Bamsetidningar från grannarna från ovan

Arvegods från grannfamiljen

Vår grannfamilj har två pojkar, där den yngsta är två år äldre än Simon, och eftersom två år är rätt mycket för barn så har de aldrig blivit lekkamrater. Det gör ingenting – det är snarare bra, eftersom det som deras föräldrar rensar ut som ur- eller frånvuxet är sådant som våra pojkar inte sett.

De hör efter, ungefär en eller två gånger om året, om vi vill ha grejer av dem. Det är oftast saker som de säger att de ska slänga annars, och av den här anledningen har vi fått både barnmöbler, kläder och leksaker av dem.

Bamsetidningar

Simon och Adrian har läst sönder Kalle Anka-tidningarna, som Björn sparat från sin egen barndom (många av dem är äldre än jag) och avvarat till pojkarna som inte far fram särskilt milt med dem, och själva har vi läst dem till leda. Men för några veckor sedan fick vi två papperskassar med Bamsetidningar av våra grannar, och vid utsikten att få in nytt läs- och bläddermaterial i huset hade jag svårt att våga tro att det var sant. Halleluja.

Ganska länge stod kassarna i allrummet uppe och pojkarna botaniserade under (oftast) fred och tystnad (!!!) och bläddrade och tittade och bytte. De kunde sitta i över en timme och bara “läsa”.

Bamsetidningar i soffan

Där är vi förvånansvärt nog fortfarande. När Adrian blir arg och stampar uppför trappan så hittar vi honom ofta, efter en stund, lugnt i soffan med en tidning i knät.

Som en skänk från ovan

Vi har båda påpekat för våra grannar flera gånger vilken gudagåva dessa tidningar var, och de är förstås glada att de kommit till nytta. Resultatet är förvisso att vi bara läser serietidningar för barnen på kvällarna, istället för sagoböcker, men äsch. Även om jag vet att hängivna kallar serietidningar för “grafiska romaner”, så läser jag hellre “riktiga” böcker för dem, som vi alltid gjort. I alla fall för Simon, som orkar följa handlingen i större utsträckning nu, så att vi kan läsa böcker med lite mer text och mindre bilder. Apropå det så är Håkan Bråkan himla roligt att läsa, även för mig.

Bamse ger oss däremot anledning att diskutera saker som logik, fusk (dvs doping) och rättvisa med barnen, och jag gillar när det vi läser leder till småprat om olika grejer. Så det finns för- och nackdelar även med detta, men så länge som tidningarna sysselsätter dem så att det kan bli lugnt under längre stunder så väger fördelarna över med råge.

Sagoburen

Vi köpte en lekhage till Simon förra året. Tanken då var att vi skulle ha nåt ställe där vi kunde sätta honom när vi var tvungna att hjälpas åt med nåt och inte kunde ha koll på honom samtidigt.

Den här lekhagen har mest fungerat som grind mot baksidan i somras, och som skrikbur vid något enstaka försök att ha honom däri. Det var inte hans grej helt enkelt.

Vi sadlade om, och tänkte ut att vi skulle ha Tvåan i hagen istället för att skydda honom mot Simons framfart när man är tvungen att göra något på annat håll – typ laga mat – och inte kan passa hela tiden. Första gången vi la Tvåan i hagen fick Simon ett totalt sammanbrott och skrek sig hes över att inte kunna komma åt att kramas och pussas på sin lillebror, som ju låg på golvet och alltså på Simons territorium.

Vi har inte gjort så mer, eftersom målet inte är att någon ska dra på sig men för livet (jag tänker mest på Björn då som tyckte det var asjobbigt att dra bort Simon från lillebrors hage).

Men så härom dan låg han där igen, Tvåan, när Simon kom hem. Simon knallade runt hagen och pekade och pratade, och verkade vilja säga “mamma han ligger där, vi måste öppna, han är helt själv”.

Sedan dess är hagen Simons favoritplats. Där stänger vi in oss, han och jag, och är bara vi. Vi läser mycket böcker, och leker med gosedjuren och filten, och kramas. Han fascineras av att kunna gå in och ut ur hagen, och stänga grinden om sig som han vill.

Idag är det lördag, så Björn roade Tvåan medan vi satt i sagoburen. Vi hade tänt i kaminen, jag satt med ryggen mot och myste i värmen med Simon i knät.

Ibland har man det så himla bra.

sagobur