Luciastassen

Allt gick bra, luciatåget genomfördes till en tätt packad föräldrapublik som liksom studsade på stället av undertryckt entusiasm och dog söthetsdöden om och om igen.

Simon satt bland de andra minsta längst fram och tittade storögt på publiken och på de större rödklädda barnen som sjöng och dansade i ring. Vi stod dåligt till och hade jättesvårt att se, men jag kände igen honom på mössan 😉

Vi försökte ta bilder, både Björn och jag, på utstyrseln efter uppträdandet – förbjudet att fota under uppträdandet förstås – men det var taskigt ljus och ungen pallade inte att stå still.

Det här var det bästa vi fick till.

Luciastassen

Lucia på föris

Det gick upp för mig i fredags kväll att

  1. det är Lucia idag och
  2. detta kommer att firas på förskolan, samt
  3. klädsel förväntas därefter

Det har inte funnits någon tid över i helgen att hantera konsekvenserna av detta, dvs handla eller sy något. I lördags var vi på middag hos kompisar i Sollentuna, och på förmiddagen var mamma ute med Simon och då hade jag ett långt moment of oblivion. Jag vill minnas att en kopp te var inblandad… och ett enormt tvättberg. Det är lite luddigt. I söndags inträffade den årliga kusinträffen, denna gång i Vaxholm så det var en heldagsgrej.

infor-lucia

Igår tog jag tag i saker och ting. Min symaskin, som jag trodde att jag hade lagat, gick sönder på ett nytt sätt så det kan hända att jag blir tvungen att ge mig och lämna in den. Nu har jag en overlock (yey) så det gick att sy nästan hela mössan på den. Sista sömmen bara för hand.

luciamossa

Den blev ju skitsnygg, han borde ha den jämt. Gjorde ett skärp också, av glittertyget, som han får ha till en av mina gamla tröjor som jag inte tänkt behålla och som jag fortfarande inte hade gjort nåt med tack och lov.lucia2016

Vi har inte provat munderingen. Jag lämnade honom på föris med allting i en påse på hyllan och hoppas att det blir bra, och att jag inte klippte klänningen för kort när jag insåg att jag glömt lägga upp den och panikfållade den på en höft i morse.

Luciatåget genomförs utomhus på förskolegården idag kl 16. Det ska bli spännande att se om de lyckats få på honom allt. Det ska bli spännande att se hur pigg och glad monsieur är vid den tiden, framför allt.

Hur sjutton gör man, när man inte kan sy?

Ja, jag har länge undrat hur det skulle vara. Tänk om jag inte hade haft nån symaskin?

Jag köpte ett par gravidbyxor på rean på Väla att ha på jobbet. De satt bra, de var framför allt jättesköna, men de var lite för långa. De hade haft perfekt längd för nån som trippar runt i högklackat, men det finns en anledning till att man inte ser många gravida med sånt trams på fötterna.

Jag sydde upp dem, det tog 10 minuter och det syns knappt, men om jag inte hade haft en symaskin så hade jag inte kunnat köpa dem… eller? Alltså hur gör folk som inte kan sy alls? Har de perfekta (“perfekta”) kroppar som passar i de flesta kläder, eller har de lägre krav på hur kläderna ska sitta på kroppen? Men det finns väl ingen som struntar i att de kliver med skorna på 4 cm tyg varje gång de sätter fötterna i marken.

Eller, tänk dig att du köper gardiner hem, sätter upp dem och inser att de är 10 cm för långa. Alltså sådär så att de liksom växer upp ur i en liten tyghög på golvet under fönstret. Det finns visserligen stryka-på-tejp för sånt, och det är kanske bara jag som tycker det känns väldigt… nödlösning. Det skulle inte bli snyggt på våra naturligt skrynkliga köksgardiner, till exempel.

Jag håller på och handlar vinterkläder till barnen på Tradera. Vissa saker får man lite billigare eftersom det måste sys i en knapp eller nåt. Vissa saker kan jag köpa i lite sämre skick och sedan fixa till dem själv. Nu behöver man kanhända ingen symaskin för att sy i en knapp, men du förstår kanske ändå vad jag menar (?).

Nu är min vanliga symaskin trasig. Jag vet inte hur den gått sönder, men den har börjat skava av övertråden ca 15 cm ovanför nålen, dvs inne i maskinen. Jag har provat att trä om maskinen, byta tråd, ignorera problemet och låta maskinen vila i en vecka i hopp om att den ska komma på bättre tankar, men inget av det funkar. Därför syr jag i den mån jag kan på overlocken, men ibland behövs en vanlig hederlig raksöm och nu står jag här och kliar mig i huvudet. Hur sjutton gör jag nu?

Planen är att googla fram instruktioner till hur man monterar isär maskinhuset så att man kan se och antagligen rätta till problemet. Det ska bara göras… och under tiden står alla småreparationer stilla.

utan-symaskin

 

Tvåans babynest är äntligen verklighet (!)

babynest försök 1Nytt babynest!

Kommer du ihåg babynestet jag gjorde till Simon? Det var svart, glansigt, halt, 100% polyester och saknade inbyggd madrass. Anledningen till alla dessa nackdelar var att det bara var en prototyp, jag hade aldrig tänkt att vi faktiskt skulle använda det. Jag skulle testa mönstret, korrigera efter behov och sedan göra ett “riktigt”.

Det blev aldrig av. Jag minns inte varför, jag var väl lat och/eller så kom det annat emellan. Det fungerade ändå hyfsat, vi trädde ett örngott av plastad frotté över nestet för att skydda det och Simon från varandra, och så ett vanligt örngott utan på det i sin tur, som lakan. Jag klippte till en madrass av en 2 cm tjock skummadrass från tygbutiken, och så uppstod aldrig behovet av att göra ett nytt.

Den här gången har jag tänkt i flera månader att det finns noll anledning att greja på en gång till med samma hala tingest, men jag har varit så stressad av allt som måste hinnas med innan Tvåan kommer, med köksö, köksbänk och tvättstuga, att det inte funnits utrymme för det.

Nu tog jag mig i kragen i söndags i alla fall och sydde det. Jag har använt ett gammalt gardintyg från landet, och egentligen bara köpt sidenband och snöre som extra. Skummadrass hade jag kvar sedan tidigare.

Detta bildspel kräver JavaScript.

hastens-sangDet är enkelt, trevligt, 100% bomull (förutom sidenband, stoppning och madrass såklart) och med hög friktion. Madrassen är inbyggd men går att ta ur om man vill tvätta nestet. Dessutom påminner det som av ett sammanträffande om Hästens sängar, vilket blev lite gulligt.

Det som är lite synd med sådana här babyprylar som man använder flitigt är att de liksom inte syns. Jag menar, det kan vara hur mycket ryschpysch (stavning, någon?) och pimpat som helst – kolla bara vad folk hittar på med dem om du googlar “babynest” – men trär man ett örngott över alltihop för att slippa tvätta och sedan vänta 2 dagar på att det ska torka ordentligt, så ser man det ju aldrig. Lite tråkigt… och alltså onödigt att lägga ner mycket tid på detaljer.

Jag har bara fokuserat på att ha något som är praktiskt, bekvämt och stabilt. Vi får se om Tvåan håller med.

 

 

 

Dregglisar är förbrukningsvaror!

Dregglisar har en begränsad livslängd, och det tänkte inte jag på när jag sydde dem. Jag tänkte att de skulle hålla fram tills Simon kan gå utan dregglisar utan att få fuktskador på bringan.

Härom dan när jag hämtade honom på föris* så sa en av pedagogerna* att det var dags att ta dit nya eftersom den sista rena nu låg i en smutspåse på hans hylla.

Jag har länge tänkt att jag vill göra ett gäng nya eftersom de gamla blivit lite sunkiga. Du vet, han dreglar ju inte bara saliv på de där lapparna; det är mat av alla slag, lera/jord/sand samt en hel del saker som kvalar in under rubriken “övrigt”.

På kvällen letade jag fram ett par gamla urtvättade mjukisbyxor, strl XL, som jag fått av en kompis med säljargumentet “du kanske vill sy nåt annat av dem, det är ju ganska mycket tyg”.

gamla-mjukisar

Resåren i midjan har jag redan använt till ett par simonleggings (länge leve återanvändningen av material), och totalt blev det 6 dregglisar + 3 st baksidor till lite finare alternativ.

dregglisar-av-gamla-mjukisbyxor

Egentligen har jag inte tid med sånt här just nu. Egentligen borde jag montera korgar och trådbackssystem i tvättstugan… men ibland är man liksom för trött för det. Ibland behöver man bara får göra nåt som man faktiskt gillar.


*Föris = förskola = DAGIS.
Pedagog = förskolepedagog = DAGISFRÖKEN
De här nya orden, som är korrekt benämning, vägrar fastna. Jag försöker lära mig att använda dem, men de enda som fattar är andra småbarnsföräldrar. Resten av familjen fortsätter att säga “dagis” och “fröken”, eftersom det alltid har hetat så. Det är ord med stark känslomässig förankring i svenska folkets hjärtan, jag tror det kommer ta lång tid innan de faller sig naturligt. Antagligen hinner våra barn ta studenten innan dess.

Sovmorgon och kreativa löften

Idag är det lördag. För Björn, som är föräldraledig, är det inte nån speciell dag idag förutom att det antagligen var mer folk i parkleken när han gick dit med Simon. Jag har inte frågat. Jag, å andra sidan, jobbar dag både lördag och söndag. I vanliga fall börjar man kl 06:30, men på helgen är det en timme senare som gäller. Haha! Sovmorgon!! Ända till kl 6 ?

Den där lite lediga känslan du vet när man gör nåt av egen fri vilja, inte för att man måste. Det var så pass mycket sovmorgon att Simon vaknade strax innan jag skulle gå, så jag bytte på honom och gjorde välling och väckte Björn med bebis och tillhörande nappflaska på sängen.

Alltså det var ju så mysigt att jag höll på att inte komma iväg till jobbet alls, missade bussen så fick ta bilen istället. Fint väder var det också…

Men, i och med att jag hade bilen nu så kunde jag stanna vid tygaffären på vägen hem. Jag pratade med en kompis igår som väntar tvillingar, kanske så tidigt som i juli. De är deras första barn, och de funderar på hur de ska lösa sovarrangemanget hemma. Jag föreslog 2 babynest.

”Vad är det?” sa hon, och istället för att beskriva ett babynest på ringrostig franska bad jag henne googla det. Hon blev eld och lågor. Hurra, lösningen var funnen, typ.

Jag, eller dvs mitt estetiska kreativa vuxna egna jag, rycktes med i entusiasmen och erbjöd mig att sy 2 st åt henne, som present till tvillingarna. Vi hade precis pratat om hur mycket tid man INTE har som bebisförälder, så hon skrattade bara först tills hon insåg att jag var tokallvarlig.

Jag är fortfarande tokallvarlig. Babynestet var jättebra att ha när Simon var ny, men jag gillar inte det jag sydde och ska göra ett nytt till mig själv (ja, jag är så trött min min egen säng nu att jag tänkte testa detta; det funkade ju bra för Simon liksom). Så nu har jag 3 att göra. Jag får ta mig tid, helt enkelt. Alltså, efter jobbet skulle jag åka förbi tygaffären eftersom jag hade bilen… men jag slutade kl 15 och då stängde tygaffären. Jag får använda sånt jag redan har hemma, vilket förmodligen är en bra sak eftersom jag lyckats samla på mig en jäkla massa.

Hurra för mig. Länge leve helgen – och babynestets uppfinnare.

Så taggad! ?

babynest

Målbilden, fast med annat tyg. Och lägre kanter. Om kanterna är lägre kan man liggamma mitt i natten utan att ta ungen ur babynestet. Då kan man tjuvsova samtidigt ?

#babynestsweden #babynest #nyfödd #bfoktober2016 #tvillingar

Som om jag aldrig varit borta

Jag gästspelade på jobbet i 4 timmar en kväll i februari, efter 10 av 12 månaders föräldraledighet. Det var en märklig känsla.

4 feb. 2016 kl. 21:05 skrev jag till Chefen:

Jag skulle brygga kaffe som första åtgärd när jag kom hit och löste av Michaela. Det är så märkligt, för jag har inte varit här på 10 månader och ändå känns det som om jag bara varit borta en vecka. Arbetet i köket sitter i kroppen men inte i minnet (mitt minne jobbar efter principen att det här med minne är överskattat), så det var som att se någon annan brygga kaffe. Med min kropp. Jag var också tvungen att be Michaela stanna kvar medan jag loggade in på datorn, utifall att jag skulle ha glömt vad jag heter.

Med Vänliga Hälsningar/ Best regards

Lisa

Från: Chefen

Skickat: den 4 februari 2016 21:33
Till: Mig på jobbet
Ämne: Re: D e luuuuugnt

Ha, ha! Typiskt dig! Gud vad jag har saknat dina mail. Jag älskar ditt skriftspråk. När kommer boken, du har ju haft “semester” jättelänge nu. 🙂
Med vänliga hälsningar/Best regards,

Chefen

Det är fortfarande en märklig känsla att vara där och inte hemma hela tiden. Det är fortfarande positivt, men det känns som om jag inte varit borta mer än kanske 6 veckors semester eller nåt. Det är inte så mycket som har förändrats som jag hade befarat… på gott och ont.

Hm, det var onödigt diplomatiskt sagt. Det är inte så mycket som har förändrats som jag hade hoppats.

Jag tror att det är allmänt känt att man efter föräldraledigheten söker mer utmaning. Det är många som byter jobb. Jag har inga sådana planer – även om jag gärna skulle bygga ett lusthus på tomten och skriva min första bok där – och framför allt inte nu eftersom jag bara hinner jobba ett halvår och dessutom trivs, men jag förstår absolut dem som söker sig mot nya horisonter.

Jag får försöka berika min horisont istället… eller hitta ett nytt sätt att se på saken.

Sykurs med hemmanissar, restaurang och förtvivlad bebis

Jag köpte min overlock, dvs min nya symaskin, på Stockholms Sycenter och anmälde mig då till den kurs de erbjuder helt gratis till alla stolta nya ägare.

Jag har haft min Babylock i nån dryg månad, så jag hade hunnit samla på mig ett gäng frågor och såg riktigt fram emot kursen som gick av stapeln igår eftermiddag kl 16. Björn åkte hem tidigare från jobbet för att passa Simon så att jag kunde åka. Jag kom dit i tid! Alla andra, dvs 5 pers till, kom sent.

Alltså, jag måste säga att även om jag alltid gillat att sy så har jag inte gått vare sig utbildning eller kurs, och har därför aldrig fått tillfälle att umgås med andra hemmakreativa filurer som jag själv men detta avhjälptes med råge igår.

Jag kom först, som sagt, och efter mig kom Monika, en mysig pensionerad skåning som fått en stroke för 2 år sedan. Sedan kom Elisabeth, som öppnade upp med att påpeka att hon minsann fått rensa sina trådkanaler efter bara en månad, snörpte på munnen, stirrade kursledaren i ögat och sa: “ska det vara så?”. Sen kom Lotta, den där kvinnan du vet som använder sarkastisk och/eller ironisk ton i allt hon säger för att maskera sin osäkerhet, Lilla Grå som jag aldrig hörde namnet på och som aldrig egentligen sa nånting, och sen kom panchis-Bert. Jag har glömt vad han hette men han såg ut som en Bert. Bert gillade ljudet av sin egen röst, Bert hade definitivt ingen tid att passa, Bert hade köpt sin maskin i torsdags och BERT hade minsann redan sytt 300 m på den – det senare upprepades 2 gånger med efterföljande konstpaus för reflektion och beundran.

Kursledaren, som uppenbarligen kunde allt om alla symaskiner i butiken (och förmodligen om alla maskiner i hela världen), började pedagogiskt med att förklara hur man trär maskinen och jag tänkte redan där att herregud, vi har bara 1,5 timme på oss, vi kommer aldrig hinna klart, inte med de här tomtarna på flaket.

Mycket riktigt, när klockan slog 17:30 och jag egentligen var tvungen att gå för att hinna till middagsdejten med Jessica på Tabbouli, så satt den stackars kursledaren och kämpade i underläge mot Bert och Ironiska Lotta:
“Mm, jag kommer till det.”, “Ja, alldeles strax.”, “Jag ska förklara det om en liten stund.”, “Om ni bara låter mig förklara, så kommer vi till det.”
“Kan du alla sömmar utantill?” frågade Lotta sarkastiskt och kastade nya frågor på henne som handlade om det vi precis hade gått igenom, utan att lyssna ordentligt precis som Bert, som gärna strösslade lektionen med egna skämt där han jämförde maskinen med kvinnor.

Till slut blev klockan 18 och jag kände att nu, era vilsna hemmanissar, nu får det vara nog. Jag avbröt och ställde den enda fråga jag fortfarande hade, och rusade sedan därifrån. Bakom mig hörde jag Lotta tala om för alla vad hon hette på Facebook och att vi kanske kunde bli vänner där och diskutera sömnad tillsammans. Dröm, tänkte jag.

Sammanfattningsvis kan jag säga att kursen var precis som den skulle, dvs en “komma-igång” grundkurs som var lätt att hänga med på och bra på alla sätt och vis. Men förutom ett ballongknippe glödlampor över huvudet fick jag också med mig ett stort frågetecken angående mig själv därifrån; platsade jag i den där gruppen…? Kan jag uppfattas sådär av andra?

Vid alla gudar, det hoppas jag inte.

Jessica var också försenad, så vi kom fram med samma tunnelbana och hade en jätte trevlig kväll på restaurangen precis som vi brukar. Efter nån timme där ringde Björn och frågade upprört vad han skulle göra med Simon, som bara grät och grät och inte ville ha mat. Du vet den där känslan man får när ens bebis bara skriker och det skär i hjärtat och det enda man klarar av att göra är att släppa allt och plocka upp sin unge i famnen? Den känslan, fast över telefon. Grejen var den, tror jag kände jag, att Simon hade precis somnat när jag gick. När han vaknade var jag inte där. Jag hade inga andra tips till Björn än att plocka upp honom och kramas och fortsätta kramas, och sen insistera.

När jag kom hem sen strax före 22 satt Björn med ett glas whisky och kände sig helt skakig inuti. Han blir mer påverkad än jag av Simons gråt/missnöje/avgrundsvrål. Jag är härdad, det är inte han.