Etikett: helgutflykter

Vi firade valborgsvädret på Leos Lekland

Valborg

Jag kan inte komma på några roliga barndomsminnen från Valborg. Det handlade alltid om att gå ut på kvällen i för kalla kläder (jag frös jämt) och titta på en brasa. Vid brasan, som alltid tändes mycket senare än vi kom dit, stod jag stelfrusen och försökte värma mig men det var lite för hett, så jag var tvungen att byta eldsida med jämna mellanrum. Där stod jag alltså, och snurrade som ett fruset grillspett vid elden och längtade hem, medan de andra gick runt och köpte lotter och lyssnade på vårkören och jag-vet-inte-vad.

De roliga minnen jag däremot har från Valborg involverar alkohol och vänner inomhus, och kanske är det så att Valborg i huvudsak är tonåringars och unga vuxnas högtid.

Förra året var vi och tittade på firandet en stund på eftermiddan, det var intressant för Simon eftersom det fanns brandbilar på plats, men i år blev det inte av. Våra barn är alldeles för små för att vara kvar på nån äng med en otålig och stelfrusen mamma ända till kl 20.

På Leos Lekland 1a maj

Ösregn, 7° varmt och genomgrått. Simon bröt trenden och sa att han inte ville gå ut, så vi kom på en (för oss) ny grej: vi åkte till Leos Lekland.

Vi har inte varit där tillsammans förut eftersom vi fått för oss att det var 3-årsgräns, men så tog Jonas med Simon dit för några veckor sen och berättade att det funnits många mindre barn där också, så igår drog vi dit.

”en mötesplats för familjer med fokus på lek och rörelse”, och ”koncept med lek, bus och rörelse för hela familjen”.

leos leklandDet där med ”hela familjen” stämmer, för varje barn måste ha en vuxen med sig som bär ansvaret. Alla klätterställningar, kryptunnlar, studsmattor, bollhav, rutschkanor, cykelbanor m.m. är stora nog för vuxna för det måste de vara. Och där kryper vi, minst lika glada som barnen.

Vi var där när de öppnade vid 10, och den första timmen var ljudnivån och beläggningen helt ok; jag hade förväntat mig påfrestande decibel och trängselkaos, men det gick mycket bättre än så. Frågan är nästan vem av mig och Simon som hade roligast.

Barnen var i rörelse non stop, utom när vi åt lunch, och det var följaktligen jag och Björn också. Men även om vi liksom klättrade omkring lite i lugn och ro, så verkade det som att ungarnas upplevelse av förmiddagen såg ut mer så här:

Simon när vi skulle hem:

”Neheheheheeeeeeeeej…! Jag vill inte gå heeeeeem!” utbrast han och satte sig ner och började protestgrina, sen försökte han rymma, sen försökte han en annan vinkel:

”Jag vill GÅ hem! Uähähä!! Jag vill inte åka biiiiiiil!”

Jag sa att vi skulle komma tillbaka en annan dag igen, för det ska vi – jag måste ju ha en unge med mig som ursäkt. Dessutom är det ett fantastiskt ställe att åka till om man har barn med mycket spring i benen, som Olle och Bolle.

OBS! Ej sponsrat.

Vi var på fjärilshuset i Hagaparken

I lördags fick vi denna snilleblixt, bara en aningens sent på morgonen men vi körde ändå.

Simon pratar ofta om hajar, ända sedan han först stiftade bekantskap med Lilla barnkammarbokens hajsång* för nåt år sen. När vi är i lekparken så blir jag allt som oftast runtkommenderad i klätterställningar och båtar under förevändningen att ”haja bita dä”.

Fjärilshuset i Hagaparken

Ja, de har hajar där. Och fjärilar, och ”Nemo”, och sköldpaddsungar, och en robotkrokodil – bästa kombon ever –  samt grodor. Jag missar säkert en del djur här, vill du ha korrekt info så besök deras sida.

Simon tyckte det var jättekul. Hajarna var spännande en liten stund men sen var det fiskarna, framförallt karparna (fiskrikets svar på jumbojet) och ”nemos” som drog.

Adrian tyckte det var kul så fort han fick gå själv. Han var länge ängslig över allt nytt, men sen gick det över och vi tappade bort Simon och Björn medan jag travade efter honom runt på fjärilsavdelningen.

fjärilshuset

Fjärilarna var stora, fantastiskt vackra och nära. Särskilt en metallicblå variant som flög långt och lågt längs gångarna med en hel flock ungar efter sig. Jag lärde mig att enorma fjärilar har så stora vingar att de kan glidflyga ganska långt, alltså de måste inte flaxa hela tiden.

fjärilshuset i hagaparken

Fjärilshuset som utflyktsmål

Vi har inte varit där förut, men baserat på ett enda besök skulle jag säga att det passar jättebra för yngre barn. De tillåter inte barnvagn därinne men man kan låsa fast den på en barnvagnsparkering utanför entrén. Där finns en enklare restaurang, eller lunchservering eller vad det nu kallas, med fokus på barnfamiljer – dvs enkel och dyr mat. Det är praktiskt att äta där efter besöket, men då ska det vara pga tidsbrist och inte för att maten är oslagbar (för det är den INTE). Det är inte heller superstort, så barnen orkar med hela stället och gärna flera varv 🙂

 

*Lilla barnkammarbokens hajsång:

Den här helgen; 2 upptäckter och isbrytning med nya grannarna

Två nya saker har vi upptäckt den här helgen. Den ena var Ikea, och den andra var Elton (som vi visste om, förstås, men inte träffat).

Ikea…

Vi åkte till Ikea och gick runt på barnavdelningen för att trötta ut barnen på lördag förmiddag. Det gick helt enligt plan, och vi var för övrigt inte de enda som kommit på den briljanta idén när vi tittade ut genom fönstret och betraktade duggregnet på morgonen. Det var galet mycket folk, som alltid på lördagar, och för första gången någonsin tyckte jag det var en bra sak.

Jag kan som bekant inte gå in på Ikea och komma ut tomhänt, och därför känns det extra bra att Björn har insett det så till den grad att HAN kommer med förslag på vad vi ska köpa med oss. Den här gången kom vi hem med ny, och framför allt enhetlig, vardagsuppsättning tallrikar. Vi fick alltså anledning att rensa i skåpen i köket och nu känns det som att vi verkligen har fått nånting gjort den här helgen.

Massa folk

Igår var vi hemma och först kom farmor och hälsade på fram till lunch. Vi gick till parkleken och träffade på våra nya grannar Mats och Alicia, och Simon måste ha gillat henne för trots att hon är ett år yngre så skulle han ändå hjälpa henne när de lämnade gungorna för att gå till klätterställningen. Suverän isbrytare i högform.

Simon, Alicia, Mats och farmor

De var jättesöta, och grann-Mats var trevlig.

Sen efter att barnen somnat vid lunch kom kusin Jonna med lilla Elton. Första gången jag träffade honom, trots att han redan är 10 veckor. Han var liten, lätt, långhårig och allmänt skeptisk. Och såklart alldeles knäpptyst på pilatesbollen. Och söt, sådär som bebisar är. Vi fikade medan jag lindade om handtaget på barnvagnen (bilder kommer, för det blev toksnyggt), Elton upptäckte det vackra med lolaloo, och Björn gjorde päronglas (!!!).

Direkt efter det åkte vi hem till mamma som lagade middag till oss och morbror Jonas. Simon fick titta på barnkanalen, som han aldrig annars får*, varpå Adrian fick  leka med alla leksakerna heeeeelt själv ett tag så det var en bra kväll. Är barnen nöjda, så är man ju det själv också. Svårt att låta bli.

 

*Inte för att han inte FÅR, men för att Adrian inte får och det är svårt att hålla honom borta.

När Björn är borta dansar kaos på bordet

Sommerfest

Björn var på ”sommerfest”, som det stod i vår gemensamma kalender, igår. Det skulle hålla på kl 18-20, enligt kalendern.

Mamma kom över på eftermiddan och hjälpte mig med barnen fram tills Simon vek ihop sig i sin säng. Han var lite hängig hela dagen, bet ett gäng ungar på föris före lunch och sådär, tränade på att skrika NEJ som svar på tilltal och annat viktigt, och Adrian hade feber runt 38,5° hela dagen och hade humör därefter. Fast i hans fall innebär det bara att han är lika glad och gosig som vanligt, så länge han har fysisk kontakt med någon och då helst mig. Så det var egentligen lugnt men himla skönt med hjälp ändå.

Märkligt hur svårt vi verkar ha det att vara normala när Björn inte är hemma… Han skickade en bild, för övrigt, så han verkade ha en bra kväll i alla fall.

Evighetsläggningen

Hursomhelst. Simon var inte svårövertalad att gå och lägga sig men Adrian… Åh. Jag började som vanligt kl 20 med gröt som mamma gav honom medan jag förberedde mat till helgen. Sedan hela läggningskarusellen på skötbordet med det sällsynta inslaget av febertermometer. Sedan försök till intag av vatten, vilket ratades i vanlig ordning. Sedan bollhoppning i sovrummet, jag kollade på netflix samtidigt, och svettades av flera anledningar;

  • hela huset eftersvettades värme efter en dag med 25° i skuggan,
  • jag satt i vårt sovrum med kvällssol,
  • och hoppade på en pilatesboll,
  • med en febrig bebis i famnen.

Jag la ner honom 2 gånger, och 2 gånger vaknade han direkt och sa ”Gah?” med ett leende bakom nappen, en vinkande arm och trevande fötter. Inför 3e ronden gav jag honom Ipren, och vatten som jag nästan tryckte i honom, och ställde in golvfläkten som Simon vrålat ”NEJ!!” till när jag föreslog den tidigare på kvällen.

Kl 22:15 kunde jag lämna övervåningen. Kl 22:49 skrev Björn att han var på väg hem.

Jag borde ha tagit hand om köket, som inte såg ut så som jag ville finna det imorse, eller i alla fall rensa undan på bordet men istället tog jag datorn och gick och gömde mig i soffan. Ingen mening med att gå och lägga sig innan Björn kom hem; det var min tur att sova ostört.

Helgplaner på landet

Idag är det tänkt att vi ska åka till landet. Jag ska piffa till gästrummet, som jag målade i lysande neontetrefärg (turkos) förra året, med lite dämpande inredning så att inte övriga delägare blir blinda när de går in där. Mamma hänger med, vilket hjälper nåt alldeles obeskrivligt om man vill få nånting gjort utöver det man alltid gör i egenskap av blöjbarnsförälder.

Apropå det fick jag ett ryck igår och beställde hem tygblöjor. Vi får se hur det går med det, tanken är att Simon ska bli rumsren den här sommaren men Adrian kommer ju växa i dem så det blir nog bra. Jag är sjukt taggad.

SaveSave

Barndomens 4H gård

När jag var liten, alltså dagisliten, bodde vi i närheten av en 4H-gård – alltså en sån där med hästar, får, höns, kaniner och lekplats och jag vet inte vad. Vi brukade vara där ibland på helgen, och jag minns att jag tyckte det var jättekul.

Stället finns kvar, men jag hade glömt att det existerade – dvs fram tills min mamma tog med Simon dit för 2 veckor sen. Han gjorde inget annat än att prata om hönsen när de kom hem.

I helgen åkte jag och Björn dit med barnen. Jag var max 7 år gammal när jag var där senast och stället har naturligtvis förändrats mycket, men jag kände igen mig. Inte som att jag hittade eller så, men när jag gick runt där med Simon i snålblåsten och fick små minnesblixtar kändes det så välbekant. På ett främmande vis. Som ekon från nattens dröm som man trodde att man hade glömt helt. Typ déjà vu.

Alla som var där frös, förutom alla barnen då. Och jag.

”Hur länge måste vi vara här?” frågade Björn när vi varit på plats i en halvtimme.

”Så länge som möjligt!” sa jag hurtigt och fortsatte min pitch till Simon om att åka den jättestora rutchkana.

Han nappade aldrig. Istället stod han som förstenad och stirrade på hästarna, pratade om fårens vattenhink eller om kaninerna som inte fick vara ute.

Nästa gång. Då händer det.