Om jag saknar Frankrike?

När jag var på födelsedagsbrunchen för ett tag sedan så träffade jag ju på Ina, som jag inte sett sedan Johanna tog med sig henne ner till mig i Chamonix en vecka 2009. Mycket, ja oj så mycket har hänt sedan dess, och hon undrade hur länge jag varit hemma nu.

Det är en fråga jag fått många gånger sedan jag fyllde 20. Jag har rest fram och tillbaka mellan Sverige och Frankrike så mycket, ofta varit hemma på ”besök” och pratat med folk jag inte träffar ofta om hur mitt liv ser ut just nu.

Det kändes så konstigt att få den frågan. Den var inte märklig i sig, men jag kände mig plötsligt som 25, med resarens lite rastlösa, otåliga och entusiastiskt flyktiga liv. Det var mitt förra liv, nu lever jag ett annat som är så långt från allt det där som man inom hälsosamma gränser kan komma.

”Hur länge har du varit hemma nu?” – Hur länge har du varit hemma nu? = den här gången = när åker du igen?

Känslan varade bara ett ögonblick, och vi skrattade åt hur länge sen det var. Sedan kom den, frågan jag ofta ställer mig själv, som jag ofta ställer andra men som jag tror att ingen egentligen vill gräva i hos mig;

”Saknar du Frankrike?”

”Jaa… Eller… Ja, en del av det.”

Jag är inte alls säker på att Frankrike är ett bättre land än Sverige att växa upp i idag, så därför kan jag inte sakna det djupare än på ett stillsamt sentimentalt plan. Jag saknar vissa delar av det innerligt.

Chamonix

Chamonix saknar jag därför att det här var min utsikt under mina 10 minuters morgonpromenad till jobbet,

därför att det fanns saker som parapente inom räckhåll,

 

 

därför att jag kunde ta såna här bilder på förmiddan och sen gå och jobba på eftermiddan,

och därför att man kunde mötas av sånt här efter att ha varit och handlat i en stor mataffär där kalabaliken hotat bakom varenda hylla.

Att köra från Genève till Chamonix känns som att köra hem.

Frankrike

Jag saknar Frankrike därför att det är ett land där man kan gå in och sätta sig i fantastiska katedraler som fullkomligt sjunger av tyst skönhet och historia,

därför att de har en kultur där det är en aktivitet att sitta vid en fontän på en söndag och prata med varandra,

därför man kan sitta ensam på ett café en regnig eftermiddag och läsa en bok utan att det ska vara en grej, och därför att deras språk tillåter vackrare texter.

Men…

Frankrike har blivit som en familjemedlem som man är redigt less på. Jag älskar det, men att inte bo där innebär att slippa störa sig på att regler inte efterföljs pga av ren nonchalans. Slippa oroa sig för rattfyllerister i vartenda gathörn. Slippa ogenerat trängande i köer. I mitt högst personlig fall innebär det också att slippa mötas av middan i sin ursprungsform i köket när man kommer hem från jobbet.

ENDAST SMÅ BILAR

Tänk om man skulle flytta

Jag är inte främmande för idén att flytta från Stockholm, det är inte Björn heller, men vi har det än så länge så otroligt bra där vi är så en flytt känns knappast aktuellt. Men när man väl börjar följa den tankegången så måste man ta med i såna beräkningar att ju yngre barnen är, desto lättare är det att flytta på dem.