Jag lovar för mycket med en så högtravande rubrik; här följer ingen vetenskaplig djupdykning i påskfirandets ursprung från min sida, även om Simon försökte få till en i lördags.
”Hur är det PÅ RIKTIGT?”
Han frågar så mycket, den pojken, och lyssnar på svaren gör han också. Varför-perioden är ett minne blott, nu efterfrågas sanningar och det blir komplicerat med sanningar och historiska fakta när det kommer till påskens ursprung … Så vad gör jag, när min vetgirige son hänger på trekvarten över ryggen och pepprar mig med frågor på självaste påskafton? Jo, jag plockar fram en liten blåtandshögtalare, och hittar (hör och häpna) ett avsnitt om just detta på Vetenskapsradion.
Vi har lyssnat en del på Underverksklubben och Äventyrsklubben, vilket Adrian nu förälskat sig i och kör på repeat i sitt rum för övrigt, men Vetenskapsradion är för en äldre publik så jag trodde inte det skulle hålla.
Det höll. ”Vem var den historiske Jesus?” i 20 min avbröts endast av följdfrågor, samt ett kort gräl om isbitar. Fantastiskt. Ibland tänker jag att vi inte utmanar honom tillräckligt – Simon alltså, inte Jesus. Vi är inte religiösa. Tänk, om två veckor fyller han 6 år …!
Påskmiddag med skattjakt hos mormor
Jag skrattar fortfarande vid minnet av den förra skattjakten hos min mamma, men jag måste säga att i år överträffade hon sig själv. Äggen fanns gömda hos hennes grannar (utanför) och Simon kunde nästan läsa sin karta själv. Jonas och Emma var också där, maten var jättegod som alltid och sen var det dags för efterrätt.
”Jag tänkte vi skulle dekorera tårtan,” sa mamma från köket. ”Det kanske du kan hjälpa mig med, Lisa?”
Hon satte en sprits (heter det så?) fylld med grädde i händerna på mig och bad mig ”göra nåt”.
”Jag borde ha tränat på nåt innan,” konstaterade jag efter att ha försökt göra en virvel över hela tårtan. Mer och mer kreativa försök att rädda dagispysslet genomfördes och tillslut ombads jag att ”göra små toppar” överallt. Sen ströddes godisägg över kalaset och allt var väl igen.
Efter middan tittade pojkarna på film medan vi andra faktiskt kunde sitta och prata ganska länge. Så länge att vi åkte hem en hel timme senare än vi brukar. Det märks att barnen blir större; för ett år sen hade vi inte kunnat vara kvar så länge.
Vi sitter runt bordet och äter middag. Pojkarna talar högljutt med till varandra. Ljudvolymen stiger till ohanterlig nivå och jag och Björn lägger oss i. Barnen är upprörda. De har svårt att på begripligt vis klarlägga tvisten som verkar ha uppstått ur gester, stamning, vems tur det är att prata – vilket tydligen är tidsbestämt – samt oenighet i ämnet teckenspråk. De hojtar i mun på varandra, och Björn avbryter och försöker få grepp om situationen:
”Men vaddå … ” börjar Björn och låter som en trapetskonstnär som, öga mot öga med Einstein, försöker formulera ett problem inom teoretisk fysik. ”Stammar ni?”
”JA-A!” ropar båda två.
”På teckenspråk?”
”JAAA,” ropar Simon tårögt och börjar fippla med händerna i luften framför sig – ”Och Adrian säger att det här betyder katt, men det GÖR inte det! ÅÅAAAAAAH!!!”
Björn stirrar tomt på sin son ett ögonblick, och retirerar så till senast kända fasta punkt i livet:
Visst är det väl Emil som säger att hyss inte är nåt man väljer att göra hursomhelst? Det är liksom nåt som smyger sig på en och man vet inte att man har gjort ett hyss förrän det redan är gjort?
Simon kör hursomhelst – förutom sina vanliga påhitt – även Emil-varianten av hyss, såklart. Precis som alla ungar gör. Det var inte meningen att det skulle bli si eller så, men det råkade.
”RÅKADE?!” gastade Björn när han kom innanför dörren efter att ha hämtat pojkarna på förskolan härom dan. ”Man RÅKAR inte kasta en pinne i ansiktet på nån, Simon! Inte med den farten! Jag kunde ha blivit blind!!”
”Men pappa, jag skulle kasta ÖVER dig,” hördes Simon i logiskt resonerande tonfall ute i hallen. Björn försökte djupandas, det hördes också, liksom att han misslyckades med det.
”Man får inte kasta pinnar! DU FÅR INTE kasta pinnar! Hur många gånger har vi sagt det här?!”
Frustrationen vibrerade i rösten på honom, det är en speciell ton som alla föräldrar nog kan känna igen och relatera till. Så full av frustration, ilska, rädsla över vad som kunde ha hänt (och gärna lite kränkt också), men även tålamod och välvilja. Föräldracocktail, helt enkelt.
Mhm, men nu var det inte den historien jag skulle berätta. Nix, för Simon gör mer än att servera föräldracocktail i tid och otid; han skrämmer även slag på oss. Inte så ofta, men en gång är en för mycket – en känsla som jag också tror att fler kan relatera till.
När Simon försvann på cykeln
Det var lördag förmiddag. Jag och Adrian hade precis kommit hem från dansen, jag höll just på att kränga av honom overallen när Björn ringde.
”Är Simon hemma?” frågade han och försökte låta avslappnad.
”Nej. Borde han det? Var är du?” frågade jag, ej avslappnat.
”Vi har varit och lämnat skräp så jag går med vagnen från lekparken, Simon cyklade i förväg.”
Vi la på, jag tänkte att ungen brukar ju cykla i förväg och han är väl nånstans runt garaget … men oron hade redan satt sig. Två minuter senare ringde Björn igen.
”Jag hittar inte Simon,” sa han och nu lät han precis så stressad som jag försökte låta bli att känna mig. ”Jag får vända och gå och leta.”
”Nej! Lämna vagnen hemma och ta cykeln och leta istället. Jag klär på Adrian igen så kommer vi ut och letar vi med.”
Jag försökte att hålla oron i schack när jag berättade för Adrian att Simon är borta och att vi måste ut och leta efter honom. Adrian fattade galoppen direkt och ställde upp med att inte bråka när overall och allt skulle på igen och vi skulle ut och upp på cykeln, igen. Han ville hjälpa till, så medan vi rullade ut från grusgången gastade han redan ”SIIIIIIMOOOOON!!” för full hals.
Simon är 5 år, han kan cykla bra och Björn tappade honom ur sikte på ett ställe där han utan tvekan hittar hem. Han behöver inte ens ta sig över någon väg därifrån heller, och det upprepade jag för mig själv hela tiden medan vi cyklade omkring i närområdet. Björn ringde, och jag tänkte att nu har han hittat honom, undrar var han har varit.
”Har du hittat honom?” frågade Björn, och jag kunde känna hans oro lika väl som min egen.
Det tog fem minuter till innan Björn ringde igen och meddelade att sonen var återfunnen, och då hade han varit borta i 20 minuter.
Evigheters evighet
20 minuter är mycket lång tid, när man inte vet var ens femåring är nånstans. Paniken höll sig på avstånd eftersom Simon reder sig själv rätt bra, och eftersom han ju rimligen måste vara nånstans där han hittar hem.
Björn fann honom ganska nära lilla mataffären, som inte alls ligger på vägen hem från lekparken. Han hade stannat, klivit av cykeln och satt sig på backen vid kanten av gångvägen och väntat. Han hade inte rört sig ur fläcken, precis som vi lärt honom – vilket betyder att han blev rädd.
När han kom hem kastade han sig om halsen på mig och storgrät. Det var en lättnadens gråt, den som man bara kan gråta när man vågar känna efter igen. Han berättade att han hade blivit rädd, att han hade satt sig för att vänta på pappa men pappa kom inte och han var helt ensam. Ensam i hela världen.
”Lilla hjärtat, min fina lilla pojke, du gjorde helt rätt som väntade på ett ställe och inte cyklade omkring. Men … nog hittar du hem från mataffären, eller hur?”
Han nickade och torkade krokodiltårar från kinden.
”Om samma sak händer igen, alltså alldeles här i närheten där du hittar och vi kommer ifrån varandra jättelänge, så är det helt ok om du åker hem. Men du får inte gå över nån gata själv, det vet du. Visst?”
Han skakade på huvudet, tog sig samman och så, helt bara sådär, så var det över. Tänk om jag också kunde gå vidare på det sättet.
Simon kvällscyklar med mig till ovan nämnda mataffär. Cykeln är större än den ser ut, bara så du vet. Det är en ofördelaktig vinkel.
När jag lämnade pojkarna på förskolan i måndags sprang jag på en annan mamma, vars dotter Simon är ganska förtjust i, utanför dörren till hans avdelning. Vi växlade de vanliga standardfraserna om ”hur är det” och det där, du vet, sen hände följande:
Andra Mamman, AM: Vet du, det var så roligt för min dotter kom till mig härom dan och sa (och här växlade hon till ett mer dramatiskt tonläge) ”lever Simons mamma?”
Jag, leende och med ögonbrynen uppe vid hårfästet: Haha jaha?
AM: Jo och så sa jag ”Jo, men … vi träffade ju henne, du vet ju vem det är” och så blev jag lite osäker där, om jag hade missat nånting eller så, men så sa hon att Simon hade sagt …
Vi blev avbrutna av andra föräldrar som skulle lämna samt lite infotennis med en av pedagogerna. Jag hann börja fundera på vad tusan Simon hade hittat på nu.
AM: Ja, i alla fall, så sa hon att Simon hade sagt att han hade pruttat sin mamma i ansiktet så att hon inte kunde andas.
Vi skrattade. Åt hur barn är, åt Simons påhitt, åt dotterns mycket logiskt dragna slutsats av den lilla info hon hade fått.
Jag: Nä det var så att han kom och skulle mysa med oss i vår säng en morgon, och så la han sig under täcket, och fes. Han har en lite stökig mage då och då, han är sån, men den här gången var det annorlunda. Jag kunde inte ligga kvar, och då är inte jag den som går upp så lätt men det där … det var nåt annat. Det gick inte att andas.
Av den händelsen kom det sig alltså att en stackars flicka på förskolan trodde att jag hade dött. Att Simon gasat ihjäl sin mor, liksom.
Det här var ett av Simons snällare hyss, ett han rev av i fjällstugan i Kläppen samma kväll vi kom dit.
Vi hade som sagt precis kommit innanför dörren med all packning, och pojkarna inspekterade alla utrymmen i huset. Uppe på sovloftet, där Simon på studs stakade ut sitt revir, fanns en barnstol från Ikea. Du vet, den där som de flesta haft eller åtminstone sett på restaurang nån gång:
”Titta mamma, här finns en barnstol! Mamma, en barnstol, mamma! Titta!”
Jag tittade. Simon såg glad och nöjd ut: ”Den kan Adrian sitta i.”
”Nja, alltså den där stolen är för lite mindre barn än dig och Adrian,” svarade jag. ”Jag är inte ens säker på att Adrian får plats i den … och OM han kommer i den så kommer han nog inte ur den sen. Lek inte med den, den är inte våran och vi vill inte göra massa märken på väggarna.”
”Varför inte?”
”Därför att om vi gör massa märken på väggarna så blir familjen som äger huset inte glada och så får vi kanske inte hyra nåt mer. Vi är rädda om andras saker.”
”Varför?”
”För att då är andra rädda om våra saker.”
Simon begrundade detta i en hel sekund innan han släppte stolen och gick vidare till att gräva fram en babysäng ur en garderob, packa upp sin tunnel som han krävt att få ta med sig hemifrån, hitta en lös golvbräda bakom soffan samt lite annat smått och gott som man inte vill ta fram.
Björn och jag packade upp, och sen började vi med maten medan pojkarna lekte på loftet. Efter en stund kom Simon ner själv, och efter en liten stund till ropade Adrian på mig. Han var inte arg eller ledsen, det lät mer som ett ganska lugnt titta-vad-jag-har-hittat-rop.
”Jag kan inte komma till dig nu Adrian, jag lagar mat.”
Det var tyst ett ögonblick, sen ropade han igen. ”Mamma? Mamma …!”
”Adrian, ni får leka själva nu, vi lagar mat,” svarade Björn mer bestämt.
”Men …” kom det från pojken på loftet. ”Hallå! Jag … jag sitter fast.”
Jag la ifrån mig vad jag hade för händer och gick uppför den branta lofttrappan. Där uppe satt Adrian i barnstolen, fastspänd med remmar och allt. Helt fritt på golvet, där fanns ingenting i närheten som han kunnat klättra på så han måste verkligen han ansträngt sig för att ta sig dit.
”Varför sitter du där,” frågade jag och försökte att inte skratta högt. Adrian såg glad och bekymrad ut på samma gång.
”För att … faktiskt … att … att … faktiskt …” – sådär kan han låta ganska länge, så jag började försöka lirka ut honom. Då kom Simon.
”… faktiskt … att … att … Simon sa … äm, äm, Simon, Simon sa, äm, faktiskt …”
”Jag sa att han skulle sätta sig där!” ropade Simon lyckligt.
”Haha va? Jaha, så då gjorde du det, Adrian?”
”Ja!” svarade han lika lyckligt.
”Ville du se om det gick att sätta fast honom där, Simon?”
”Hehehe … ja.”
”Mhm, jo det gick ju. Hur ska vi få loss honom nu då, hade du tänkt?”
”Jag tänkte inte på det.”
Jag fick loss ungen i alla fall, efter en stunds lirkande, och när han väl var fri och jag rest stolen så skuttade Simon fram och tog tag i stolens framben. Han började skjuta den mot Adrian:
”Adrian, det här är en tvingarstol! Det är en speciell stol, få se om du kan sätta dig i den! Jag är inte säker på om du kan göra det igen.”
Det kändes som att titta på en repris av nåt man missat förut, och se pusselbitarna falla på plats. Och Adrian, uppdribblad på läktaren, svarade entusiastiskt med att börja klättra upp i stolen en gång till.
Simons jokerleende var så brett att mungiporna nästan möttes i nacken på honom.
En ensidig dialog – men dialog icke desto mindre – utspelar sig mellan oss och Simon, en lördagsmorgon före frukost. Simon är pigg, hungrig, och på gott humör.
Björn: ”Simon, vad vill du ha till frukost?”
Simon: ställer sig på huvud och fötter i soffan och springer på stället med fötterna.
Björn: ”Simon? Jag undrar vad du vill ha till frukost.”
Simon: lyfter upp sitt rufsiga huvud med ett joker face över ansiktet, och vänder blicken mot Adrian.
Jag: fångar Simon i luften, mitt i kattsprånget som skulle ha landat på Adrian. Jag tar hans ansikte mellan mina händer, tittar honom i ögonen: ”Simon. Frukost.”
Simon landar på fötterna, som den katt han nästan är, och steppar uppskruvat under tystnad bort mot trappan där han påbörjar nedstigningen på mage, med huvudet först och en hand och en fot mot väggen.
Jag följer efter på säkert avstånd. När han kommer ner i hallen reser han sig och kör riverdance* ut i köket – komplett med stela armar och viga skutt. Fötterna far över golvet så att de nästan blir suddiga.
”Vilken fart det är på dig, Simon! Snyggt!” hejar jag, speciellt som jag vet att här funkar det bara att driva på.
Simon stannar upp, och kontrollerar att han har min fulla uppmärksamhet. Sen klättrar han upp på pallen, lägger ena armen bakom ryggen som en stram kypare, och drar igång andra akten. Jag gör frukost under tiden som jag betraktar föreställningen.
Efter frukost får han ett återfall när Björn ber honom går upp och klä på sig. Fötterna börjar fara på honom igen och han rör sig över golvet som en flaska rör sig på en centrifugerande tvättmaskin. Björn håller fram en hand och styr om kursen mot trappan. Simon når sannolikt sina 10 000 steg innan han fått på sig byxorna den morgonen.
Sen gick vi ut; han hade massa energi över trots den starten.
*Riverdance, får du möjlighet att se dem på scen så ta den. Det är mäktigt. Vi var och såg dem i Globen nåt år efter att de slog igenom, se nedan:
Yes, så kom turen till mig att få det där samtalet vars budskap rinner som isvatten över ryggen.
“Lisa, tyvärr måste jag meddela att du är en av dem som måste lämna oss nu.”
Jag beundrar min chef, som hanterat det hela väldigt bra utifrån de förutsättningar han har. Det finns inga pengar; sist in, först ut. Det här kommer inte som en blixt från klar himmel, företaget har varit öppet med hur illa det är ställt (tack, corona) och vi visste att varsel var på gång, men jag hade ändå trott att jag skulle klara mig eftersom jag jobbar på en av få avdelningar som faktiskt går med vinst.
Hursomhelst, jag blev naturligtvis jätteledsen. Jag var arbetslös ganska länge ändå efter utbildningen och var så himla glad över det här jobbet. Ett perfekt jobb för mig, dessutom. Visst, jag fick inte göra allt jag hade velat, men det fanns utvecklingsmöjligheter i ett företag som strävar i framkant av mitt område. Det öppnade många dörrar för mig. Såklart blev jag ledsen, och det KAN hända att just NU är sämsta tillfället det här århundradet att förlora jobbet.
Jag fick det där samtalet den 2 november. Nu har jag repat mig. Fortfarande ledsen såklart, eftersom jag jobbar kvar till 16 december och det känns konstigt att jobba med vetskapen att inte få vara kvar, men det blir bättre.
Simon, min räddare
Hemma berättade jag för pojkarna att jag inte får vara kvar på jobbet, och att jag var lite ledsen för det. Jag berättade under middan, och de lyssnade och släppte det, så som barn gör. De har så att säga fullt upp med allt annat.
Den följande veckan jobbade jag inte så mycket, motivationen var i höjd med stövelkanten, och under den veckan började Simon hålla på med dumheter på förskolan. Personalen berättade att han kändes uppe i varv, frustrerad och uppskruvad, men det fick jag inte veta förrän i efterhand.
Så en hel vecka efter att jag fått sparken, så fick jag höra hur det var på förskolan* och jag hade ett snack med honom igen. Den här gången bara han och jag, när jag skulle lägga honom. Vi hade läst färdigt sagan, släckt lampan, och låg i hans säng och småpratade. Jag berättade samma sak igen, att jag inte får vara kvar på jobbet, att jag är ledsen över det, men att det inte är jobbets fel, och absolut inte familjens fel. Eller mitt.
“De vill att jag ska stanna, men de har inga pengar kvar,” sa jag pedagogiskt, vilket ledde till följdfrågor och en något mindre pedagogisk redogörelse för hur pengaflödet ser ut i samhället och varför jag vill ha betalt för att jobba (dvs för att kunna gå på simning med Simon).
Simon reagerade med att först bli väldigt arg på mitt jobb, och sen, när han fick klart för sig att det inte var jobbets fel, kastade han sig över mig och hetskramade, som för att skydda mig. Jag gjorde vad jag kunde för att lugna honom, vilket bara det är en komplicerad balansgång, och sa sedan att det finns en bra sak med det här ändå.
“Vaddå?”
“Jo, jag kommer att ha mera tid till er. Då kan du få vara hemma från förskolan nån gång ibland utan att du är sjuk, och så gör vi roliga saker tillsammans bara du och jag. Och en annan dag gör jag likadant med Adrian.”
Det här är någonting som jag vet att Simon tycker mycket om, “bara du och jag”, och jag ser själv fram emot det.
Morgonen därpå, när jag väckte honom, sa han att jag måste skynda mig till jobbet.
“Måste jag skynda mig till jobbet? Jasså, varför det?”
“Så att du kan ta hand om kunderna.”
“Mhm?”
“Ja, så att ni får pengar. Så att du kan få vara kvar på ditt jobb.”
Åh, hjärtat mitt! Så logiskt, så enkelt, så rätt egentligen. Han hade tänkt ut en lösning på mitt problem; han skulle hjälpa mig att komma i tid. Men … känslan, du vet, när barnet försöker ta ansvar för dig, föräldern. Det bar mig emot att på ett mjukt sätt behöva förklara att det var en superbra idé, om det inte hade varit för att jobbet redan hade bestämt sig och att vi säljer tjänster, inte varor; pengarna kommer in långt senare än säljögonblicket.
”Älskling, det är ingen fara med mig, det här kommer att gå bra ändå ska du se. Men du, tänk på att vi kommer kunna ha egna dagar tillsammans istället, bara du och jag, under tiden” sa jag finurligt. Simon log, gav mig en kort kram, studsade upp ur sängen och hojtade ”FRUKOST!!”.
Det blev lugnare igen på förskolan efter det, och som vanligt är jag inte helt säker på vad som åstadkom förändringen åt vare sig ena eller andra hållet.
Varsågod, i brist på passande bilder visar jag en skittråkig bild. Passar i och för sig utmärkt till känslan över den här hösten.
*Det är inte förskolans fel, Simons dagsform kan variera väldigt och det krävs ett par dagar för att avgöra en generell förändring.
Mardrömmen: Min känslige och nu tonårige son skickar mig en länk till ett av mina gamla blogginlägg, med kommentaren ”hur kunde du?”
Gammal bild.
Jag har funderat på det här med hur mycket av och om barnen jag delar med mig av här. Det finns saker ibland som jag skulle vilja (och kanske också behöva) berätta, men jag gör det inte av rädsla för att kränka deras integritet. Jag menar, de blir ju bara äldre och jag märker att jag blir mer återhållsam med detaljer och sådant som kan tänkas svårförklarat för dem när de blir äldre. Nu handlar den här bloggen inte om dem så mycket som den handlar om mig, men hur jag reagerar och mår står i stark relation till resten av familjen naturligtvis.
Mainstream eller icke mainstream
Ju äldre pojkarna blir, desto mer väljer jag bort att dela deras allvarligare sidor. Jag måste aktivt fråga mig själv om jag kan stå för det jag skriver nu även om 10 år, när de har hittat bloggen och läst här och var. Än så länge är det lugnt på den fronten, men Simon börjar bli stor nu – ok, SÅ stor är man inte när man är 5,5 år, men han har integritet så att det räcker och blir över för ett helt liv – och Adrian krymper inte direkt.
På senaste tiden har vi till exempel funderat extra mycket på hur Simon fungerar som person. Han simmar som bekant inte i den main stream som Adrian så lätt plaskar runt i, och det finns fortfarande stunder när vår förvirring når nya höjder över havet. Det känns ibland tungt att var och varannan dag ha samtal med förskolepersonalen om olika situationer där de också står och kliar sig i huvudet och inte riktigt vet hur de ska göra. Därunder ruvar svarta känslor över att vi inte lyckas hjälpa honom att hitta sin väg, men vi jobbar på det allt vi kan, och han kommer ju bli vuxen han med.
Mer än så kan jag inte berätta om det utan att känna att jag kränker hans integritet alldeles, trots att det bitvis såklart påverkar mig oerhört – jag är ju mor, hans påhitt är mina på sätt och vis.
Jag är inte den enda
Såna här tankar är inget annat än sunt förnuft, och jag snubblade över en annan bloggare här i veckan som reflekterat över precis samma sak:
”Dom är små människor och jag har stor respekt för deras integritet. Jag skulle aldrig dela exempelvis Selmas innersta tankar, som det ju finns väldigt mycket av när man är sju år gammal. Att dela sin vardag med små barn som fortfarande har blöja är ju mestadels den andra förälders vardag lik, ni vet, äta, sova, byta blöja, mata, vagga, potträna o.s.v.” Källa: http://lindablom.se/2020/may/ett-avslutat-kapitel-eller-ej.html
Författaren Linda verkar ha tappat bloggen, men skriver ändå att hon saknar den. Såklart att hon gör, det skulle jag också göra, så det gäller att hitta en neutral väg framåt i tid. Jag kan med andra ord fortfarande inte skriva om allt jag skulle vilja, men det är en del av priset att betala när man driver en blogg som handlar om fler än en själv.
