Living on the edge: grannarna på fika

Jag nämnde som hastigast för nån vecka sen att vi skulle få över grannarna på besök. Tänkte att jag skulle utveckla det – eftersom vi är rädda för våra grannar.

grannarna på fika

Skräck

Eller rädda och rädda, fel ord, rätt ord skulle väl vara “svenska”. Finns det något som är så osvensson som att frivilligt hänga med sina grannar? Okej, massa saker säkert, men detta är definitivt en av dem.

Resonemanget skulle kunna gå så här:

De verkar vara normala, möjligen trevliga. Men tänk om vi bjuder in dem och så är de som min gamla kollega, du vet? Supertrevliga, övertrevliga, med noll känsla för när det liksom räcker. Tänk om de är såna, och vi redan har tagit initiativ till att umgås och de sen äter upp oss? Då måste vi säga ifrån, jag avskyr att göra det, speciellt som vi är grannar och måste se varandra då och då. Vi kan avvakta och se, vi springer säkert på varandra i parkleken eller nåt.

Oavsett om det var så vi resonerade eller inte, så kan jag meddela att vi INTE sprang på dem mer än ett par gånger i parkleken. Eftersom de har en flicka i Adrians ålder så går det inte att stå och småprata utan man går dit barnen går, vilket oftast är åt olika håll. Som aviga magneter. Ibland känner jag mig så som jag tror att hundar i koppel måste känna sig, när de träffar en artfrände på gångbanan och är utom sig av entusiasm, och så drar bara hussarna åt varsitt håll. Stannar inte ens. Mina barn skiter fullständigt i sina föräldrars sociala liv, eller försök därtill.

Revolt

En fredagseftermiddag kom jag på att nu var det dags. Det finns trots allt ett annat hus mellan vårt och de här grannarna jag tjatar om, vi springer uppenbarligen inte på dem hursomhelst ute och det vore ju så schysst om man kunde få sån pass kontakt att man kanske kunde barnpassa åt varann ibland.

Jag pratade med Björn, och sen pratade jag med pojkarna, varpå Simon bestämde sig för att han ville följa med efter middan.

Sagt och gjort, jag tog med mig min förstfödde och knallade över till våra grannar strax efter kl 19. På vägen dit kom jag på att deras flicka kanske höll på att lägga sig redan, så vi vågade inte ringa på dörrklockan. Istället knackade vi på dörren och småpratade om hur vissa behöver sova mer än andra medan vi väntade.

Sanningens ögonblick

Herrn i huset öppnade och såg glatt förvånad ut när jag för säkerhets skull presenterade mig och Simon, och förklarade varför vi knackat på. Madame kom också till dörren liksom flickan som stod och drog i pappas byxben, med vällingflaskan nonchalant hängande i mungipan som en 20-talscigarett, och plirade intresserat mot Simon.

De tackade ja på stående fot, och ringde på vår dörr kl 10 morgonen därpå.

Det gick bra

“Vilket trevligt och bra initiativ,” sa de medan de grejade sig in i hallen och jag stod och kände mig hjärtligt osvensk.

Det är inte ofta vi har gäster hemma som vi i princip inte vet någonting om alls. Alltså fanns det saker att säga, och de var trevliga. Hon visade sig vara gravid dessutom, så det kommer bli en till för pojkarna att hänga med i det huset.

När de gick strax före lunch sa de igen att det var trevligt, och att de skulle bjuda igen nästa gång. Nu återstår att se om de klarar av att vara lika wild and crazy som vi.

Den här helgen; 2 upptäckter och isbrytning med nya grannarna

Två nya saker har vi upptäckt den här helgen. Den ena var Ikea, och den andra var Elton (som vi visste om, förstås, men inte träffat).

Ikea…

Vi åkte till Ikea och gick runt på barnavdelningen för att trötta ut barnen på lördag förmiddag. Det gick helt enligt plan, och vi var för övrigt inte de enda som kommit på den briljanta idén när vi tittade ut genom fönstret och betraktade duggregnet på morgonen. Det var galet mycket folk, som alltid på lördagar, och för första gången någonsin tyckte jag det var en bra sak.

Jag kan som bekant inte gå in på Ikea och komma ut tomhänt, och därför känns det extra bra att Björn har insett det så till den grad att HAN kommer med förslag på vad vi ska köpa med oss. Den här gången kom vi hem med ny, och framför allt enhetlig, vardagsuppsättning tallrikar. Vi fick alltså anledning att rensa i skåpen i köket och nu känns det som att vi verkligen har fått nånting gjort den här helgen.

Massa folk

Igår var vi hemma och först kom farmor och hälsade på fram till lunch. Vi gick till parkleken och träffade på våra nya grannar Mats och Alicia, och Simon måste ha gillat henne för trots att hon är ett år yngre så skulle han ändå hjälpa henne när de lämnade gungorna för att gå till klätterställningen. Suverän isbrytare i högform.

Simon, Alicia, Mats och farmor

De var jättesöta, och grann-Mats var trevlig.

Sen efter att barnen somnat vid lunch kom kusin Jonna med lilla Elton. Första gången jag träffade honom, trots att han redan är 10 veckor. Han var liten, lätt, långhårig och allmänt skeptisk. Och såklart alldeles knäpptyst på pilatesbollen. Och söt, sådär som bebisar är. Vi fikade medan jag lindade om handtaget på barnvagnen (bilder kommer, för det blev toksnyggt), Elton upptäckte det vackra med lolaloo, och Björn gjorde päronglas (!!!).

Direkt efter det åkte vi hem till mamma som lagade middag till oss och morbror Jonas. Simon fick titta på barnkanalen, som han aldrig annars får*, varpå Adrian fick  leka med alla leksakerna heeeeelt själv ett tag så det var en bra kväll. Är barnen nöjda, så är man ju det själv också. Svårt att låta bli.

 


*Inte för att han inte FÅR, men för att Adrian inte får och det är svårt att hålla honom borta.

Världens bästa grannar

Vi kom hem från semestern. Vi packade upp. Sorterade tvätten.

Tyvärr sorterade vi tvätten i tvättstugan, mitt framför tvättmaskinen, som såg högarna växa och således dog av skräck (tror vi). Trumman snurrade inte.

Detta har hänt förut, då bytte Björn kol och så var det bra, men vi har ingen lust att hålla på så en gång om året så vi beställde ny maskin.

Under tiden växte tvätthögarna ännu mer, förstås, tvätthaveriet var ett faktum och i tisdags tog Simons underkläder och byxor slut. Jag tänkte först att vi åker till mamma och tvättar, som vi gjorde sist, men sen tänkte jag att det enklaste vore om vi kunde gå över till grannarna.

Vi gillar våra grannar. De har 2 pojkar, den yngsta är 2 år äldre än Simon, och de är alltid trevliga och pratglada. Jag vågade mig på att skicka ett sms till Jossan, som sa att SJÄLVKLART får vi låna maskinen och hur mycket vi vill. Hon gav mig en nyckel, så att jag skulle kunna tvätta under dagen när de inte är hemma.

Wow, liksom.

Igår kom den nya maskinen. Är det inte en riktig skönhet?

Nu funderar vi bara på vad vi kan ge våra snälla grannar som tecken på uppskattning – utan att det gör över styr. Vin, blommor och choklad passar knappast…

Vi får fundera på den.

Grannsamverkan mot brott

Såhär går det till i vårt lilla kvarter, alla hjälps åt. Här har vi vår granne Bosse, även känd som ilsken parkeringstok på Simons namngivningsdag, på offensiven.

Han letar mördarsniglar.

Midsommarväder

image

Vi var först på plats. Sen kom en tant.

image

Björn och Robban fick stå för dansen runt stången medan jag, Simon, Maria och Carina drack te, knaprade choklad och skrattade med (åt) dem.

Nu har Björn och Robban tagit sin tillflykt till bastun medan vi värmer oss framför brasan. Ikväll ska vi grilla.

Fikbonanza 13-17

Klockan ställdes som bekant om till sommartid natten till igår så det var inte förrän runt halv elva vi kom igång. 2,5 tim för bakning samt röj och städ… Yeey. Men det gick ju det med.

Björns mamma med sambo kom prick kl 13, sen kom Tessan med jättefina babykläder i present (“jag kan ju inte komma tomhänt”)

till pojken present

och så var det lugnt i nån timme innan typ alla kom. Jag vet inte hur många det var, men en 6-7 ungar röjde konstant på övervåningen, vardagsrummet och köket var fulla med folk, jag försökte hinna med att prata med alla men det var ju så svårt att räcka till. Jag stekte våfflor, dubbel sats, men de tog slut lite för fort ändå. Kladdkakorna räckte precis, äppelkakan jag kom på att jag skulle göra på morgonen tog tvärslut (trots att jag bränt (och skrapat) ytan), kokostopparna har vi kvar en hel del av liksom havrekakorna. Grädden tog slut, och jag glömde bort att vi hade glass i frysen.

En av grannfamiljerna kom och hade med sig hemmagjord äppelmust från deras egna träd. Verkligen snällt av dem 🙂 På det lilla jag hann med att prata med dem så verkade de dessutom stabila.

hemmagjord äppelmust

Tiden bara flög iväg. Jag höll på att tappa rösten efter 2 timmar, men den hämtade sig. Johanna och Markus lämnade babyskyddet vi skulle få köpa och gick dessutom igenom varenda funktion och abrovink med oss inne i tvättstugan. Blommorna med tillhörande gäster vällde in genom ytterdörren, skor och väskor låg i drivor i hallen, braskaminen var tänd, 2 fönster öppna, varmt som i juli och jättetrevligt.

De sista drog vid 18:30, och då var jag så trött att jag knappt visste på vilken fot jag skulle stå.

Trots att vi hade skrivit i inbjudan att vi inte önskade några presenter så kommer ju folk sällan tomhänta. Vilka fina vänner vi har.

presentbord

Prepp för inflyttningsfika i morgon

Jag kommer alltid en bra bit efter frukost, men sen blir jag hungrig och det slutar med att jag bara sitter och glor. Som nu. Jag löser hungern med att äta kokostoppar med päronsmak som Björn har gjort för i morgon.

kokostoppar till fikat

Vi försöker få undan så mycket grejer som möjligt eftersom vi kommer få besök av inte så få människor. Vi har satt tiden till drop in under timmarna mellan 13 och 17… Även grannarna vars tomter gränsar till vår är inbjudna, vi tänkte att om det blir lite awkward så är det i alla fall tidsbegränsat. Vi skyller på mitt “tillstånd” om vi måste.

Klädkammaren är så gott som klar. Det fattas golvlister, dörrfoder på insidan och dörr (som mitt smyckesskåp ska hänga på) men jag orkade inte vänta på det så jag flyttade in. Äntligen.

klädkammaren nästan klar

Björn håller på med sitt arbetsrum, han kom så långt som till att få upp skrivbordet och installera datorn. Sen fastnade han framför den.

björns arbetsrum