småbarnsförälder-arkiv

15 dagliga konflikter och minst en oemotståndlig stund

Vi har typ 15 allvarliga konflikter om dagen, och det kan gälla precis vad som helst där våra åsikter går isär.

JAG tycker till exempel att det är helt otänkbart att bitas, slåss, rivas och nypas – för att ta några exempel.

HAN tycker att det finns flera vanligt förekommande situationer där den bästa lösningen är att göra just det, eller att kasta prylar i toan, spola vatten i kranen och blöta ner allt man kan i handfatet precis innan vi ska gå ut, eller kasta mat på pappa/bordet/golvet/whatever – för att ta några exempel.

Dessa dagliga konflikter är kämpiga för mig. Det är svårt som långsur vuxen att bli riktigt arg, men att sen klara av att släppa det. Jag måste ju släppa det när fighten är överstökad och vi är vänner igen, för annars skulle jag vara arg på honom jämt och det GÅR ju bara inte.

Han gör det lätt för mig, däremot, genom att vara fullständigt oemotståndlig minst en gång om dagen.

Igår morse till exempel så började han dagen med ett av sina ljusa ögonblick. Ett lite försenat födelsedagskort från morfar och marmor Pia väntade på honom på frukostbordet, och han blev så förtjust. Läste det fram och tillbaka, pekade på alla små figurer som marmor klistrat dit och tyckte INTE att var läge att släppa det när vi skulle äta.

Igår eftermiddag körde han en ljus stund till:

Det är så urbota sött, tycker jag, när man har en toddler som älskar grävskopor men inte kan hantera den så som det är avsett. Han gräver med den genom att hålla i själva skopan med båda händerna, och när han tröttnar på det undersöker han den en stund – inte genom att vända och vrida på den, utan genom att manövrera sig själv runt den.

Blev tvungen att filma skådespelet.

Om jag saknar Frankrike?

När jag var på födelsedagsbrunchen för ett tag sedan så träffade jag ju på Ina, som jag inte sett sedan Johanna tog med sig henne ner till mig i Chamonix en vecka 2009. Mycket, ja oj så mycket har hänt sedan dess, och hon undrade hur länge jag varit hemma nu.

Det är en fråga jag fått många gånger sedan jag fyllde 20. Jag har rest fram och tillbaka mellan Sverige och Frankrike så mycket, ofta varit hemma på ”besök” och pratat med folk jag inte träffar ofta om hur mitt liv ser ut just nu.

Det kändes så konstigt att få den frågan. Den var inte märklig i sig, men jag kände mig plötsligt som 25, med resarens lite rastlösa, otåliga och entusiastiskt flyktiga liv. Det var mitt förra liv, nu lever jag ett annat som är så långt från allt det där som man inom hälsosamma gränser kan komma.

”Hur länge har du varit hemma nu?” – Hur länge har du varit hemma nu? = den här gången = när åker du igen?

Känslan varade bara ett ögonblick, och vi skrattade åt hur länge sen det var. Sedan kom den, frågan jag ofta ställer mig själv, som jag ofta ställer andra men som jag tror att ingen egentligen vill gräva i hos mig;

”Saknar du Frankrike?”

”Jaa… Eller… Ja, en del av det.”

Jag är inte alls säker på att Frankrike är ett bättre land än Sverige att växa upp i idag, så därför kan jag inte sakna det djupare än på ett stillsamt sentimentalt plan. Jag saknar vissa delar av det innerligt.

Chamonix

Chamonix saknar jag därför att det här var min utsikt under mina 10 minuters morgonpromenad till jobbet,

därför att det fanns saker som parapente inom räckhåll,

därför att jag kunde ta såna här bilder på förmiddan och sen gå och jobba på eftermiddan,

och därför att man kunde mötas av sånt här efter att ha varit och handlat i en stor mataffär där kalabaliken hotat bakom varenda hylla.

Att köra från Genève till Chamonix känns som att köra hem.

Frankrike

Jag saknar Frankrike därför att det är ett land där man kan gå in och sätta sig i fantastiska katedraler som fullkomligt sjunger av tyst skönhet och historia,

därför att de har en kultur där det är en aktivitet att sitta vid en fontän på en söndag och prata med varandra,

därför man kan sitta ensam på ett café en regnig eftermiddag och läsa en bok utan att det ska vara en grej, och därför att deras språk tillåter vackrare texter.

Men…

Frankrike har blivit som en familjemedlem som man är redigt less på. Jag älskar det, men att inte bo där innebär att slippa störa sig på att regler inte efterföljs pga av ren nonchalans. Slippa oroa sig för rattfyllerister i vartenda gathörn. Slippa ogenerat trängande i köer. I mitt högst personlig fall innebär det också att slippa mötas av middan i sin ursprungsform i köket när man kommer hem från jobbet.

Tänk om man skulle flytta

Jag är inte främmande för idén att flytta från Stockholm, det är inte Björn heller, men vi har det än så länge så otroligt bra där vi är så en flytt känns knappast aktuellt. Men när man väl börjar följa den tankegången så måste man ta med i såna beräkningar att ju yngre barnen är, desto lättare är det att flytta på dem.

Det där vi inte tror att vi för vidare

Begynnande fobi

Jag kan inte låta bli att noja över en begynnande fobi nu, apropå det här med sprutskräcken vi lyckats hjälpa Simon att utveckla.

Jag själv bär på spindelfobi. Det må vara den mildare sorten som INTE innebär svimningskänsla, panikattacker eller oförmåga att vistas i samma rum, men den irrationella rädslan och skräckfilmskänslan i kroppen finns där. Om jag känner mig skör kan jag absolut gråta en skvätt, och om de visar spindlar på TV så blundar jag och byter kanal. En stillasittande spindel klarar jag, men så fort den rör sig så liksom hisnas det av en sorts dov skräck som kommer så långt inifrån att jag inte ens kan peka på vad det är som är så hemskt.

Jag tänker ofta att jag verkligen verkligen vill försöka att inte föra över detta på Simon, och jag tycker att jag har skött mig ganska bra i hans närhet. Men… små barn utan språk styrs ju mycket av instinkt och intuition (i brist på bättre ord), precis som djur (efter vad jag förstått av mina hund- och kattälskande vänner), och nog kan han kanske undermedvetet ha snappat upp precis hur obehagligt jag tycker det är med kryp i största allmänhet, och framför allt då skräckfilmsmördarspindelmonster.

Fobi-träning

Jag vet inte hur jag ska göra. Björn tycker att jag borde gå på nån sorts fobiträning och få bort den, och ja, det är väl det ansvarsfulla och vuxna sättet. Men du vet, och jag hör hur det här låter, men om jag ska gå på nån sån kurs så betyder det att jag måste konfrontera fenomenet, och bara det är jobbigt.

Kan jag inte bara få fortsätta att stoppa huvudet i sanden, och hoppas på att Simon växer upp till nån sorts spindlarnas Crocodile Dundee som kan komma sättandes så fort jag behöver räddas?

Men vi ska inte gå händelserna i förväg

Hursomhelst, så fick jag några jättebra kommentarer på inlägget om Simons nyvunna spruträdsla (klicka för att läsa kommentarerna). Eftersom jag inte lyckats få till ett bra sätt att lämna kommentarer på mina inlägg ännu (jag jobbar på det), så har jag själv copy-paste:at in dem. Jag gillar framför allt (barnpsykolog-)Ninas slutkläm:

Kyla kan också göra ont, eller att äta för mycket glass fort, men det är få barn som är rädda för vinter och glass (bara som exempel).

Varför får vi dåligt samvete av egen tid?

Kompisdejt

Jag var och träffade en av mina äldsta vänner igår eftermiddag. Inte så att hon är lastgammal alltså (vi är jämnåriga), även om det ibland känns som att man hinner bli det mellan gångerna vi ses.

Vi hade bokat hela eftermiddagen, utan en enda unge i släptåg – utom Tvåan då, som fortfarande åker snålskjuts överallt. Vi skulle fika, äta och gå på bio. Det blev lite tid över mellan mat och film, så vi gick runt och tittade i affärer en stund och kom in på det återkommande fenomenet med dåligt samvete när man vågar sig ut på egna äventyr utanför hemmet och bara gör saker för sin egen skull.

Dåligt samvete

Det är förhoppningsvis långt ifrån alla som känner så, men hon kände igen sig mycket väl och trots att hennes barn är många år äldre än mina så kämpar hon fortfarande med samma sak.

Det handlar alltså om känslan som, hos mig i alla fall, ligger som en lätt slöja över allt jag gör när min familj inte är involverad på något sätt. När jag har varit iväg och träffat min PT till exempel, vilket jag bara gör för att jag har en förlossning att förbereda, så kan jag ta en stund för mig själv efteråt och titta lite i affärerna intill. Efter kanske 20 min börjar jag bli stressad och få samvetskval för att jag inte redan är hemma. Jag kan tvinga mig till mer tid men till slut står jag inte ut längre utan måste rusa tillbaka till bilen.

Varför?

Björn har aldrig sagt nåt om det. Jag upplever inga outtalade förväntningar på självutplåning från hans sida. Simon kan inte ens prata, och visar för övrigt inga tecken på saknad när jag kommer tillbaka en timme senare.

Kompisdejten igår var bokad sedan en månad tillbaka, om inte mer. Det stod i vår gemensamma kalender. Jag hade dessutom påmint Björn flera gånger för säkerhets skull. Det fanns ingen anledning till skuld och ändå låg den där, nästan lika tydlig som ett oavslutat tjafs, och skavde.

Min vän instämde. Det här var bokat, bestämt, och tydligt barnfritt… och ändå en, om än aldrig så liten, ton av dåligt samvete där i bakgrunden.

Wtf?

Vad handlar det här om egentligen? Sedan ett tag nu har jag samma känsla mest hela tiden dessutom; som om jag inte gör ”det jag ska”. Sover middag för att orka med kvällen istället för att städa köket efter lunch, leker med Simon, dvs tar vara på den tid vi ses istället för att planera köksbänken vi ska sätta upp så småningom, syr ett par leggings till honom som jag velat göra i 5 veckor men inte fått tid till istället för att sätta upp upphängningsskenorna i tvättstugen. Et ainsi de suite.

Varför ska jag känna mig otillräcklig, när i princip ALLT jag gör är kopplat till familjen eller hemmet?

En del av det handlar väl om stress, för det finns lite som vi vill bli klara med innan Tvåan kommer och köksbänken och tvättstugan är det viktigaste där, och kanske spiller det över på allt annat också. Jag vet inte.

Passande film på temat

Passande nog var ”Bad Moms” filmen vi såg. Sist jag skrattade så att tårarna rann på bio var när vi såg den odubbade versionen av ”Shrek” i Paris för väldigt många år sen. Allvarligt, jag hade sett trailern och tänkt ”typisk halvplatt amerikansk komedi man kanske ser hemma i soffan en regnig (och ensam) söndag”, inte nåt som var värt ett biobesök direkt.

Ofta när man ser filmtrailers i den här kategorin så visar de alla roliga klipp där och sen är filmen inte så mycket mer att ha. Här var det tvärtom, och jösses vad mycket igenkänningshumor…! Inte bara i egenskap av förälder utan även som kvinna – och särskilt i den här åldern när man typ glömt hur man gör när man går ut och roar sig.

bad-moms Det var skönt att komma hemifrån. Inte för att det är nåt fel på hemmet, men du vet, skönt att se nåt annat.

Vi träffas dessutom väldigt sällan. Vi vet båda varför det är så, det är inget mysterium direkt, men nog är det synd att man inte lyckas hinna med varandra mer.

OBS! Ej sponsrat såklart. Det är en FILM, för sjutton. Se den.

Att fråga eller beordra barn

Jag har tänkt en del på det här med hur vi tilltalar barn… framför allt då på hur andra tilltalar barn, och på hur olika folk gör. Man säger att det inte finns nåt facit, ändå tycker sig var och varannan morsa sitta på Svaret och då kan ju inte jag vara sämre.

Men hur det än ligger till med allmän visdom, kloka tankar och ”rätta” åsikter och om vi glömmer vad alla andra säger, PK och annat kul, så finns det en nu 15 år gammal återkommande tanke hos mig på det här med tilltal.

Man domderar inte över andra,

När man ber en kompis, sin sambo, sin kollega eller någon alls att göra något, så är den vanliga approachen nåt i stil med ”kan du tänka dig att/skulle inte du kunna/ vi kan väl…?”. Man ställer frågor, därför att det är respektlöst att ge order. Generellt. Vi är alla vana vid att göra så; hur många gånger har vi inte fått höra att ”man domderar inte över andra” när vi var små?

så vi ställer frågor

Sist vi var på landet och skulle gå till båten, så höll jag Simon i famnen.

”Vill du hoppa ner och gå själv?” frågade jag honom, och väntade på nån sorts svar. Jag fick inget tydligt ja, så jag bar honom en bit på stigen medan Björn började prata om det här med att ställa frågor till barn i tid och otid. Han pratade allmänt om principen, och ville kolla att vi var på samma våglängd i frågan.

Jag anser, vi anser båda två, att barn inte ska ges ett val om de inte har något. Man är van att fråga eftersom det känns respektlöst att ge order, men om man ställer en fråga, om man ger ett val, då måste man också vara beredd att respektera valet.

Föräldrarollen, den ständiga frågan

Jag kan bli alldeles beklämd när jag hör föräldrar i matbutiker som säger saker som ”ska du lägga ifrån dig den där nu så vi kan åka hem?”. När barnen inte vill så uppstår konflikt. Det är klart att det i specifika fall kanske kan handla om barn som faktiskt hanteras bäst på det sättet, men det finns många fler exempel. De finns överallt.

När jag jobbade som aupair hos familjen i Lausanne är ett. Mamman var från Argentina och spansktalande, pappan från Schweiz och fransktalande. Den 3-åriga dottern såg alltid barnprogram på spanska för att hålla igång språket eftersom man talade franska till vardags. En eftermiddag frågade mamman sin dotter om hon ville se den tecknade filmen på spanska eller franska. Flickan tänkte efter, och svarade franska. Mamman skällde då ut henne efter noter, sa att hon var så besviken på henne, att hon aldrig skulle kunna prata med sin mormor och morfar om hon inte såg filmer på spanska.

och så förvirringen

Flickan blev såklart jättearg och jätteledsen – vem hade inte blivit det? Hon borde aldrig ha fått den frågan, eftersom hon inte hade valet.

Mycket av min tid med Simon sedan jobbstarten är på Simons villkor. Jag ger honom val ibland, som det på stigen, för att jag vill försöka läsa av vad han föredrar. Han får alltså ett val även om han är för liten. Den gången bar jag honom en bit, men sen ville han förstås gå själv för det vill han alltid.

Men ibland glömmer jag bort mig, det gör Björn också. Man hör det själv, men då har orden redan lämnat munnen:

”Ska vi gå och byta blöja, Simon?” – vad är det för sak att säga till en ettåring som springer omkring med en bajstung blöja i grenen, som kölen under en segelbåt? Herregud, förälder, ta bara ungen med dig och gör det. Informera om vad som händer, med fråga inte om det är ok. Han får ju ändå inte välja själv.

Ibland handlar det om att man tänker högt, men den nyansen kan inte ett barn förväntas förstå. Ibland händer det att jag frågar Simon om något, när jag egentligen bara borde guida honom.

Han fattar långt mycket mer än man tror, så nu har jag börjat rätta mig. Mina dumma frågor följs oftast av ett konstaterande och sedan handling, eftersom jag inte vill öppna fönstret till sådana konflikter. Med tiden kanske jag lär mig att inte ställa de där frågorna till honom alls.

Restaurangbesök förr jämfört med första kvällen BF

Första barnfria (BF) kvällen, natten, och morgonen…! Jag berättade ju hur det gick för Simon med hans första övernattning i helgen, men vad som inte framgick var hur det gick för oss. Alltså oss, inte mig.

Man måste komma ihåg att vi har haft vårt barn inom räckhåll för minst en av oss 24/7 hela hans liv, med undantag för några timmars barnpassande här och där förstås. När vi lämnade av honom hos mamma i lördags var det inget konstigt med det. Inte då i alla fall.

Att bara få in konceptet, alltså ta in situationen, med ”bara vi” är så ovant att vi blev lite vilsna. Ungefär, eller precis, så som Hej Hej Vardag beskriver det så illustrerande bra. Utnyttja tiden till max! Här var det dessutom med tillägget att det bara var Björn och jag, som förr, och då kan man ju inte slarva bort tiden med att åka hem och pyssla på med huset som vanligt.

Vad ska vi göra med all tid?!

Vi hade inte ens planerat nåt. Vi åkte hem, jag festade till det med att byta skor och örhängen till klacksandaler och barnosäkra dingelhakar (de jag fick i mammagåva av Björn), men man vill ju inte slösa energi på att överdriva så jag behöll min simonkladdade tröja och de fläckiga shortsen. Orka.

Sedan åkte vi till Piren på Kungsholmen, på mammas förslag, för att äta middag på tu man hand. Jag kan säga att kvällen blev så olik våra restaurangkvällar från förr som den bara kunde.

Våra restaurangbesök förr VS nu

Vi tog bilen. Förr hade vi inte ens nån bil, vi bodde på gångavstånd, men hade vi haft det hade vi definitivt inte tagit den om det funnits alternativ.
Vi var där kl 17:45. Hahaha!
Vi försökte att inte prata om barn, i alla fall inte så mycket, men kunde inte låta bli att höra och se småbarnen runt omkring och komma med små kommentarer (oss emellan förstås). Barn har blivit vårt gemensamma stora intresse till nackdel för klättring, resor och vin (fan).
Vi beställde båda två det som köket rekommenderade, så maten kom ganska fort.
Efter maten tog vi notan direkt. Ingen efterrätt eller så. Björn hade spanat in ett glasställe längre bort, och som proppmätt pilatesboll på ben känns det ganska bra att gå lite först. Vi strosade i sakta mak längs vattnet och svettades i värmen.
Vi åt glass på sakta släpande fot på väg tillbaka mot bilen. Förr hade vi definitivt satt oss någonstans, myst i skuggan med fötterna i vattnet och pratat stillsamt om allt och inget.
Vi satte oss i bilen och jag utbrast: ”Va? Klockan är bara 19! HUR ÄR DET MÖJLIGT!?”, varpå Björn gapskrattade.

Jag ville helst åka hem, men frågade ändå för sakens skull:

”Ska vi åka direkt hem nu, eller…?”

”Ja, vad ska vi annars göra?” svarade Björn, som om inga andra alternativ var fysiskt möjliga.

Vi åkte hem, jag ringde mamma och Simon, och Björn letade rätt på en film på Netflix.

Att ta vara på nuet

Det blev verkligen tydligt att vi har glömt hur man gör när man tar tid på sig att vara här och nu. Simon håller ett tempo som inte lämnar utrymme för att komma på tanken att sätta sig ner och svalka fötterna i sjön. När han inte finns till hands att driva på oss så blir vi förvirrade, vi tappar orienteringen, och den egna viljan tittar yrvaket upp och gnäller nåt om 5 minuter till.

Vi ska boka mamma som regelbunden barnvakt (jodå, hon är med på det) efter semestertiderna för att få in en rutin och se till att den där egna tiden, min och Björns, som är så viktig faktiskt blir av. Annars kanske det blir som för vissa andra par jag träffat, som efter att barnen flyttat ut vaknar upp en morgon, tittar på varandra och frågar sig själva om de ens känner varandra längre.

Bilden föreställer restaurangen Piren (ej sponsrat) och är lånad från Tripadvisor.

Gillade du mitt inlägg? Visa din uppskattning och stötta de bloggar du tycker om! Gilla min blogg på Facebook, eller följ den via nåt av alternativen här i högerspalten. Jag uppdaterar 3-5 gånger i veckan, men utöver det är det noll risk att spammas. Lovar.

Hur man klipper klorna på en ettåring

Jag vet inte hur andra bär sig åt för att klippa klorna på sina små bläckfiskar, men såhär gör vi.

Simon får aldrig titta på datorn, paddan eller mobilen, vi har hört att det inte är så himla bra* för små barn så vi har sagt nej.

Eller vi sa nej, ända tills nagelfilningen blev omöjlig att genomföra och vi började se ut som om vi gått i närkamp med grannkatten. Faktum är att Simon råkade riva mig på hornhinnan en morgon när jag inte var beredd, och det sved så att det inte gick att hålla ögat öppet på hela dan. Blev tvungen att ringa ögonsjukhuset till slut för att kolla om något borde göras (det gick över på kvällen sen).

Babblarna** pacificerar honom. Han älskar dem. Ikväll när jag plockade fram nagelfilen och datorn fattade han direkt vad som var på gång, och kom springande med armarna uppsträckta. Han satt blickstilla genom hela filningen – jag fick till och med göra några tånaglar – och puffade och blåste och hejade entusiastiskt på figurerna på skärmen.

Det här med att det inte finns så många låtar att välja mellan bekommer honom inte det minsta. Han gillar repetition, till skillnad från mig och Björn som kan alla låtarna utantill, men vi slipper rivsåren i ansiktet och det är värt rätt mycket.

*Källa: podden Pampers Barnvagnspromenader***, flera olika avsnitt.

**ej sponsrat

***ej sponsrat

När alla sömntåg har gått och man står ensam kvar på perrongen

Du vet när man är så där trött att… eller det kanske du inte vet, alla upplever inte det här. Min far, till exempel, har samma min när jag försöker prata med honom om detta som han har när vi diskuterar färglära – alltså han ser ut som om jag pratade isländska med honom. Sen skrattar han retsamt åt mig, säger nåt i stil med ”det där problemet har aldrig jag, jag brukar sätta mig i sängen, sikta på kudden, somna och hoppas att jag träffar den”, och ger mig en klapp på axeln. Så om du också är en av de överjordiska människor som inte alls vet vad jag menar, var glad för det. Himmelskt glad.

Du KANSKE vet när man är så där trött att man liksom mår lite illa, när man känner ansträngningen av att andas, när man försöker tjuva till sig lite vila överallt och hela tiden, när man stirrigt fastnar med blicken nästan oavbrutet och har svårt att slita den, när man kanske står ut genom att hålla sig igång non stop, när det är uppförsbacke överallt och man är nära att brista i gråt när en oförutsedd ansträngning oönskat tränger sig in i ens liv och tycks förstöra allt – som typ att bli nerkissad när man byter blöja, eller tappa ut den enda maten man har hemma på golvet.

Den tröttheten.

När dagen är slut – för tvärtemot vad man tror så tar den slut – så lägger man sig tidigt för att ta igen förlorad sömn och bli människa igen. Det är i det ögonblicket som jag misstänker att min kropp fungerar sämre än genomsnittet. Alltså, jag har svårt att slappna av, eftersom jag gått och levt på energireserver hela dan och vägrat slappna av. Det tar tid för mig att somna.

Igår var en sån kväll. Jag låg och kände sömnen erövra en tå i taget, och väntade. När det inte var så långt kvar lyfte Björn på täcket och vände sig och släppte in kall luft, och jag var plötsligt klarvaken igen. Men det är lugnt, så kan det vara, alla måste få existera på lika villkor osv. Samma sak, samma händelseförlopp, samma kalla luft och samma klarvakenhet en gång till. Yes, fan också. Det gör ingenting. Börja om.
Samma sak en gång till.
Kärnan i mig tappade det fullständigt men jag tvingade sammanbitet kvar lugnet.
Simon tappade nappen, jag hittade den inte så han fick den som låg på nattduksbordet. Han rullade fram och tillbaka som på ett skepp i storm, så jag höll honom i handen men då tog han nappen och började slå den mot spjälorna. Jag tappade tålamodet.

Det kändes som att det var sabotage, med flit, och jag var så arg. Jag fattade ju att det inte var så men ilskan brydde sig inte. Jag var för trött. Jag vände mig mot Björn:

”Alltså det här går inte. Jag orkar inte. Man kunde ju tro att det var nån form av sammansvärjning! Nu går jag härifrån!”

Jag tog kudden och flydde fältet, och stackars Björn fick ta resten av en livlig natt från min sida av sängen.

Man skulle kunna tro att jag somnade ögonblickligen då och sov hela natten, men ICKE. Jag var så upprörd, att det tog säkert en timme till att lugna ner sig, alla sömntågen gick och nattrafiken är glesare. Jag kanske lyckades framåt 01.

Etikett: småbarnsförälder