilket jag inte tror på. Amning är bättre av många anledningar, och jag säger det utan värdering. Det är upp till var och en att välja själv, och jag vill verkligen. För mig är amningen jätteviktig. Kan jag göra ens det minsta lilla för att minska risken att han ärver mina allergier så kommer jag att kämpa för det. Men om barnläkaren säger en sådan sak till mig, så kanske han inte kan se hur det ska kunna gå att lösa?

Jag kände mig ganska nedslagen efter det besöket, jag hade hoppats så intensivt på att ha hittat problemet så att vi kan börja göra något åt det. Jag ringde min läkare och berättade, och hon gav mig en tid hos henne på måndag – dvs igår.

Efter att ha uppdaterat henne om läget bad hon att få se mina bröst, så jag lyfte upp tröjan och flashade.

Hon tittade på mig, och så gjorde hon en Min. Hon såg ut som om jag just klämt en citronklyfta i ögat på henne när hon sa:.

”Det där gillar jag inte. Lisa, det där ser inte bra ut.” Sen fick jag gå tillbaka ut i väntrummet medan hon ringde några hemliga samtal, och när jag kom tillbaka in sa hon såhär:

”Lisa nu gör vi såhär att du får antibiotika mot streptokocker och en kräm mot svamp, utifall att vi har fel vilket jag hoppas att vi har. Hämta ut medicinen nu direkt när du åker hem, och börja inte amma igen förrän om 2 dagar, då borde det kännas lite bättre.”

Hon gjorde en paus, tittade på mig igen och sa att Lisa, vi löser det här.

Jag hoppas verkligen att vi löser det, för jag har inte så mycket driv kvar. Jag är rädd att mjölken ska sina när jag bara pumpar, men hur jag ska palla att amma igen imorgon vete fan.

 

Jag är dundersjuk

Jag är DUNDERSJUK. Framförallt i huvet, resten av kroppen är mest bara svag och feberynklig. Den här dagen tänker jag stryka ur registret sen.

Jag är inte ofta sjuk. När jag var liten kunde jag ibland känna att jag ville vara hemma från skolan – inte nödvändigtvis för att leka, mer för att vila och vara ifred (och såklart pyssla med nåt) – men min mamma lurade man inte i första taget. ”Jag vill inte” funkade inte. En gång försökte jag lösa det genom att äta tandkräm, jag hade hört att man fick feber av det, men det funkade inte heller och äckligt var det dessutom.

Som vuxen är jag tacksam för mitt robusta immunförsvar, och när jag väl är sjuk håller det oftast inte i sig särskilt länge. När jag är sjuk går jag till jobbet ändå, och nu vill jag bara säga att jag vet att ingen tackar mig för det. Jag tycker däremot att jag inte mår sämre där än hemma, men där blir jag i alla fall distraherad från det.

I dagens läge är mitt jobb att hålla vår son med allt han behöver. Imorse, efter en mycket kort natt med mycket febervridande och torrhostande, kände jag med gråten i halsen att den uppgiften översteg min förmåga. Jag orkade inte. Simons morgonjoller tedde sig som auditär tortyr i både tonart och decibel. Att släpa mig upp ur sängen kändes inte ens som ett alternativ.

Björn tar pappaledigt idag, och jag ska sjukanmäla mig till försäkringskassan.

Nu ligger jag i sängen och ser med febervärkande ögon på snön som faller utanför fönstret. Jag gillar inte att ligga här.

dundersjuk vinterpromenad

Det här hade jag velat göra nu. Promenera med Simon i knarrande snö och iskyla, precis som i förrgår.
Älskar snö. Det är så vackert, liksom rent och rogivande.

Fan vad synd det är om mig just nu känner jag. Usch.

SaveSave

All bets are off

När en man blir sjuk, ja då blir han sjuk med dunder och brak. Oss kvinnor emellan, 37,1 är faktiskt godkänd feber och anledning nog att bädda ner sig. Snuva och hosta på det är rent ut sagt taskigt.

Om du som läser detta råkar tillhöra det manliga släktet så kom igen, erkänn, det är mycket mer synd om er när ni är sjuka än det är om oss när vi är sjuka. Varför? Därför att ni blir mer sjuka än vi. Ingen vet varför, men så är det – generellt sett.

När en man blir sjuk så är det riktigt synd om honom. När en man är sjuk, då är all bets off. Då dras minst 30 år av från giltig ålder, då får han göra det han känner för, dvs det han mäktar med. Då kan han livnära sig på glass hela dagen, om han vill det, och det finns inga motargument. Punkt och slut.

Sån är minsann INTE Björn. O nej. Björn nöjer sig med att sjukskriva sig och sen klättra upp och gömma sig i äppelträdet och klippa grenar. Om man försöker kommunicera med honom där uppe så får man till svar nånting som betyder precis det som Ola Rapace säger i reklamen för den där nya renskötarfilmen;

”Det kommer så mycket ord från dig så man hör liksom inte vad du säger.”

klippning av äppelträd

 

”Inget går upp mot en pungspark…

…som start på helgen.”

Björn tillkännager morgontrött sitt konstaterande med en pigg Simon på bröstet. Simon låg först bredvid och myste – eller vi försökte tappert i alla fall – men trixade till sig den bättre platsen genom att ge sin far en välriktad spark.

Jag är fortfarande krasslig och jättetrött. Hur länge håller sånt här i sig egentligen…? Frågan är relevant; jag är väldigt, väldigt sällan sjuk. Det händer att jag är dålig, men nästan aldrig förkyld. Jag var förkyld en gång för bara några veckor sen men gången innan dess måste ha varit 2013. Ska det vara såhär nu? Dippar mitt emunförsvar för att jag fött barn? Är det schysst, verkligen? Var är rättvisan i det? Jag bara undrar.
Jag tror mina ögon dessutom håller högre temperatur än resten av mig.
Jag har feber.
I ögonen.

Vad händer sen, i bebisbubblan?

Apropå frågeställningen ”Var är mitt rosa moln?” — den här kvinnan (nedan) slapp det helt och hållet… Jag känner mig inte längre lika känslig för andra kvinnors skrivna berättelser, min hjärna hinner med att minnas att de inte pratar om mig och min framtid. Jag hinner filtrera det jag läser (jag läser ju så löjeväckande långsamt) så att jag inte behöver bli rädd att drabbas av samma sak som hon bara för att hon vågar berätta.

Mitt hjärta går nästan sönder för hennes skull. Vi matas med bilden av allt vi ska klara av, allt fluff och puff som våra liv måste bestå av, att många bara skäms när det inte blir så och sväljer sitt mörker i stället för att vädra ut det.

Inte hon. Hon är stark, och hon skriver starkt:

Jag är rädd för bebisbubblan

Jo, jag är rädd. Egentligen inte för förlossningen, BB-tiden eller stökeriet som blir innan man fått snurr på vardagen igen.

Nä, jag är rädd för tiden efter det. Tiden i hemmabubblan. När det har gått några veckor och man ”borde” vara lite stabilare i själ och hjärta, men kanske inte är det. Kanske har ett psyke i fritt fall och förtvivlan i tankarna. Som förra gången.

Här är min story från den tiden.

respekt

Respekt.