…var det en bra idé, verkligen?
…av folk jag aldrig tidigare träffat:Nr 5 har jag faktiskt fått höra, och jag blir alldeles varm och lugn när jag tänker på hon som sa det till mig. Det är såna minnen (och tyvärr har jag inte så många) som hjälper mig att inte haka upp mig så extremt på såna som norske gästen på jobbet, som genom en hel konversation aldrig lyckades slita blicken från min navel.
Såhär kan det också vara…
Kontrollerar att jag kom ihåg att ta på mig kjolen på morgonen.
Kollar att jag låst dörren.
Kollar kvällsrutinen på jobbet så många gånger att dubbelkollen kan ta 30 min. Och ändå missar jag grejer.
Blandar ihop dagar, veckodagar, datum, tid. Skevt, föränderligt tidsperspektiv. En timme kan försvinna mitt på dan. Ingen vet vart den tog vägen. Timmar kan upprepa sig. Jag kan koppla bort mig själv, och ögonblicket innan jag tittar på klockan vara så nollställd att den kan vara precis vad som helst; alla alternativ känns lika långsökta.
Känslan av att vara passagerare och inte förare. Jag sitter lite i baksätet. Och folk ger mig plats, mer plats. Så JAG måste underhålla kontakt med folk som tror de är omtänksamma men egentligen bara försvårar.
Vissa dagar saknar jag verkligen styrfart.
När man gör kaffe utan kaffekanna på jobbet.
Jag var och klippte mig för ett par dagar sedan, eftersom håret kändes som en död mössa som inte gick att ta av. Det är det bästa jag gjort på flera månader, och anledningen till det var hårfrisörskan Lena. Inte för vad hon gjorde med håret, eller ögonbrynen*, men för vad hon sa till mig.
Lena är en varm kvinna i 50-årsåldern från Libanon (vild geografisk gissning), och hon är den enda (främmande) på senaste tiden som kommit med positiv energi till mig istället för att ta den ifrån mig. Hon sa:
”Jag har 6 barn, och skulle jag bli gravid igen så skulle jag inte tveka. Det är en underbar tid, det är ett privilegium att få ge liv.” Hon log varmt. ”Njut av det, det ska du göra, för det är fantastiskt. Det är så fint.”
”Tack för att du säger det till mig”, sa jag och höll mig från att resa mig från stolen, slänga mig i hennes famn och gråta av tacksamhet.
Jag hade hälften så mycket hår på huvet och såg ut att ha fått en kraftig allergisk reaktion runt ögonbrynen när jag gick därifrån, men det gjorde ingenting. Jag kände mig så positiv utan att ha behövt jobba fram det själv, gratis positiv liksom.
Det blir trögare och trögare att att vara positiv för egen maskin. Jag blir skeptisk och spänd när främlingar ska prata gravid med mig, för jag litar inte på att de ska säga bra saker. Men Lena kändes trygg på nåt sätt. Mjuk och glad. Ingen O du ska bara VETA-ton i rösten.
*Mina ögonbryn kräver lite omsorg, de växer som ogräs och behöver klippas ner med jämna mellanrum. Och noppas, förstås. Ses över, helt enkelt.
Ny grej: Jag gråter när det blir fysiskt jobbigt.
Inte för att det egentligen är för jobbigt, eller för att jag är ledsen, utan bara för att jag gör det, tydligen.
Jag har varnat min PT för detta fenomen nu, så att hon inte ska behöva bli illa till mods över utsikten att ha drivit sin kund till total förtvivlan.
En annan grej, som inte är ny men extra understruken kan vi säga, är att jag inte tål takljus. Förut tyckte jag bara hemskt illa om det, men nu hatar jag taklamporna vi har hemma.
Härom dan när jag kom hem från en dejt med min PT, klockan var sen eftermiddag nån gång, så hade Björn alla taklampor tända. Jag blev skitsur. Men jag kan inte bli sur på min förkylda sambo för att han har tänt taklampan, så jag släckte den och la mig att stretcha på golvet. Och eftersom det var fysiskt ansträngande så började jag gråta.
Så jag är alltså arg och ligger och bölar tyst på vardagsrumsmattan, och detta som en första handling efter att ha kommit hem och fått en kram och puss i hallen.
I torsdags kom en gäst som bott hos oss i 3 dagar och köpte en öl och satte sig i lobbyn. Det var bara vi där så han började prata med mig.
”Hur långt gången är du?” öppnade han upp konversationen med.
Skit i det du, tänkte jag och svarade 7.
Med det som bränsle berättade han om sin familj, sina 3 barn och hans sambos 2 ungar, totalt 5 alltså. Efter att ha tagit reda på att jag väntar mitt första barn fokuserade han sin berättelse runt sitt ex 3 förlossningar. Särskild vikt lades vid hur fruktansvärt ont det gör, hur det vi kvinnor går igenom är något som ingen man är rustad att klara av, och hur äckligt men häftigt det är att som man vara med på förlossningen.
Alltså, fatta, till och med män går på mig med info som jag inte bett om och som jag verkligen, men alltså verkligen inte vill ha.
Fuck off, liksom. Låt mig vara. Jag är smärträdd, kan jag få förbereda mig på mitt eget sätt, snälla?
Jag jobbar på ett hotell. I serviceyrket i allmänhet träffar man ju mycket människor, och på hotell i synnerhet. Där har folk tid att prata med en. Där är man bundis med personalen. Det är nästan som hemma.
shit jag får höra på jobbet
Två amerikanska herrar beställer öl i baren. När jag räcker över dem gör den ena en glad gest med handen över sin egen mage, nickar mot min och säger:
”Too much beer, huh?”
”Yes, I know, I just can’t help myself.”
En eftermiddag, efter att jag gått hem, kommer en stammis och sätter sig i receptionen mitt emot min kollega. När han ska betala sitt rum lutar han sig förtroligt fram mot min kollega och säger:
”Vet ni om att hon är gravid?”
Jag är i 7e månaden, få är de som lyckas mörka detta på sin arbetsplats.
Under frukosten ska jag plocka in glas i skåpet och står med händerna fulla. En halvstammis närmar sig, stryker försiktigt med baksidan av pekfingret mot min mage, tittar mig försiktigt i ögonen och säger:
”Är det…?”
”Ja.”
”Jahaaa, närdå? Vet ni vad det är för nåt?”
Åter igen, det är full frukostrush, jag står med händerna fulla mitt i frukostkön. Håll gärna dina fingrar på din egen mage, madame.
”Hade du inte redan varit gravid så hade du blivit det ikväll, det kan jag loooova dig!”
”Blev det mycket middag för dig också ikväll, eller? Haha, till och med så att knappen trillade ut!”
Jag kan konstatera att allmän inställning verkar vara som följer:
Jag ska lida, och jag ska njuta av det… eller hur var det?
Apropå det; grymt kul mitt-i-prick-lista över 10 saker du inte vill höra när du är gravid. Jag hade skrattat, om jag inte känt mig så träffad och alltså upprörd 🙂
Ja, de är faktiskt överallt. Och de bara kör på, antingen som om de hade en egen vilja och föraren bakom vagnen mest höll i sig för att inte hamna på efterkälken, eller så har vi de som använder barnvagnen som en form av snöplog genom folkmassorna.
De där sistnämnda fascinerar mig mest. Slår det dem aldrig att de personer de kör på mest troligtvis kommer att ramla omkull? Antagligen på invånaren i barnvagnen?
Jag är gravid och till följd av det lite ostadig, osmidig, och lite rädd att halka. Nu är det halt ute, men det skiter mammorna i för de har ju något att hålla i sig i. De kör på som vanligt. De väjer inte för mig, och jag väjer inte heller för dem, så jag tvingas stanna och stå still i väntan på att de ska stanna framför mig, ge mig en blick, himla med ögonen och under till synes stort besvär manövrera sitt hjulförsedda sjabrak förbi mig.
Jag bara blänger på dem. Det är knappst mitt fel att de valt en ful och klumpig vagn utan svivelhjul och röd sufflett… Losers.
