Dan före dopparedan med blå kvällshimmel, pepparkakor och självfrisering

Det började lovande igår, med BLÅ HIMMEL på kvällen! Vi har inte sett solen på flera veckor, vädret har hållit sig på stadiga 5 grader varmt och regn/duggregn/1000 % luftfuktighet utan färg. Så blå himmel, du förstår att det måste fotas.

Vi bakade pepparkakor igår igen, på Björns initiativ eftersom de vi bakade sist tagit slut. Den här gången med kristyr.

Vi hade lite bättre strategi på plåtarna och vems pepparkakor som hamnade bredvid vems också, så det blev färre brända.

Romantikern Björn gjorde ett hjärta med B+L på. Intressant nog gjorde han även en gubbe som karatesparkar en annan gubbe i revbenen, strategiskt placerade under hjärtat. Jag behöver nog inte förklara vilka som barnen har gjort.

Adrian passade på att klippa sig härom dan också, förresten. Han låste in sig i badrummet och när Björn låste upp och gick in, efter en stunds misstänkt tystnad, så stod Adrian och sög på en hårtuss vid handfatet. En ganska tjock hårtuss.

“Gott,” sa han glatt medan Björn beslagtog saxen.

Han har ganska mycket hår så det syns inte så väl, utom när det är nykammat. Då är klipplinjen imponerande rak.

Idag är det julafton, vi firar själva liksom jag gissar många andra familjer gör i dessa coronatider. Vi får vara glada att det inte är värre än det är, jag menar för oss allmänt i Sverige alltså. Det är en mild kris jämfört med hur illa det är i många andra länder, av olika anledningar.

Ta hand om er, kramar från oss!

Några saker som pojkarna sagt till mig i höst

Jag brukar vara ganska dålig på att skriva upp när pojkarna säger saker till mig som får mig att tänka ett extra varv, eller kväva ett gapskratt, men ibland lyckas jag ändå komma ihåg ordföljder och reflektioner tills samtalet är slut och det blir läge att skriva ner dem.

“Vad är det för sår du har där på näsan, Adrian?”

Adrian försöker titta på sin egen näsa, utan spegel.

“Var?”

“På nästippen. Där.”

“Jag ramlade på förskolan. Och slog mig på mitt knä.”

“Aha … Men vad gör såret på näsan då?”

“Faktiskt. Jag … Det kom ett sår på mitt knä, när jag ramlade. Och sen åkte det in i kroppen. … Och sen åkte det genom kroppen hela vägen …” – Adrian visar med handen – “… och så kom det ut här.” Han pekar på näsan.


Jag och pojkarna busar i studsmattan. Simon blåser mig på magen med sin tomma bubbelpistol eftersom jag är varm och ligger ner och vilar ett par sekunder.

“Jag blåser dig här mamma.”

“Mm.”

Han drar i min tröja, verkar leta efter nåt på mig: “Var är den…? Där!”

“Vad?”

“Bla bla chickling.”

“Kittling eller kyckling?”

“Kyckling, den som ser ut som tuggad kyckling.”

“Hahah … va? Tuggad kyckling?”

“Haha ja, en prick som ser ut som kyckling som jag har ätit, och sen spottat ut. Titta där har du en till! Ska jag blåsa på den också?”

“Visst, mina tuggade kycklingar gillar det.”


“Vad tänker du på Simon? Du ser så fundersam ut.”

“Ingenting. Jag får inga bilder i mitt huvud.”


Det är tidig morgon. Jag står och tvättar händerna i badrummet. Adrian presenterar sig kavat i dörröppningen, med ena handen bakom ryggen:

Adrian: “Mamma. Berätta vad det är för dag idag.”

Adrian: “Till mig.”

Adrian: “Så att jag kan upplysa.”

Jag: “Tisdag.”

Adrian: “Nu ska jag upplysa dagen med min … med min … med min FICKLAMPA!” hojtar han och rycker fram sin lilla röda ficklampa från bakom ryggen.

Ljudexplosioner, besvikelser och pepparkakor

Idag är det andra advent. Mycket av julbelysningen är uppe, men inte allt, så jag tänker att kanske är det idag det händer. Kanske är det idag som jag sätter upp belysningen på balkongen och letar upp ljusnätet vi brukar kasta över jasminbusken på vintern. Förra året kom ingen av dem upp alls, så det ser ändå lovande ut eftersom de vilat i TVÅ år.

Att resa sig efter ljudexplosioner och besvikelser

Förra helgen hade vi en seg lördagsmorgon, men till slut drev de två fullständigt galna miniversionerna av oss själva ut hela familjen på … ja, ut ur huset.

“Vart vill ni gå,” frågade jag så fort jag stängt och låst dörren bakom mig för att blockera reträttattacker.

Till grannflickan på andra sidan huslängan såklart, som så ofta. Så vi knallade dit, och hon blev sådär glad som jag bara vet att hon och Simon kan bli – dvs de skriker rakt ut. Det finns antagligen ett och annat ord i de där skriken, men de är svåra att höra bakom allt oväsen. Grannflickan verkar dessutom ha en inbyggd resonanslåda för hon kommer upp i höga decibel utan att alltid gå upp i de där högsta och ljusaste tonerna som sannolikt kan spräcka glas. Ibland, när hon och Simon skriker samtidigt, spelar min hjärna upp filmscener i mitt huvud där antikrist höjer rösten inne i en katolsk kyrka och samtliga kyrkfönster simultant exploderar utåt. Som en explosion utan eld. Det är ungefär så det känns i trumhinnan om man har den för nära ljudkällan – även om det blir lite omvänt i och med att den trycks IN i huvudet och sen, förvisso, tar den kanske med sig den andra trumhinnan på vägen ut på andra sidan huvudet så det blir väl samma sak ändå.

Hursomhelst. Hon följde med, och berättade glatt på vägen till lekplatsen med “gröna röret” att de skulle baka lussekatter hemma hos henne på eftermiddan.

“Ååå vad gott,” sa jag och drömde om tiden då jag kunde äta lussekatter som inte var glutenfria, och alltså inte producerade gula dammoln i luften om jag råkade hosta eller nysa med en bit i munnen. “Vi kanske också skulle baka. Vad tycker ni, pojkar? Ska vi baka pepparkakor i eftermiddag?”

Det tyckte de var en bra idé, utom grannflickan som såg ut att bli riktigt purken.

“Jag vill också baka pepparkakor,” sa hon tjurigt och blängde på marken.

“Jamen då får du väl säga det till dina föräldrar, så kanske ni kan göra det. Fast kanske inte idag, va? Ni ska ju baka lussekatter och det ska inte vi.”

“Och TÅRTA,” kontrade hon trotsigt.

“Wow …” hann jag svara.

“Och vi ska baka pepparkakor,” sa Adrian retsamt.

“Jag borde inte ha sagt nånting,” sa hon och deppade över pepparkakorna, men när hon märkte att ingen annan dröjde sig kvar vid saken så släppte hon det. Den här förmågan att bara gå vidare, det är nåt jag avundas barnen. Själv blir jag bitter och långsur och ältar grejer. Supercharmigt.

Årets pepparkaksbak

Min mor ringde och blev direkt indragen i pepparkaksplanerna. Hon ålades att köpa deg och komma över efter middagsvilan, vilket hon gärna gjorde.

När vi sen stod där och kavlade deg alla fem runt köksön på eftermiddan, så råkade Björn hitta en öppnad flaska glögg från förra året, så det blev en jättemysig och väldigt alkoholfri eftermiddag, så det var ju extra bra.

Trångt och mysigt.
Glögg… ?
baka pepparkakor med barn
Adrian mjölar lite extra.
baka pepparkakor med barn
Simon var, i jämförelse med lillebror, ändå sparsam med mjölet.

När Simon försökte rädda mig från att få sparken

Tufft besked i tuffa tider

Yes, så kom turen till mig att få det där samtalet vars budskap rinner som isvatten över ryggen. 

“Lisa, tyvärr måste jag meddela att du är en av dem som måste lämna oss nu.”

Jag beundrar min chef, som hanterat det hela väldigt bra utifrån de förutsättningar han har. Det finns inga pengar; sist in, först ut. Det här kommer inte som en blixt från klar himmel, företaget har varit öppet med hur illa det är ställt (tack, corona) och vi visste att varsel var på gång, men jag hade ändå trott att jag skulle klara mig eftersom jag jobbar på en av få avdelningar som faktiskt går med vinst.

Hursomhelst, jag blev naturligtvis jätteledsen. Jag var arbetslös ganska länge ändå efter utbildningen och var så himla glad över det här jobbet. Ett perfekt jobb för mig, dessutom. Visst, jag fick inte göra allt jag hade velat, men det fanns utvecklingsmöjligheter i ett företag som strävar i framkant av mitt område. Det öppnade många dörrar för mig. Såklart blev jag ledsen, och det KAN hända att just NU är sämsta tillfället det här århundradet att förlora jobbet.

Jag fick det där samtalet den 2 november. Nu har jag repat mig. Fortfarande ledsen såklart, eftersom jag jobbar kvar till 16 december och det känns konstigt att jobba med vetskapen att inte få vara kvar, men det blir bättre.

Simon, min räddare

Hemma berättade jag för pojkarna att jag inte får vara kvar på jobbet, och att jag var lite ledsen för det. Jag berättade under middan, och de lyssnade och släppte det, så som barn gör. De har så att säga fullt upp med allt annat.

Den följande veckan jobbade jag inte så mycket, motivationen var i höjd med stövelkanten, och under den veckan började Simon hålla på med dumheter på förskolan. Personalen berättade att han kändes uppe i varv, frustrerad och uppskruvad, men det fick jag inte veta förrän i efterhand. 

Så en hel vecka efter att jag fått sparken, så fick jag höra hur det var på förskolan* och jag hade ett snack med honom igen. Den här gången bara han och jag, när jag skulle lägga honom. Vi hade läst färdigt sagan, släckt lampan, och låg i hans säng och småpratade. Jag berättade samma sak igen, att jag inte får vara kvar på jobbet, att jag är ledsen över det, men att det inte är jobbets fel, och absolut inte familjens fel. Eller mitt.

“De vill att jag ska stanna, men de har inga pengar kvar,” sa jag pedagogiskt, vilket ledde till följdfrågor och en något mindre pedagogisk redogörelse för hur pengaflödet ser ut i samhället och varför jag vill ha betalt för att jobba (dvs för att kunna gå på simning med Simon). 

Simon reagerade med att först bli väldigt arg på mitt jobb, och sen, när han fick klart för sig att det inte var jobbets fel, kastade han sig över mig och hetskramade, som för att skydda mig. Jag gjorde vad jag kunde för att lugna honom, vilket bara det är en komplicerad balansgång, och sa sedan att det finns en bra sak med det här ändå.

“Vaddå?”

“Jo, jag kommer att ha mera tid till er. Då kan du få vara hemma från förskolan nån gång ibland utan att du är sjuk, och så gör vi roliga saker tillsammans bara du och jag. Och en annan dag gör jag likadant med Adrian.”

Det här är någonting som jag vet att Simon tycker mycket om, “bara du och jag”, och jag ser själv fram emot det. 

Morgonen därpå, när jag väckte honom, sa han att jag måste skynda mig till jobbet.

“Måste jag skynda mig till jobbet? Jasså, varför det?”

“Så att du kan ta hand om kunderna.”

“Mhm?”

“Ja, så att ni får pengar. Så att du kan få vara kvar på ditt jobb.”

Åh, hjärtat mitt! Så logiskt, så enkelt, så rätt egentligen. Han hade tänkt ut en lösning på mitt problem; han skulle hjälpa mig att komma i tid. Men … känslan, du vet, när barnet försöker ta ansvar för dig, föräldern. Det bar mig emot att på ett mjukt sätt behöva förklara att det var en superbra idé, om det inte hade varit för att jobbet redan hade bestämt sig och att vi säljer tjänster, inte varor; pengarna kommer in långt senare än säljögonblicket.

“Älskling, det är ingen fara med mig, det här kommer att gå bra ändå ska du se. Men du, tänk på att vi kommer kunna ha egna dagar tillsammans istället, bara du och jag, under tiden” sa jag finurligt. Simon log, gav mig en kort kram, studsade upp ur sängen och hojtade “FRUKOST!!”.

Det blev lugnare igen på förskolan efter det, och som vanligt är jag inte helt säker på vad som åstadkom förändringen åt vare sig ena eller andra hållet.

Varsågod, i brist på passande bilder visar jag en skittråkig bild. Passar i och för sig utmärkt till känslan över den här hösten.

*Det är inte förskolans fel, Simons dagsform kan variera väldigt och det krävs ett par dagar för att avgöra en generell förändring.

Vi firade allhelgonaafton och halloween för första gången

Vi firar allhelgonaafton med barnen

Tidigare år har vi inte gjort något åt halloween, högtiden betyder inte mycket för oss och pojkarna har varit så små, men i år så sammanföll den med allhelgonaafton* och de har varit taggade på halloween* sedan minst två veckor tillbaka. Jag har inte gjort mycket för att bidra till det, vad jag vet, så det måste ha pratats på förskolan. Och på dansen med Adrian förra helgen nämndes det … och säkert nån gång här hemma också. Vid närmare eftertanke är det nog resultatet av en samlad ansträngning från alla som träffar barn.

Så hur bemöter man en fyraårings förväntningar – särskilt när sagda fyraåring väcker en på morgonen genom att annonsera den stora dagen samt framföra en liten musiklös, men icke desto mindre regelrätt, segerdans?

– Med entusiasm, förstås, samt helhjärtad övertygelse om att det du tänkt ut kommer vara fullt tillräckligt.

Pumpan

Vi veckohandlar på nätet, och förra veckan såldes pumpor inför halloween. Jag impulsköpte en, sjukt nöjd med att vara ute i god tid. Den har sedan stått på köksön i en dryg vecka och smygruttnat, och barnen har sett den varje dag och vi har pratat om den och jisses vad nöjd jag var med mig själv.

Så i fredags gav jag efter och gick med på att skära till den efter middan. Toppen var mjuk, och när jag började skära slog det mig att;

  1. Den var rutten, men inte så att det inte gick att använda
  2. Jag kände knappt lukten – det finns fördelar med att ha långtidsförkylningar version light
  3. Detta hindrade barnen från att delta så mycket i urgröpandet
  4. Vi slapp göra pumpasoppa

Hela var inte rutten, så jag jobbade på där på kvällen till barnens trötta klagogråt över att inte få hantera skarpslipade köksknivar, och det gick ändå ganska fort. Sen ställde vi ut den på utebordet, för att slippa lukten.

Fortfarande supernöjd.

Godis

Pojkarna får sällan godis, det är fortfarande så, men det händer förstås och i lördags fanns dubbel anledning eftersom det var både lördag och halloween, så vi tog med dem på en cykeltur till stora affären för att handla godis.

Pojkarna fick jobba för det. Det duggregnade när vi allihop cyklade iväg till stora mataffären som bara ligger 1,5 km bort, men med Simon på sin egen cykel och ett minst sagt svajigt humör, och Adrian på sin springcykel så tog det sin runda lilla tid.

I vanliga fall vill inte Simon cykla längre än till förskolan (100 m) och sen cykla runt inne på förskolegården, men med godis för ögonen så var det inga problem plötsligt. Eller, ja, han trillade två gånger och var ganska arg på både cykeln och pappa och Adrian, men till slut kom vi fram.

Eftersom de inte brukar få godis, och vi dessutom inte vill trycka på, så fick de välja från plockgodiset. Fem bitar var. Fem, därför att Simon är fem år och Adrian kan inte få färre för då blir det orättvist. De accepterade utan diskussion, och valde både länge och väl. Humöret var plötsligt på topp igen.

Vi sparade godiset till efter lunch, så när vi kom ut från affären fick de varsin banan och vatten, och sen bar det av hemåt igen. Hemvägen gick mycket lättare, måste jag säga. Simon cyklade i förväg med Björn, och jag och Adrian pysslade på i lagom takt.

Pynta

En spindelgirlang i lampan över köksbordet, ett gäng dödskallar i ljusstaken, spindelnät med spindlar i och en ljusslinga på bordet.

“Men mamma!” utbrast Adrian när han insåg att vi var klara. “När man firar halloween så ska det vara pyntat i hela huuuuset, inte bara i kööööket!”

Jag medgav att det var kanske en aning begränsat, så vi satte upp spindelnät i deras rum också. Sen var det slut, och båda var nöjda med sitt.

Kyrkogård

Det är trots allt allhelgonaafton som jag själv tycker betyder något. Att besöka en kyrkogård är kanske lite som julottan, fast det är på kvällen istället, när folk är vakna av naturliga skäl.

Efter middan packade vi in oss i bilen och tog oss iväg till en kyrkogård 15 min bort. Jag tycker alltid det är så vackert med alla ljusen i mörkret, och att vartenda litet ljus betyder så ordlöst mycket för någon eller några gör det bara ännu vackrare. Pojkarna har aldrig varit på en kyrkogård förr och de lyssnade andäktigt när jag berättade om vad alla ljusen betydde. Simon drog mig från grav till grav och ville veta vad som stod på gravstenarna, och fascinerades av de olika formerna och hur vissa levt kortare liv än andra.

allhelgonaafton

Vid minneslunden stod ljusen tätare och där fanns mer folk. Vid ett av ljusen satt två nallar med stora rosa rosor intill.

“Titta där! Nallar!” sa Adrian intresserat. Jag såg på nallarna och kände hur ögonen tårades. Björn förklarade stillsamt, och Adrian verkade förstå.

I bilen på vägen hem frågade jag Simon vad han tyckte om utflykten. Hur kändes det att gå bland ljusen på kyrkogården?

“Det var läskigt. Och sorgligt. Och konstigt. Kul. Spännande!” svarade lillfilosofen sakligt.

“Vad var det som var läskigt, tycker du?”

“Att det var massa dööööda där!”

Väl hemma var det redan förbi läggdags, så vi nattade och vips, så var årets halloween och allhelgonaafton över.

Allhelgonaafton – epilog

Så hur blev det med pumpan, då? Jo, blockljuset jag ställt i den var lite för högt så en del av det halvruttna locket hade förkolnats medan vi var på kyrkogården. Inte för att det gjorde något, jag ställde den på trappan mot gångvägen under resten av kvällen, för att fler skulle kunna se den innan den dog helt.

allhelgonaafton

Morgonen efter, i söndags alltså, så hade fåglar varit på den och hackat och ätit på de halvruttna kanterna. Så det är ju bra att den kommer till användning trots att den tjänat sitt syfte ut.


*Fakta om allhelgonaafton och halloween som jag hittat på facebook, där endast absoluta sanningar publiceras:

Adrians födelsedag: Herr Faktiskt firar fyra lyckliga år

En onsdag blev det, i år, så festligheterna har vi skjutit fram. Här passar jag på att tänka en varm tanke om att jag själv fyller år under sommaren. Jag behövde med andra ord aldrig ha vardag på min födelsedag. Adrian lider däremot inte av sin vardag, han gillar förskolan och blir inte sällan lite besviken när det på lördagsmorgonen går upp för honom att han inte ska få gå till förskolan den dagen.

Tradition och succé

Hursomhelst. Fyra stadiga år har han under bältet nu, vår lille krigare. Vi väckte honom som traditionen bjuder, med en frukostbricka med ett ljus och paket. Simon har redan en lekmatta med förvaring till sitt smålego, och nu fick Adrian samma sak. En egen, med en del av den legoskatt på 5 kg som Björn köpte på Blocket för ganska länge sen nu.

Av morfar och marmor fick han en sak som han noggrant såg till att jag fotade till hans önskelista i somras:

“WOOOOW! PRECIS VAD JAG ÖNSKADE MIG!!” ropade han förtjust medan han slet av resten av pappret. Succén blev total, och konkurrerade ut allt vidare intag av frukost för båda två.

På kvällen efter maten som Adrian valt, dvs korvstroganoff, ville han se på film så vi hyrde Disney’s Mulan och såg hela filmen i ett sträck. Också succé. Tricket är att få dem att borsta tänderna och göra sig i ordning innan vi börjar se på filmen; då är det bara en kort saga och godnatt efteråt. Då gör det ingenting om det blir liiiite senare än vanligt.

Kalas på G

Vi planerar att ha barnkalas, men inbjudan har fortfarande inte kommit iväg då vi har svårt att dribbla till oss de andra förskoleföräldrarnas kontaktuppgifter. GDPR är jättebra, men i det här fallet himla besvärligt. Och kanske är det lika bra att kalaset dröjer lite, för igår kväll fick Adrian feber helt bara sådär. Idag blir det mysvab – eller det är vad jag föreställer mig att det blir, i alla fall – och planen är att mormor, morbror och morbrors sambo ska komma på familjefika med tårta i morgon eftermiddag … men det får vi väl se hur det blir med det.

En helg i kärlekens tecken, och mer vatten på kvarnen

Vi var på bröllop med övernattning i helgen, en barndomsvän gifte sig. Trots de tider vi lever i nu så blev det fantastiskt fint, och naturligtvis inte så stort. Bruden grät när vigselförrättaren sjöng, och mångas ögon blänkte ikapp med hennes. Strålande tårögd stod hon där framme, hand i hand med sin blivande make som höll deras 2-åring på armen, samtidigt som han leende såg henne stadigt i ögonen. De stod vända mot gästerna, och därför syntes det så tydligt vilken klippa han var för henne, vilken fin relation de har. 

Det var så vackert att se, det kändes nästan som om det var lite intimt för oss åskådare. Mitt i småbarnsåren, med påsar med kissiga kläder, pottor och spontana kreativa pauser var tredje meter i alla sammanhang och dessutom en dotter till i Simons ålder, lyckas de ro i land ett välplanerat bröllop. Jag är stum av beundran. Jag är imponerad av mig själv varje gång jag kommer till jobbet och upptäcker att jag har med mig lunchlådan – och våra ungar räknas väl inte ens till småbarnsåren längre. Eller? Vet nån var gränsen går? 

“Jaha, det är väl vi som kommer på erat bröllop nästa gång!” sa brudgummen morgonen därpå när vi avskedskramades efter frukosten. 

“Ja, det får du prata med Björn om,” sa jag.

“Vaddå?” sa Björn.

“Vårt bröllop,” sa jag.

“Ska vi gifta oss?” sa Björn.

“Det är svårt att gifta sig utan ett frieri,” sa jag med en axelryckning. 

“Jaha, haha,” sa Björn. 

“Nej, det stämmer,” skrattade brudgummen och kramades vidare med resten av kön som höll på att bildas bakom oss.

Det här är inte grund för dålig stämning mellan mig och Björn, för övrigt; diskussionen – eller den enkelriktade upplysningen från min sida – om att vi ska gifta oss har pågått ganska länge. Björn är bara bra på att inte märka av det så mycket, därför måste jag vara tydlig och ta tillfället i akt att påminna honom de gånger då lämpliga situationer bara kommer och lägger sig i knät. Men han har inte helt fel i sitt sätt att se på saken, det medges. Ändå är det svårt att låta bli.

Brudgummens faster, eller moster?, gav dem boken Kärlekens språk i bröllopspresent. Hon talade sig varm om den i sitt tal och jag funderar nu på om det kunde vara något att lyssna på om den finns som ljudbok. Har du läst den?

Bamsetidningar från grannarna från ovan

Arvegods från grannfamiljen

Vår grannfamilj har två pojkar, där den yngsta är två år äldre än Simon, och eftersom två år är rätt mycket för barn så har de aldrig blivit lekkamrater. Det gör ingenting – det är snarare bra, eftersom det som deras föräldrar rensar ut som ur- eller frånvuxet är sådant som våra pojkar inte sett.

De hör efter, ungefär en eller två gånger om året, om vi vill ha grejer av dem. Det är oftast saker som de säger att de ska slänga annars, och av den här anledningen har vi fått både barnmöbler, kläder och leksaker av dem.

Bamsetidningar

Simon och Adrian har läst sönder Kalle Anka-tidningarna, som Björn sparat från sin egen barndom (många av dem är äldre än jag) och avvarat till pojkarna som inte far fram särskilt milt med dem, och själva har vi läst dem till leda. Men för några veckor sedan fick vi två papperskassar med Bamsetidningar av våra grannar, och vid utsikten att få in nytt läs- och bläddermaterial i huset hade jag svårt att våga tro att det var sant. Halleluja.

Ganska länge stod kassarna i allrummet uppe och pojkarna botaniserade under (oftast) fred och tystnad (!!!) och bläddrade och tittade och bytte. De kunde sitta i över en timme och bara “läsa”.

Bamsetidningar i soffan

Där är vi förvånansvärt nog fortfarande. När Adrian blir arg och stampar uppför trappan så hittar vi honom ofta, efter en stund, lugnt i soffan med en tidning i knät.

Som en skänk från ovan

Vi har båda påpekat för våra grannar flera gånger vilken gudagåva dessa tidningar var, och de är förstås glada att de kommit till nytta. Resultatet är förvisso att vi bara läser serietidningar för barnen på kvällarna, istället för sagoböcker, men äsch. Även om jag vet att hängivna kallar serietidningar för “grafiska romaner”, så läser jag hellre “riktiga” böcker för dem, som vi alltid gjort. I alla fall för Simon, som orkar följa handlingen i större utsträckning nu, så att vi kan läsa böcker med lite mer text och mindre bilder. Apropå det så är Håkan Bråkan himla roligt att läsa, även för mig.

Bamse ger oss däremot anledning att diskutera saker som logik, fusk (dvs doping) och rättvisa med barnen, och jag gillar när det vi läser leder till småprat om olika grejer. Så det finns för- och nackdelar även med detta, men så länge som tidningarna sysselsätter dem så att det kan bli lugnt under längre stunder så väger fördelarna över med råge.