Kl 13:15 gick Johannas födelsedagsbrunch av stapeln på Clarion vid Skanstull i lördags.
Jag åkte dit ensam. Alltså förstår du? Ensam!
Frihet
Jag satt på bussen med mig veteligen rena kläder på mig. Jag hade betalat för att få åka med. Jag satt med näsa i mobilen och kunde stänga ute världen. Jag hade en timmes resväg framför mig; en timmes oavbrutet poddlyssnande och det var INTE en legitimerad barnmorska och psykoterapeut jag lyssnade på. Nej du!*
Gamla vänner
Väl på plats hamnade jag bredvid Ina, Johannas vän som jag bara träffat en gång tidigare; den gången tog Johanna med sig Ina till mig i Chamonix, de stannade i en vecka och vi hade himla kul. Ina är numera mor till 2 barn, den yngste ett halvår yngre än Simon. Båda barnen var med för hennes man var bortrest.
Vi pratade om mycket, men det som jag blev så glad över att höra, det som hon satte ord på åt mig, var hur fantastiskt vilsen man känner sig när man plötsligt står utan familjen hängande i klasar på en.
”Jag har glömt hur man gör när man är social,” sa jag. ”Du vet, när man pratar med andra, vuxna, människor man inte känner och är trevlig. Det är som att nu, när jag sitter här och ingen av dem är med mig för första gången på jag vet inte när, ingen sysselsätter mig, så är det alldeles tyst i mitt huvud. Som vakuum.”
”Jag vet precis vad du menar,” sa Ina. ”Man känner sig så malplacerad i rummet! Man vet inte längre hur man ska bete sig.”
Mal placée
Illa placerad. Det var inte en helt angenäm känsla, men samtidigt så himla skönt att får det så pass tyst omkring sig att man kan börja lyssna efter sig själv. Skoja om utomhusgrillar med folk utan barn, lyssna på något så exotiskt som en singeltjej och vad som händer i hennes liv för tillfället (flytta från en etta till en tvåa, eller inte?), diskutera pryltokigheter, stadsdelspersonligheter, och framför allt prata om annat än bara barn.
Jag var genomtrött, ändå satt jag länge och pratade, eller bara lyssnade, i denna samling människor där inget av barnen var mitt. En liten del av mig hoppades på att nån unge skulle börja trilskas, så att jag skulle kunna luta mig tillbaka och tänka att ”det är inte jag som måste hantera det där”.
Att vara snäll mot sig själv, trots allt
Tänkte på det sen på vägen hem, att all min tid är knuten till barnen. ALL tid. Javisst, jag är förälder och vi valde att skaffa barn tätt och bla bla BLA, men… All tid? Verkligen? Vi är ju två föräldrar, trots allt.
Med det i åtanke lovade jag mig själv att se till att TA mer egen tid ibland. Jag är dålig på det. Tänker gärna att det finns så många föräldrar som drar ett sjukt mycket tyngre lass än jag gör, så jag ska vara glad och nöjd och tacksam. Och om det känns jobbigt kan jag ju skylla mig själv också.
Men det är inte att vara speciellt snäll mot sig själv, så jag måste nog träna lite på det med… kanske pusha Björn att träffa sina vänner på egen hand också ibland.
Gärna en lördagskväll. Gärna inte komma hem före 22.
*faktum är att podden handlade om reklamombudsmannens uppkomst, funktion och arbetssätt. Så fasansfullt inte underhållande, men jag orkade inte byta. Tänkte att det kunde vara nyttigt för mig att lära mig nåt (det gjorde jag inte).