Adrians potträning – nu med training pants

Sanning med modifikation

Jag skrev att Adrian pottränar och att det går ganska bra.

Jag känner att det kan vara på sin plats att formulera om det: Det går sådär.

Alltså, han var hemma med mig i 2 veckor utan blöja, och under den tiden så slutade han småskvätta sådär som många blöjbarn gör. Det är definitivt ett framsteg. Men efter kanske en 4-5 dagar var det som om han upptäckte att det inte var så farligt att bajsa i byxan eller kissa ner golvet, så det var som om han tappade intresset.

Jag orkade inte med att vara hemma längre än så, jag hinner inte varva ner när jag inte får vara ifred, så jag tog honom till förskolan precis som Simon. Där var de förstående, de sa att de inte kan ha honom utan blöja där och det är klart, det är inte de som ska potträna honom, men att de absolut ska behandla honom som om han inte hade blöja.

Det innebär att på förskolan ska han kissa på toaletten, han blir tillfrågad som de andra barnen och han måste gå på toa innan lunch, sovdags osv. De har ju sina rutiner. Sen kommer de ibland i blöjan och då var det inte ett problem. När de är ute på eftermiddan slipper han blöjan.

Jag är så himla tacksam för vår förskola, måste bara peta in det.

Training pants hemma

Eftersom han inte säger till när han behöver, men eftersom han sällan kissar i byxan – i och med att vi ser till att han kissar under kontrollerade former med jämna mellanrum – så har jag nu skaffat några training pants till honom.

Training pants är som ett mellanting mellan tygblöja och vanliga kalsonger/trosor. Det är egentligen vattentäta kalsonger, påminner om badblöjor, som kan ta lite kiss och definitivt nummer 2. De suger knappt alls, så som blöjor gör, så det är inte så trevligt för barnet att fortsätta ha dem på sig efter den händelse att barnet valde att använda dem som toalett.

Adrian är jättestolt över dem; han har ju fått egna kalsonger! Som storebror!

Att ta hand om dem

Eftersom de tvättas som vilka andra underkläder som helst, men sölas ner som vanliga underkläder sällan görs, så måste vi ta av dem i duschen. Adrian får själv ta hand om dem (med mig superberedd bredvid); jag slänger bajset i toaletten, men det är han som måste vända dem ut och in och duscha dem så att det inte kommer in så mycket exkrement i tvättmaskinen.

Protesterar han? – Nej. Han var väldigt tveksam i början, och försöker alltid att inte nudda bajset, men han pillar på tills det är gjort för han gillar att skölja dem med duschen. Det är tydligen kul …

Jag ska kolla med förskolan om de är ok med att han använder dem där också, och bara har blöja när han sover. Jag hoppas det, men jag tror att det kanske kan bli svårt. Man kan alltid fråga.

PS: Midsommarfirandet igår

Det blev himla mysigt. Vi cyklade efter lunchen till ett ställe ett par km bort, där folkdansgillet anordnade regelrätt firande. Vi kom dit på slutet, men det räckte. Picknick med egna jordgubbar, vattenmelon och mellisbröd, och så musiken förstås!

Simon stod som förstenad framför scenen där spelemännen satt. Hypnotiserat stirrade han på dem, på instrumenten, nickade frånvarande till takten ibland och ställde frågor utan att ta blicken ifrån dem. Jag betedde mig ungefär likadant.

Glad midsommar!

Idag har vi varit hemma på förmiddan, eller JAG har varit hemma i lugn och ro och lagat min cykel på förmiddan, pojkarna har varit med Björn i parkleken och tränat på att nöta kläder genom att göra vägar i sanden.

Nu är de nere för räkning under en timme eller två, sen ska vi cykla till närmaste midsommarfirande och hoppas att vi hinner se i alla fall en del av det.

Vi skulle ha åkt till landet över midsommarhelgen, men alltså … det blev inte så. Tusen anledningar, men mest för att det knappt finns nåt vatten i brunnen och vi inte skulle kunna vara säkra på att ha dricksvatten, än mindre duscha, och bli tvungna att släpa på vattendunkar.

Att åka till landet är ett stort projekt redan som det är, men det där med vattendunkarna fick mig att tappa sugen helt; jag är fortfarande så vansinnigt trött.

Utelåst

Apropå trött, så låste Björn ute mig igår. Jag gick för att lämna pojkarna på föris och under tiden drog han hemifrån.

“Va?! Hade du inga nycklar?” sa han, när jag ringde från grannens fasta telefon, uppenbarligen förvånad över att idag inte var ett undantag från min vana att inte ha dem på mig. “Men balkongdörren är öppen så om du tar stegen från garaget…”

“Garaget är låst. Men om dörren uppe är öppen så fixar jag det,” sa jag tvärt och gick tillbaka till vår trädgård. Stegmonstret som hänger på garaget väger mer än vad jag gör, så jag klättrade istället. Stol-fönsterbräda-paviljong-balkongräcke.

Sjukt nöjd. Och apropå sommar, är inte humlor blande det gulligaste den för med sig? Humlor och igelkottar, men tyvärr har vi inga igelkottar.

Undrar om man kan plantera igelkottar … eller de skulle kanske bara bli överkörda.

Hembygdsparken i Ängelholm – lekplats-drömmen för småbarnsfamiljen

Hembygdsparken i Ängelholm – lekplats-dröm

Det absolut bästa stoppet för barnfamiljer i alla åldrar – även småbarn – måste vara Hembygdsparken i Ängelholm (ej sponsrat). Det är som ett litet Skansen, eller 4H superdeluxe – i alla fall så länge det inte ösregnar, det är trots allt utomhus.

ängelholm lekplats

Hembygdsparken i Ängelholm – lekplats för alla

Det bästa med stället är inte ens att det är gratis, det är att där finns en lekplats som är stor och varierad, jättemycket djur och fåglar att titta på, höghöjdsbanor för både barn (2 m?) och vuxna (16 m), Pytteskogen, små scener, man kan klappa hästar och åsnor, och de har en restaurang med lunchbuffé. Jag är helt såld.

Om vi skulle åka på en bilresa från, säg, Danmark till Stockholm, och det skulle gå att passa in Ängelholms Hembygdspark i vår resplan så att det kunde bli dagens aktivitet och rörelsestopp, så skulle jag definitivt kunna tänka mig att åka en omväg dit för det är så värt det. Även som utflyktsmål på semestern i Skåne är det en klar vinnare.

Bildbomb

Jag var där med pappa och pojkarna i söndags förmiddag, under vårt helgbesök i Skåne. Vi har varit där förr, men då var barnen mycket mindre och … jag tror inte ens att Adrian fanns då, när jag tänker efter. Det var i alla fall fint väder, vi kom dit strax före 10 och det var inte mycket folk där. Fritt fram till gungor och klätterställningar!

ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats

Sen promenerade vi varvet runt, jag fascinerades av hur vackert det var där bland alla träden, och hur fint de har gjort allt. Adrian höll med.

ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
ängelholm lekplats
Kim är inte den enda filosofen som citerats i Pytteskogen.

Simon studsade i förväg och upptäckte hela tiden nya saker i skogen, jag tror att han sprang eller klättrade non stop under hela besöket.

ängelholm lekplats

Lunch

Lunchbuffén är helt ok, det är fortfarande krångligt för oss att lära oss vad Simon inte kan äta – det är tex ofta mjölkpulver i korv – men det fanns några säkra kort och han åt småpotatis som om det inte fanns nån morgondag. Rekommenderar att ni äter lunch när restaurangen öppnar, för då slipper man allt köande och det blir fort trångt därinne. Men annars finns det gott om picknickplatser om man inte vill köpa mat där.

Sammanfattningsvis kan vi säga att jag önskar att vi bodde närmare. Eller att det fanns en likadan närmare.

Om du funderar på att besöka stället med familjen och har möjlighet att vara något lite flexibel så kolla deras hemsida efter teatrar och andra arrangemang. Vi hade fullt upp ändå, men för barn som inte sover middag längre så kan det kanske vara nåt. Definitivt värt att kolla upp.


PS. Detta inlägg är inte sponsrat. Jag inser att det låter så nu när jag läst igenom det själv, men det är värt att lyftas. Varje gång vi hälsar på i Skåne så åker vi hit om vi har möjlighet.

Vi firade hans födelsedag på Görvälns slott och restaurang Galleriet

Jag har velat berätta om hur jag valde att fira Björn på hans födelsedag förra fredagen länge nu. Det har dröjt, för jag har mycket på tallriken fortfarande; exjobbet har presenterats, lämnats in och godkänts men vi har fortfarande kvar att presentera det för företaget och sen var det nån tävling som en klasskompis och tillika gruppmedlem anmält oss till så det var ju det också. Ända in i kaklet!

Men nog om det. Björns födelsedag var det.

Morgonfirandet

Vi startade dagen med att sjunga för pappa och ge honom frukost på sängen. Eller, i sanningens namn, JAG gjorde det – även om jag startade min egen dag en timme tidigare för att i lugn och ro hinna slå in paketet (ett litet växthus) och äta frukost, vilket jag inte riktigt fick eftersom båda sönerna kom upptrippande för tidigt utan lov. Adrian satt på min höft och vägrade yppa minsta ljud samt förflytta sig för egen maskin när jag öppnade dörren till sovrummet och sjöng med hög och falsk morgonröst för att överrösta Simon, som samtidigt utövade ett regelrätt raseriutbrott à la härdsmälta i hallen där han öppnade presenten som han själv hade gjort för att ge till sin far.

Sen lugnade de ner sig. Björn öppnade sitt paket medan Adrian tuggade i sig pappas frukost och Simon kom in med sin målning på ensidig well som han gjort på förskolan dagen innan. Den var så stor att han inte kunde hålla upp den ordentligt.

Senare sa Björn att vi måste hitta en lösning på hur vi ska exponera pojkarnas konst på ett bra sätt som passar alla. Det är ju en present, inte vill vi rulla ihop den i en låda nånstans, men inte heller vill vi sätta upp den med nålar direkt på väggen …

Överraskning

Förra året överraskade jag honom med en övernattning på Haymarket, så överraskningsmomentet i själva övernattningen var inget jag egentligen försökte ro iland i år. Men jag sa inget. Istället jobbade jag hemifrån den dagen, packade en övernattningsväska och gömde den i bilen, bäddade rent för mamma i sovrummet och planerade (och strök) både hans och mina kläder.

Jag skulle in till stan på föreläsning på Gillet, så när vi sen sammanstrålade hemma var det bara att byta kläder och kasta sig i bilen medan mamma och min bror var kvar hemma med pojkarna.

Görvälns slott

Vi bor inte odrägligt långt från Görvälns slott, ändå har vi aldrig varit där förut. Björn hade inte ens koll på att det fanns, så destinationen förblev en överraskning i alla fall – han hade såklart hunnit notera den renbäddade sängen hemma och fråga om inte jag skulle dricka vin eftersom vi tog bilen.

Slottet är från 1673 och inrett med känsla och eftertanke – och en hel del mjuk-kitch. Det kändes speciellt att komma in genom entrén och få en traditionell nyckel, med strass på, istället för ett nyckelkort.

görväln görvälns slott

Jag hade valt ett dubbelrum, och när vi öppnade dörren fick jag en känsla av att det skulle bli lite kallt – jag är ju så frusen – men icke. Badrummet med marockanskt golvklinker bjöd på golvvärme, och det drog minsann inte kallt nånstans.

görväln görvälns slott hotell

Fjädrarna gick som en röd tråd genom inredningen, och eftersom fjädrar absolut inte ingår (frivilligt) i vår hemmiljö så förstärkte de semesterkänslan. Vi lämnade bara av våra saker på rummet, eftersom jag bokat bord tidigt.

De 2 tillgängliga menyerna sammanslagna till en på tavlan. Vi valde gösfilén, och kan meddela att allt smakade bra.
fördrink

Efter maten tog vi med oss våra vinglas en trappa upp och myste på balkongen med sagolik utsikt, men sen orkade Björn inte med ljudet av nån kompressor som var igång så vi gick in och spelade biljard …

… och sen tog vi en kvällspromenad.

görvälns slott
görväln görvälns slott
Flygeln där vi hade rummet.

Vi stannade en stund på bryggan, tagna av utsikten, och bara stod där och lyssnade på vattnet och några ankor som gled förbi.

görväln

Frukosten, som bjöd på samma goda glutenfria fröknäcke som kvällen innan, hade allt man förväntar sig på buffén, däremot saknade vi lite skyltar. Det var inte överdrivet pedagogiskt upplagt så det tog några extra varv innan vi hittade allt vi ville ha, men det gjorde väl inget.

görväln görvälns slott galleriet
Godaste glutenfria fröknäcket någonsin.
görväln görvälns slott galleriet
görväln görvälns slott

Allt som allt blev det en riktig semesterpaus, och vi är så nöjda. Jag kan varmt rekommendera Görvälns slott, kanske inte tillsammans med barnen dock.


P.S. Glöm inte läsarundersökningen! Det går fort, du hittar den här. Tack på förhand, snälla fina du 😉

Jag är tydligen den andra mamman

Jag har lite mycket att göra just nu, med exjobb och sånt, men det är över om några dagar bara och under tiden bjuder jag på Adrians reflektion sist han var hemma från förskolan. Nu är det väl en 2 veckor sen, men ändå.

Jag och Adrian har mysmorgon tillsammans. Det är VAB-dag idag; Simon är på förskolan och Björn är på jobbet.

Adrian sitter vid köksbordet iförd förkläde och målar. Han har hållit på en stund och verkar inte tröttna, så jag går och hämta jord och krukor för att plantera om våra elefantöron som av någon anledning växer så det knakar.

När jag dukat upp mitt blomprojekt på bordet mitt emot honom, börjar han konversera sådär som bara Adrian kan:

“Mummel mummel radiobil.”

“Vad sa du, hjärtat?”

“Min mamma kör radiobil.”

“Jaså?”

“Ja, och motorcykel.”

“Motorcykel också, alltså?”

“Ja-a. Och ropar på Sigurd. I radion.”

“Gör jag det?”

“Nej! Annan mamma.”

“Har du en annan mamma?”

“Ja-a. Du är min andra mamma. Hon får inte träffa dig.”

“Ah. Jag förstår.”

På eftermiddan, när Björn kommit innanför dörren och jag håller på med Adrian i badrummet, så kan jag inte hålla mig:

“Älskling?”

“Ja?”

“Adrian säger att han har en annan mamma också, som kör motocykel och ropar i radion. Är det nåt som du känner till?”

Björn kikar runt dörren, med ett clowngrin över ansiktet. Han säger ingenting, men skrattar – inte ett pressat skratt, så det var ju bra. Den där andra mamman är väl just det; den andra mamman.

den andra mamman

Bortdribblad före start … de känner mig (för?) väl

När de känner dig så väl att diskussionen aldrig blir av

Frukost, 07:15. Onsdag. Jag har jobbat en timme hemma redan, men går för att hämta en kopp te i köket och möter Björn och barnen.

“Björn, jag ser att Simon har sina finbyxor på sig.”

“Ja, han har valt sina kläder själv ur garderoben. Jag hade lagt fram andra kläder som redan var på gång, men jag sa inget för du brukar ju gilla att han väljer själv.”

“Mhm,” säger jag bara, för detta är så sant att … att jag inte hade kunnat säga det bättre själv.

“Mm,” fortsätter Björn, “så om han ska byta får du ta det med honom.”

Jag antar utmaningen, myser fram till Simon och kramar om honom.

“Simon, vilka fina byxor du har valt att ta på dig idag.”

“Ja, det är mina födelsedagsbyxor.”

“Ja, det är det.”

“När det är fest!”

“Ja. Är det fest idag?”

“Jag har dom för att jag ville vara fn … she de.”

“Du, om du tuggar ur så hör jag vad du säger. Ville du vara fin, sa du?”

Han lägger huvudet på sned, tittar på mig, sväljer och artikulerar hisnande pedagogiskt: “Ja, jag ville vara fin för dig.”

Tror du han fick gå med finbyxorna till förskolan?

Yep.

De är inte fullt lika fina längre, men vem bryr sig. Min förstfödde BRYR SIG OM KLÄDER och ville vara fin. FÖR MIG.

Höjdpunkt

Det var det viktigaste som hänt den här veckan. Hela året, faktiskt – förutom när Adrian var magsjuk senast och vände ut och in på sig själv i sin säng mitt i natten, och när vi hade ordnat och fixat i ordning allt igen sa ”jag älskar dig, tack för att du bäddar och städar i min säng”. Det var också en av de absoluta otippade höjdpunkterna … Jag undrar om det är så att han inte är vid sina sinnens fulla bruk när han precis kräkts hejdlöst. Jag menar, en annan gång lajvade han sig genom en kräkattack som katt, och vem tusan kommer ihåg att tacka i de lägena? Även om han är himla go generellt.

Men jag klagar alltså inte. Verkligen inte.

Idag fyller Björn år igen. Jag har planerat en grej ikväll, men det är fortfarande hemligt. Förresten, apropå ingenting, du glömmer väl inte läsarundersökningen? Jag lovar det tar inte mer än en minut. Tack på förhand!

Eller klicka på bilden.

Barnbio-event i stan – vem är det egentligen som är känslig?

Björn jobbar på ett företag som liksom är känt för att vara socialt. De är IT-konsulter men har ändå en egen eventavdelning som fixar och trixar förvånande mycket för sin personal.

Förra helgen var vi på ett familjeevent med titeln “barnbio”. Simon var supertaggad, han har varit på barnbio en gång förut med sin morbror (de såg Alfons Åberg) och vet att de vankas popcorn.

Barnbio med Drömlandet

De hade alltså hyrt en mindre salong på Sergelbiografen, och bjöd på popcorn och festis. Våra ungar är ju inte superstora, och filmen som skulle visas var “Drömlandet”. Det svåra med att se film med pojkarna är att avgöra om det är för läskigt för dem. Ibland glömmer vi att Adrian är så liten som han ändå är; han håller ju nästan jämna steg med Simon i det mesta (på grund av Simon snarare än tack vare) och han älskar att se på film.

Animerade långfilmer har nästan alltid en läskig passage med skurkar och monster och allt vad det är, så jag var lite beredd på att kanske behöva distrahera Adrian – eller till och med behöva gå ut med honom.

Filmen var förstås på svenska, btw. Riktigt rolig, så det var underhållande för oss allihop.

Vi kom dit, något sena, hann inte prata med Björns kollegor eller mingla alls, krånglade oss in med de utlovade popcornen ganska långt bak och hann precis sätta oss innan filmen började.

En kvart in i filmen insåg jag att popcornen smakade smör* och att Simon skottat i sig en halv sån där liten kartong redan, så han fick bara dricka festis efter det. Vad gäller filmen, så var det nog jag som blev mest påverkad av oss alla. Vid inte mindre än TVÅ tillfällen satt jag och torkade tårar ur ögonen (på mig själv, och det var inte lyckotårar), men i övrigt gick det ganska bra. Vid en kort passage tyckte Adrian att det var läskigt, och vid ett sånt där knäpptyst bioögonblick ropade Simon plötsligt upprört:

“Ääääh, mamma! Jag har ont i min snoooopp!”

“Ojdå vännen, kom så går vi och kissar,” viskade jag och började resa mig.

“JAG HAR ONT I MIN SNOPP!!” fortsatte Simon medan vi stegade nedför trapporna och passerade framför bioduken på väg mot dörren.

“Kissa! KIIISSAAAA!!” skrek han medan bio-June klättrade upp i jättemaskinen och började laga den McGyver style och jag knuffade upp dörren mot korridoren och toaletterna intill.

Det gick bra, för övrigt. Det var inte första gången han kommunicerade akut kissnödighet på detta sätt, och vi trippade tillbaka in 5 min senare på ett betydligt mer diskret vis.

barnbio på sergel
Mina små rutinerade cineaster.

Mysig utflykt

Sammanfattningsvis var det jättetrevligt. Vi lyckades vara totalt asociala på eventet, men alltså, bio är inte en social aktivitet och eftersom den började kl 10:30 så blev det bråttom hem för lunch innan Adrians eftermiddagslur liksom kidnappade honom i trappan halvvägs upp till sovrummet efter maten.

Det är klurigt med utflykter så länge barnen måste sova efter lunch, så är det bara. Men just nu sover även Simon efter lunchen på grund av en ganska taskig pollenallergi, och detta är himla trevligt för plötsligt kan jag och Björn ägna oss åt lugn och ro i två hela timmar efter lunch, precis som när Barnen var mindre.


*Simon har som sagt allergistämplats för ägg och komjölk. Även om popcornen sannolikt har olja med smörsmak på sig och inte riktigt smör (??) så hade vi behövt fråga först.

Fyraårsbesiktning på BVC med överförklaringar och flygande monster

Fyraårsbesiktning

Det infaller som bekant en BVC-besiktning i samband med 4-årsdagen, så Simon var där i veckan. Med mig. 

Vi hade fått info i förväg om vad som skulle hända, men den kollade vi bara när vi fick kallelsen – vilket känns som ett halvår sen – och jag är inte säker på att Simon kom ihåg nåt från den. Jag gjorde det i alla fall inte. 

fyraårsbesiktning
Bildkälla

Alltså:

  • längd
  • vikt
  • rita
  • syn
  • hörsel
  • memory
  • och så pratar vuxna med varandra.

Det finns inte så mycket att säga om detta, mer än att allt gick bra. Han hör framför allt superbra. Det var bara problematiskt att rita en gubbe av släktet huvudfoting; Simon gillar att rita men jag har aldrig sett att han har producerat föreställande konst. Det har mer varit abstrakta verk med en invecklad tillhörande historia à la Moderna Museet, så BVC-sköterskan Lena fick ett “flygande monster” istället för sin gubbe, och eftersom Simon inte kan skriva sitt eget namn så krävde han att hon skulle signera den i hans ställe.

Hon verkade nöjd ändå, och vi fick åka därifrån godkända (plural, för jag lyckades med att inte lägga mig i ungefär hundra gånger när BVC-Lena överförklarade instruktionerna till allt och Simon som konsekvens av det slutade lyssna och kommunikationsförbistringen härjade mellan dem. Jag borde också ha fått ett klistermärke för det var rätt svårt) och trygga i att nästa gång det blir aktuellt med vaccin med ägg i (som han blivit allergisk mot) blir om 2 år. Den dagen den sorgen – det finns säkert alternativ till allergiker, hoppas vi.


PS: Du missar väl inte läsarundersökningen? Skulle bli väldigt tacksam om du ville ge mig en minut av din tid. Du hittar den här:

Klicka på bilden.